2131. Som läsarna sett, har vi nu kommit igenom den del av livsmysteriets lösning som heter "mellankosmos". Vi har med våra kosmiska analyser bekräftat och korrigerat den hittills existerande gamla visdomen, som givits mänskligheten genom profeterna och världsåterlösarna och som huvudsakligen finns nedtecknad i Bibelns två testamenten och i andra heliga böcker. Även om denna visdom i sig rymmer själva kärnan i all visdom, nämligen framhållandet av kärleken till allt och alla såsom vägen till och målet för alla levande väsens tillvaro, har den dock endast varit speciellt inriktad på förhållandet mellan de levande väsendena i mellankosmos. Och även om den, bland annat genom det femte budet, "Du skall inte dräpa", sträcker sig långt in i nästa invigningsfält, nämligen mikrokosmos och makrokosmos, så har dessa båda områdens inre själsliv och psykiska förhållanden till de mellankosmiska väsendena legat långt utanför dessa väsens mentala allfarväg. Man har här ännu inte nått fram till att förstå detta gudomliga bud i hela dess konsekvens, där iakttagandet av budet bildar fundamentet för det levande väsendets totala fullkomning som människan skapad till "Guds avbild", till att vara "lik honom". Utan detta iakttagande är en total invigning av väsendet, en total upplevelse av den stora födelsen och det åtföljande totala kosmiska medvetandet, en omöjlighet. Här måste man emellertid bortse från de fall då det invigda väsendet i världsåterlösningens tjänst, som det minst onda, måste offra sin organism för att därigenom rädda människorna från ett större ont. En sådan situation kan inte föra med sig att väsendet mister det en gång uppnådda kosmiska medvetandet. Här är det kärleken och inte dess motsats som har övertaget.
      Vad jordens människor beträffar, är det alltjämt så, att den stora allmänheten endast uppfattar att det femte budet enbart gäller dråp på människor. Att budet även gäller dråp på djur, har ännu inte blivit den allmänna uppfattningen. Människorna har således hittills räknat med att de äger oinskränkt rätt att fånga och fängsla, dräpa och äta djur. Härtill kommer den träldom som jordens människor i stor utsträckning påtvingar vissa djur. De betraktar det också som självklart att befatta sig med likbränning och på många andra sätt förorsaka onaturlig lemlästning, död och undergång för väsendena i mikrokosmos. Hit hör de många världskatastrofer i mikrokosmos som är resultat av deras onaturliga levnadssätt, deras intag av ämnen som varken är mat eller dryck, utan utgör rena giftet för mikroväsendena i deras organismers inre och som därmed är sjukdomsbefordrande och dödsbringande för dem själva. Men detta mentala mörkerstadium är ett helt naturligt stadium i människans förvandling från primitivitet till intellektualitet, från djur till människa. Hon är dock ännu långt ifrån det slutliga eller färdiga stadiet i Guds skapelse av "människan till sin avbild". Och där väsendena inte är tillräckligt utvecklade för att kunna iaktta livslagen, måste de nödvändigtvis överträda den. De kan inte handla efter ett vetande eller en begåvning som de inte har. Men verkningarna av att överträda livslagen upphör inte för att överträdelsen beror på okunnighet. Gjorde den det, skulle utveckling omöjligt kunna äga rum. Väsendena skulle omöjligt kunna lära känna vad som är gott och vad som är ont. I de lägre världarna, där väsendena ännu inte är tillräckligt utvecklade för att kunna iaktta livslagen eller det femte budet, "Du skall inte dräpa", där är det mer eller mindre en livsbetingelse för dem att dräpa. Men där är väsendenas liv i motsvarande grad drabbat eller hemsökt av de verkningar som deras omedvetna överträdelse av det femte budet eller livslagen åstadkommer. Och såväl människornas som djurens liv och öde blir, såsom tidigare beskrivits, en vandring i en ständig kamp på liv och död. Hos människorna kulminerar denna kamp i och med att utvecklingen av deras intelligens satt dem i stånd att mångfaldiga den dräpande principen. Att detta mångfaldigande i sin tur skapar ett motsvarande mångfaldigande av denna dråpprincips verkningar, är ju en naturlig följd. Därför kulminerar de icke färdiga människornas liv och öde i ragnarök, domedag eller helvete.