Martinus: Livets Bog, del 3, st 904

904. Den i väsendet inneboende mentala hungern står alltså inte i något som helst rimligt förhållande till ett enskilt jordelivs längd. Den visar sig här vara av så stora dimensioner att tillfredsställandet av den endast kan åstadkommas genom många jordeliv, på samma sätt som förhållandet varit i fråga om den redan uppnådda mättnaden av de underliggande stadierna. Då dessa stadier inte har upplevts i det nuvarande livet, kan den mättnad som individen redan äger i fråga om dessa stadier alltså omöjligt ha förvärvats i nuvarande liv. Att denna mättnad verkligen finns där, blir ett faktum genom den omständigheten att vi inte alla vill detsamma. Det som är högst intressant för den ene, kan vara synnerligen tråkigt för den andre. Somliga väsen finner sin fulla livsglädje i att vara slaktare, jägare eller krigare, medan andra skulle mista hela sin livsglädje om de vore tvungna att uppträda så i livet. Somliga människor är mycket intellektuella, konstnärliga och litterärt begåvade, medan andra är mycket naiva, godtrogna och svagt begåvade utan att för den skull vara onormala. Vi kan alltså inte komma ifrån att väsendenas samlade framträdande representerar den ovannämnda skalan, ja, till och med i den mest fulländade ordningsföljd, harmoniskt stigande från ofullkomlighet till fullkomlighet utan något avbrott eller någon felande länk. Om det inte vore så att väsendena växte från det ena stadiet till det andra, hur skulle då denna skala ha tillkommit eller kunna existera?
Om vi till exempel numrerar ett avsnitt av skalans grader eller steg med talen 1 till 10, är alltså somliga väsen födda på steg nummer 1, andra på steg nummer 2 osv. Men hur kan det vara uttryck för rättvisa eller rättfärdighet att låta somliga födas på ett så primitivt steg som nummer 1, när andra väsen samtidigt kan födas på ett så fullkomligt och över nummer 1 högt liggande steg som nummer 10? Om inga av dessa väsen har levt tidigare, kan de ju, såsom vi tidigare berört, inte på minsta sätt själva ha medverkat till sin placering på skalan. Och varför då denna skala? När somliga väsen kan födas på ett i förhållande till nummer 1 så fullkomligt steg som nummer 10 utan någon som helst föregående förtjänst eller självutlöst orsak, varför kan då inte alla väsen födas på detta steg? Och om väsendena verkligen kan födas på sina respektive steg i skalan utan någon som helst föregående, av dem själva utlöst åtgärd eller orsak, måste deras närvaro på steget vara att betrakta som ett av Försynen manifesterat mirakulöst maktbud. I så fall måste det alltså vara lika lätt för Försynen att placera väsen på nummer 10 som på nummer 1 i den mentala skalan. Alla underliggande steg med lidande och smärta, med erfarenhets- och kunskapsberikande, är därmed överflödiga. Men om dessa är överflödiga, framträder här för oss en mindre fördelaktig bild av Försynen. Ty då kan det, som vi också har berört tidigare, inte finnas någon annan grund till väsendenas förfärliga lidanden och lemlästningar, deras framträdande i krig, mord och dråp, "helvetets eld" eller deras liv i "gråt och tandagnisslan", än en tillfällig nyck, en sadistisk tendens, en pervers böjelse hos Försynen.

Föregående

Nästa