874. Om det inte var just en kommande fysisk tillvaro som Världsåterlösaren avsåg, vad menas då med begreppet "rättfärdighet"? I "himlen" existerar det väl inte någon form av "orättfärdighet"? När dess invånare "änglarna" är tjänande andar för dem som ska ärva salighet, kan de väl knappast vara "banditer" fyllda av "orättfärdighet" eller "synd"? Inte tror man väl att det är för att skapa fullkomlighet i "himlen" som världsåterlösarna kommer till jorden? När världens allra största visa outtröttligt uppmanar och stimulerar till kärlek till nästan överallt där de går fram och i vad de än befattar sig med, är det då inte för att omskapa jordmänniskornas fysiska tillvaro till att bli lik "änglarnas i himlen"? Heter det inte i "Fader vår": "Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen"? Är inte detta för att införa "änglarnas" och "himlens" tillstånd på jorden eller det fysiska planet? Och är det inte detta införande eller detta arbetes tillväxt som Jesus liknar vid ett "senapskorn" som efter hand blir till ett stort och mäktigt träd ...? Var inte detta träd just "himmelriket"? Bekräftar inte Världsåterlösaren här med den gudomliga liknelsen att detta rike endast kommer till stånd genom växande? Hur kan detta växande ske annat än genom träning, erfarenhet och upplevelse? Och till vilken nytta skulle annars de visas moralundervisning och vägledning vara, om den inte var avsedd att sammankopplas med detta individens praktiska upplevelse- och erfarenhetstillstånd? Är det inte denna individens genom hans erfarenhets- eller upplevelsetillstånd manifesterade mentalitetstillväxt som vi kallar "utveckling"? Är det inte den genom individens utveckling tilltagande avlagringen i medvetandet av moralkunskap och humanitet, som Kristus uttrycker som "himmelriket"?
      Det är inte så märkligt att Kristus talar om "att födas på nytt" och hänvisar till senare tiders möte med "hjälparen, den heliga anden", när det gäller detta rikes förverkligande. Och det är inte underligt att han skiljer på "himlen" och "uppståndelsen" och poängterar dessa två realiteter som två olika riken eller livsformer. Han var klart medveten om att "himlen" var det nödvändiga, särskilda tillstånd som varje individ måste komma i, när hans fysiska kropp på grund av ålderdom eller skador inte längre fungerar som ett brukbart redskap för väsendets fysiska manifestation, och därför genom den process vi kallar "döden" avskiljs från jaget och dess övermedvetande. Att individen måste vara kvar i detta tillstånd till dess att hans jag genom sitt övermedvetande, sitt ödeselement och sina talangkärnor blivit i stånd att skapa sig en ny fysisk kropp, är Kristus också fullt på det klara med. Vad betyder det när han på ett ställe säger till sina åhörare: "Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande"? Och det tillfogas i Bibeln: "När folket hörde detta häpnade de över hans undervisning." Vad var det i Jesu lära som folket så förvånade sig över? Var det inte hans hänvisning till "de dödas uppståndelse"? Trodde inte åhörarna just att väsendena måste bli kvar i det icke-fysiska eller andliga tillstånd som de genom döden hade inlemmats i? Och tror inte den auktoriserade kristendomen över hela världen precis detsamma än i dag? Är det inte i dag, liksom den gången, brukligt att kalla dem som gått över i det nämnda tillståndet för "de döda"? Är det inte ett orubbligt faktum för alla att dessa väsen är "döda", det vill säga: har lämnat den fysiska tillvaroformen? Är det inte på detta område som tillvaron är totalt inhöljd i mystik för alla oinvigda väsen? Löper inte livets alla trådar här samman och blir till tillvarons största gåta? Är inte den stora frågan "Finns det något liv efter döden?" densamma i dag som på Jesu tid? Plågas inte människorna när det gäller detta problem alltjämt av okunnighetens tvivel och mörker?
      Det finns i dag, liksom i forna dagar, två realiteter som tvivlarna inte kan komma förbi, nämligen "de levande" och "de döda", och med de senare avser de då de väsen som de menar totalt har upphört att existera. Är det inte sådana tvivlare som Världsåterlösaren gör uppmärksamma på att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud inte är de dödas, utan de levandes Gud? Poängterar han inte därmed att det över huvud taget inte finns några "döda" i ordets absoluta mening? Allt är levande. I motsatt fall måste ju denna Gudom också vara en Gudom för något "dött". De så kallade "döda" är alltså i realiteten "levande". Även om Bibeln endast ger oss sparsamma brottstycken när det gäller upplysningar i detta ämne, är dessa dock tillräckliga för att man ska kunna få reda på Världsåterlösarens inställning och vetande angående detta problem. Vi ser att han är på det klara med att väsendena inte ska bli kvar i det tillstånd där de av "de levande", det vill säga de fysiska väsendena, betecknas som "de döda" eller såsom varande i "himlen", utan ska komma tillbaka till ett tillstånd, där de åter kan betecknas som "levande", alltså "fysiska". Det är detta tillbakavändande tillstånd som Jesus benämner "uppståndelsen". Vad skulle det annars vara? Om väsendena skulle stanna kvar i den icke-fysiska eller andliga tillvaron, skulle ingen "uppståndelse" kunna manifesteras. "Uppståndelsen", eller detta "att uppstå från de döda", skulle då sakna all verklighetsgrund. När man är i "himlen", behöver man ingen "uppståndelse" för att komma in i den. När Jesus erinrar folket om "uppståndelsen", är det således samma sak som han framhöll för Nikodemos, nämligen detta att "födas på nytt", att komma tillbaka till en ny "fysisk tillvaro". Det är inte så konstigt att folket "häpnade över hans undervisning" – det gjorde ju även den lärde Nikodemos.