Vi har härmed gått igenom koncentratet av världsalltets huvudanalys. Vi har sett världsalltet som en allomfattande levande organism, genom vilken en lika allt överstrålande och fullkomligt logisk skapelseprocess äger rum. Vi har sett att den yttre värld vi lever i är lika levande som den inre värld är som utgör vår organism. Vi har sett att vi lever som mikroväsen i ett makroväsen samtidigt som vi själva utgör makroväsen för de mikroväsen som lever i vår organism. Vi har sett att makroväsendenas organismer är detsamma som livsrum eller universum för mikroväsen, liksom mikroväsendenas organismer är livsrum eller universum för de mikroväsen som förekommer i deras organismer. Vi får därigenom understruket att inget som helst av dessa makroväsen kan vara själva Gudomen, eftersom deras existens betingas av att de är mikroväsen i en större organism. Vart och ett av dessa väsen kan därför aldrig någonsin utgöra annat än en lokalitet, ett levande organcentrum, i sitt makroväsen och därmed i den helhet som alla existerande levande väsen tillsammans utgör. Att denna helhet är evig och oändlig, och därför når utanför varje materiell storlek som endast kan skapas av sinnena, hindrar inte att den uppfyller just de tre betingelser som krävs för att ett "något" ska kunna framträda som ett levande väsen. Detta levande väsen, som alltså utgör helheten, kan endast manifestera sig eller ge sig till känna genom skapande. Alla manifestationer innebär alltså skapande. Skapade ting kan endast vara identiska med storlek. Storlek åter är detsamma som en begränsning. Därför kan ingen som helst "skapad" realitet uttrycka Gudomen. Gudomens analys kan endast vara världsalltet i sin helhet. Men världsalltet i sin helhet är, som vi just har sett, inte tids- och rumsdimensionellt. Vi kan därför endast beteckna detta som "något som är". Men då detta "något", som vi har sett, är ett levande väsen, avviker det från alla andra levande väsen genom att vara helheten och genom att vara livsrum eller universum för absolut alla existerande levande väsen, och därför också för de makroväsen som utgör vårt livsrum eller universum, det vill säga jordklotet, vårt solsystem och vårt vintergatssystem. Men då dessa gigantorganismer också befinner sig som mikroorganismer i ännu större makroorganismer, och så fortsätter det i det oändliga, fastän alltjämt som mikroväsen i helheten som är Guds organism, ser vi här Gudomen som ett väsen i förhållande till vilket det inte finns något väsen vare sig över eller vid sidan om. Då detta väsen alltså överstrålar allt och utgör det absolut enda makroväsen som inte befinner sig som mikroväsen i en större organism, ser vi här denna allsmäktiga Gudoms totala suveränitet och framträdande som alla existerande levande väsens eviga upphov och Fader. Och då vi har sett att alla existerande levande väsen är hans evigt levande organcentrum, hans upplevelse- och skaparorgan, och dessa alltså är kött, blod och ande av denne Fader, uppenbaras de här för oss som "gudasöner". Det har alltså genom livsenhetsprincipen härmed blivit till verklighet för oss att världsalltet är denna allomfattande, gudomlige Faders medvetande, organism och väsen i permanent växelverkan med de eviga gudasönernas medvetande, organism och väsen. Det är genom denna växelverkan mellan Faderns och sonens liv eller mellan Gudomens och de levande väsendenas liv som Gud skapar "människan till sin avbild, till att vara lik honom". Det är bristande kontakt och harmoni med detta gudomliga samarbete som skapar det så kallade "onda" eller "djävulsmedvetande" i "sonens" öde, gör honom till "den förlorade sonen", som dock tack vare de eviga lagarnas totala fullkomlighet får sitt väsen återfört till kontakten med ljuset i den evige Faderns väsen, vilket som vi redan börjat se är kulminerande kärlek.