980. Det är ju helt naturligt att den sista fasens världsåterlösare i dag tilltalar jordmänniskorna i långt högre grad än den första fasens världsåterlösare, som ju bara representerar en vägledning och stimulans som jordmänniskorna i dag inte alls har behov av. De äger ju nu själva dessa forntida hjälpares tanketillstånd eller medvetandenatur i övermått, ja, i så hög grad att detta medvetandetillstånd är en stor olägenhet för dem, en olägenhet som de kämpar för att bli befriade ifrån. Sett från denna lokala medvetandenivå, har således detta medvetandetillstånd mycket riktigt blivit ett "ont". Och när de kallar hela denna medvetandesfär för "mörkret" eller "det onda" och samma sfärs världsåterlösare för "djävulen" eller "djävlar" och dylikt, grundar sig detta därför bara på ett lokalt synsätt. Deras mentala horisont sträcker sig inte utanför detta lokala seende. Att det är världsåterlösningsprincipen som de i själva verket också här är bevittnar, har de ingen möjlighet att se, och de måste därför nödvändigtvis bli partiska till förmån för den del av världsåterlösningen som de kan se och fatta. Men partiskhet är som nämnts den osynliga eller dolda vikten i rättvisans vågskål. I detta fall är den dolda vikten till fördel för världsåterlösningens sista fas. Jordmänniskan är således på sitt nuvarande stadium partisk till förmån för världsåterlösningens sista fas och undervärderar därmed denna återlösnings första fas, vilken hon frånkänner all släktskap med ljuset eller den gudomliga allkärleken. Så länge väsendet lever i denna partiskhet, lever det i en osann uppfattning av själva Gudomen och dennes verkliga världsplan och kan därmed inte få något absolut verkligt bevis för den gudomliga allkärlekens existens. Såväl väsendets uppfattning av Gudomen som av livet och dess eget själv kan endast vara och förbli en "trosfråga", om nu väsendet inte är en helt ande- eller gudsförnekande materialist.