2128. Den evige Fadern hade ännu några detaljer från det mellankosmiska världsalltet att gå igenom med sonen, innan de kunde gå vidare till uppenbarandet av det mikrokosmiska världsalltet. Och den faderliga rösten fortsatte: "Nu har du, min käre son, blivit helt förtrogen med hur alla mörka handlingar till sist leder till invigning, därför att de eviga lagarna befordrar energierna i naturen på ett sådant sätt att denna i sig själv blir en ödets spegel. Liksom det är möjligt för ett väsen att i en vanlig spegel se en fysisk bild av sig självt, är det också möjligt för väsendet – på grund av den samlade påverkan som det är utsatt för från naturens sida, det vill säga från omgivningen och medväsendena – att se en mental spegelbild av sig självt. Liksom väsendet i en vanlig spegelbild bland annat kan se sitt ansiktes renhet och orenhet, dess fullkomligheter och ofullkomligheter, kan väsendet också i den nämnda mentala spegeln efter hand komma att få se sin själs renhet och orenhet, dess fullkomligheter och ofullkomligheter. Liksom den fysiska spegelbilden bildas genom en reflex av ljuset, så bildas väsendets själsbild genom en reflex av orsak och verkan-lagen. Då väsendets själ är detsamma som dess undermedvetande och det däri rotfästa vakna dagsmedvetandet, viljeföringen och sättet att vara, blir alltså detta område det absoluta fundamentet för dess förhållande till omgivningen, naturen och de levande väsendena. Om detta förhållande är ljust och lyckligt eller mörkt och fyllt av lidande, beror alltså på vilken art av viljeföring och sätt att vara väsendet utlöser inför de nämnda företeelserna, naturen, omgivningen och de levande väsendena. Denna viljeföring och detta sätt att vara kan alltså, som du, min käre son, för länge sedan blivit förtrogen med, vara av en sådan beskaffenhet att den blir orsak till reaktioner i väsendets omgivning, naturen och de levande väsendena, som befordrar död och lidande för väsendet självt. Men den kan också vara av en sådan natur att den får omgivningens reaktioner att befordra ljus och välbefinnande för väsendet självt. Och det är här som omgivningen eller själva livet blir väsendets ödesspegel. Om dess viljeföring och sätt att vara är fred och kärlek, kommer omgivningens eller livets reaktioner på detta att utgöra samma fred och kärlek. På samma sätt kommer omgivningens eller livets reaktioner naturligtvis att bli olycka, lidande och död för väsendet i samma mån som dess viljeföring och sätt att vara befordrar manifestationer av detta slag. Det är således i kraft av denna universums eviga lag om rättfärdighet som vi har dessa uttalanden: 'Vad människan sår, får hon också skörda' – 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.'
      Här har du alltså, min käre son, blivit invigd i hur ett väsens öde är en spegelbild av dess sätt att vara, av de lidanden, sorger och bekymmer eller den glädje, det ljus och välbefinnande som det tidigare har skapat i sin omgivning eller i sin nästas liv eller tillvaro. Och det är denna återverkande spegelbild av dess sätt att vara inför omgivningen eller nästan, som efter hand skapar dess bortstötning från det så kallade "onda" eller allt som befordrar död och lidande för andra levande väsen. Det är denna bortstötning du sedan länge känt som 'kärlek'. Och även här framträder alltså kärleken som det enda som kan befria väsendet från livets mörker, från ragnaröks bloddrypande lidandeterränger, och föra det, liksom den nu har fört dig, in i mitt rikes strålflöde här på livets tinnar eller i livstemplets allra heligaste."