Martinus: Livets Bog, del 3, st 876

876. Detta rike åter är "det eviga livet" som Jesus utlovar som ett arv till dem som tror på honom, det vill säga till dem som genom jordeliven efter hand har tränat upp sig till att leva så starkt i praktiserandet av kärleken till nästan, att detta sätt att vara nu såsom något självklart är dessa väsens dagliga natur, deras talang och karaktär. Dessa väsen kan inte undgå att möta "hjälparen, den heliga anden", vars intåg i deras medvetande eller mentalitet är detsamma som uppnåendet av "kosmiskt medvetande". Och då individen genom detta inte kan undgå att i vaket, fysiskt medvetet tillstånd uppleva sin eviga tillvaro eller existens bakom jordeliven, kan en större uppfyllelse av Världsåterlösarens löfte inte komma någon individ till del. En större bekräftelse av Mästarens ord: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör", kan inte manifesteras. Framgår det inte tydligt här att han är själva inkarnationen av just de egenskaper som avslöjar den fullkomliga världsåterlösaren? Ligger inte i detta ljusflöde av ord till människorna ett vittnesbörd om hans upplevelse av "den heliga anden" eller om hans kosmiska medvetande? Kunde han över huvud taget på något annat och starkare sätt än med dessa ord säga till människorna: "Jag har upplevt 'uppståndelsen', det vill säga att födas på nytt, med mina egna vakna, dagsmedvetna fysiska och psykiska sinnen och har därför blivit ett med den. Men då jag blivit ett med denna födelse på nytt, och då jag därigenom inte kunnat undgå att uppleva, att det fysiska jordelivet är något som upprepas och alltså inte är det slutliga eller färdiga livet, utan blott en detalj eller ett avsnitt av det evigt fortsättande livet, och att individen således i verkligheten befinner sig mitt i en evig tillvaro, kan jag inte heller undgå att vara ett med detta eviga liv. Men när existensen av detta eviga liv alltså är ett faktum, kan det inte undgås att de väsen som tror på mina ord och därför följer mina anvisningar om hur man genom uppfyllelsen av lagen, genom kärleken till nästan, utvecklar de förfinade och rena sinnen, genom vilka upplevelsen av detta eviga liv äger rum, också ska komma att uppnå detta kosmiska upplevelsetillstånd som jag redan nått, och därigenom liksom jag i fysiskt dagsmedvetande få skåda sin egen eviga tillvaro." Kan man på ett fullkomligare sätt "ärva" detta "eviga liv"? Är det inte här så, att "även om man dör, ser man dock att man ständigt lever"? Får vi inte här en fullständigt klar överblick över sanningen i Världsåterlösarens ord, liksom hur fullständigt analoga dessa ord är med det som livet självt avslöjar för den utvecklade forskaren i form av andlig vetenskap eller de kosmiska analyserna i Livets Bog?

Föregående

Nästa