Martinus: Livets Bog, del 3, st 820

820. Och det är i kraft av denna "absoluta" syn som sådana facit som "den treeniga principen", vart och ett av de tre "X:en", "evighetskroppen", "över- och undermedvetandet" etc. har blivit till insikt. Dessa är inte i något fall enbart reaktioner av rörelsers beröring med rörelser, utan uttrycker alla var för sig till hundra procent sin identitet som "livsyttringar". Deras existens är också hundraprocentigt identisk med jagets eviga existens. De utgör alla uppenbarelser av rörelsers möte med och utstrålning från "det gudomliga något". De kan inte existera självständigt. Ingen av dem skulle kunna existera, om inte jaget existerade. Och jaget skulle aldrig någonsin vara uttryck för liv, om inte dessa livsyttringar existerade. De utgör alla företeelser som inte själva är skapade, men som däremot är eviga fundament på vilka skapelsen vilar, rotfäst i det eviga "något", i förening med vilket de utgör individens hela framträdande. Det är dessa eviga facit eller absoluta realiteter som utgör själva "det levande väsendet", såväl i form av "gudasonen" som i form av "Guden". Och det är detta levande väsens eviga livs yttre skiftande, lysande och värmande energimanifestation, eller detaljerna i dess strålglans, som vi förnimmer som "relativiteter". Men att förnimma "relativiteterna" och samtidigt förneka det "kosmiska medvetandet" och "det levande något" bakom dessa, är ju detsamma som att se och uppleva solens ljus och samtidigt förneka dess existens. Att å andra sidan frånkänna "relativiteterna" varje form av verklighet, är detsamma som att frånkänna den kosmiska individualiteten varje slag av yttre manifestation, strålkraft och liv. Det är att gå emot fakta. Döden råder inte i universum. Världsalltet är tindrande rörelse, rörelse är förändring, förändring är växlingar av ljus, växlingar av ljus är växlingar av färg och blir därigenom det eviga levande väsendets tindrande strålglans, i vilken vi inhöljs och själva inhöljer allt.

Föregående

Nästa