Martinus: Livets Bog, del 3, st 906

906. Men när det inte desto mindre finns väsen som både svälter och fryser, väsen som går under i sorg och lidande eller våndas i smärta, krig och lemlästning, är detta enbart tecken på att skapelseprocessen ännu inte upphört, ännu inte nått sin bestämmelse. När det är ett faktum att jorden har tillräckligt med föda, tillräckligt med plats, att den bjuder tillräckligt med sol och värme, färg och ljus för alla de levande väsen som finns inom dess område, då är det inte omskapelsen av eldhavet som det är fel på, och de nämnda ofullkomligheterna kan inte på något vis av den skapande makten eller förvandlingens upphov vara menade som ett slutresultat. I så fall vore det ju ingen mening med att de nämnda tillgångarna finns i sådant överflöd. När de nu finns i sådana väldiga mängder, kan det ju omöjligt vara meningen att någon ska behöva svälta, frysa eller på annat sätt lida nöd. Då sådant inte desto mindre förekommer, kan detta endast vara tecken på att vi ännu inte uppnått de av Försynen avsedda slutresultaten, utan endast det nuvarande stadiet eller den tillfälliga höjdpunkten i den stora förvandlingen. Och här kan vi alltså direkt iaktta vad som är färdigt i förvandlingen och vad som ännu inte är färdigt. Det stora överflödet av livsbetingelser, lämpligt klimat, material och näringsmedel, jämte en storartad naturskönhet, visar här att jordklotets förvandling från eldtillståndet nu har nått upp till ett sådant stadium, att det är fullt tjänligt som grundval för en över det djuriska tillståndet upphöjd, lycklig och fullkomlig tillvaro för jordmänniskorna.

Föregående

Nästa