920. Och härmed har vi slutgiltigt konstaterat våra analysers fullständiga överensstämmelse eller harmoni med själva världsåterlösningsprincipen. Vi har alltså sett att våra analyser av reinkarnationen och omskapelsen av mänskligheten, och den därav följande sexuella förvandlingen, fullständigt finner genklang i det kosmiska medvetandet hos själva kristendomens djupaste upphov. När vi här i Livets Bog berättar för den ärliga läsaren eller forskaren att han genom sina handlingar i dag skapar de orsaker, vars verkningar blir bestämmande för hans öde i kommande liv, är då inte detta en logisk redogörelse för Kristi ord: "Han skall löna var och en efter hans gärningar"? När vi likaså har visat forskaren hur jordmänniskans äktenskapliga principer befinner sig i degeneration på grund av polkonstellationens förvandling, och hur det med denna förvandling börjat uppstå tilltagande böjelser hos väsendet att älska sitt eget kön, är då inte detta en intellektuell bekräftelse av Världsåterlösarens uttalande om "himmelriket" som växer likt ett senapskorn, från att vara ett litet frö till att bli ett stort träd? Och bekräftar inte denna degeneration undergången av principen "att ingå äktenskap", vilken man inte praktiserar i "himmelriket"? Och är inte den växande sympatin för väsen av det egna könet just den begynnande utvecklingen av den förmåga att älska alla som sig själv, som endast kan vara förverkligandet av det stora budet om kärleken till nästan, det vill säga "uppfyllelsen av lagen"? Och hela denna stora skapelseprocess som förvandlat jorden från ett flammande och kokande eldkaos till det härliga, färgstrålande, tempererade klot som i dag utgör den överflödande rika, färdiga magasineringen av alla de livsresurser och betingelser, ur vilka det färdiga "himmelriket" kan framträda och bli till verklighet på jorden – är inte allt detta ett fullständigt levandegörande och en bekräftelse av Gudomens stora befallning: "Ljus, bli till"? Är det inte samma ljus som börjar skina inom mänsklighetens eget inre synfält i form av längtan efter verklig humanitet eller intellektuell kultur? Är det inte freden och därmed kärleken som är det föregivna stora, åtrådda målet bakom alla stormakters strids- eller krigsmanifestationer? Och blir inte längtan efter detta mål allt starkare, ju mer krigets kalla hand omformar allt till ruinhögar, invaliditet och stinkande kadaver? Finns det någon annan form för utlösning av krafter som snabbare och mer realistiskt kan visa den icke-troende eller ovetande individen vad kärleken till nästan är värd, eller hur livet utformar sig när denna helt saknas? Måste det inte få bli experimenten som talar när teorierna inte räcker till? Måste inte erfarenheterna få tala när prästens röst är för svag? Är det inte erfarenheterna som ska skänka nytt ljus åt talarstolarna? Hur skulle ljuset annars kunna bli till verklighet? Utan erfarenhet eller upplevelse av mörkret, det vill säga utan realistisk upplevelse av ljusets motsats, måste mörkret för evigt förbli enbart teori, hur mycket det än praktiserades eller framträdde som vanemedvetande i vårt dagliga liv. En upplevelse blir ett faktum först när vi rent praktiskt och i lika grad kan urskilja de kontraster som den består av. Det är resultatet av detta urskiljande av ett tings kontraster som vi kallar en "analys". Där denna analys är en produkt av vår fullkomliga kännedom om ett tings samtliga kontraster, är den ett orubbligt vetande eller vetenskap för oss. I samma mån som den avlägsnar sig härifrån och vi alltså saknar kännedom om en eller flera kontraster, utgör tinget ett "mysterium" för oss.
      Då ljuset, det vill säga det fullkomliga, sanna och verkliga livet, också är ett "ting" som består av kontraster, är det även här nödvändigt att man får uppleva de ledande eller bärande av dessa kontraster, såväl de obehagliga som de behagliga. I motsatt fall skulle vårt eget liv, vårt eget framträdande i världsalltet, ständigt förbli det "mysterium" som det i dag just är för miljontals jordmänniskor. Vi har sett hur dessa väsen lever i föreställningarna om den "vreda" Guden, om "evig förtappelse", "evigt helvete", "frälsta" och "förtappade". Vi har sett deras okunnighet om det sexuella livets verkliga lagar utanför det rent djuriska, det vill säga det rent parnings- eller fysiskt fortplantningsmässiga, vars uppsatta lagar – hur goda, nödvändiga och välsignelsebringande de än må vara på detta fortplantningsmässiga fält – dock är rena mentala tvångströjor för väsen, vars sexuella anlag redan av skapelseprocessen har börjat omformas för en annan uppgift, en annan prestationsförmåga i den stora livsprocessen.