Efter hand som mänskligheten utvecklades från ett primitivt naturmänniskotillstånd till ett mer humant och kulturellt sätt att vara, måste den naturligtvis ha världsåterlösare eller kosmiska ledare med motsvarande högre humana och kulturella kvalifikationer. Och de stora i dag gällande världsreligionerna visar ju också att deras upphov varit i stånd att ge människorna stora, orubbliga kosmiska facit från livsmysteriets lösning, visserligen dock endast som postulat eller dogmer utan intellektuell underbyggnad eller bekräftelse. Detta beror inte på världsåterlösarna, utan på den omständigheten att människorna ännu inte var tillräckligt intellektuella och humana för att förstå en logisk eller vetenskaplig utredning av dessa facit. Vi ser till exempel hur lite människorna har förstått av Jesu Kristi stora facituttalanden. Han var därför redan på sin tid klar över detta och visste, att nästa steg i världsåterlösningens manifestation av hjälp till människorna måste vänta till dess att de hade genomgått domedagens lidanden och här fått sitt medvetande, sina intellektuella och humana gåvor mer utvecklade. Och då måste världsåterlösningen bli – inte postulat eller dogmer – utan i stället ren, kosmisk vetenskap, alltså en fundamental, intellektuell underbyggnad av de kosmiska faciten i sammanhängande tankekedjor, kontrollerbara genom ett utvecklat humant och intellektuellt tänkande. Det är denna vetenskap som han betecknar som "hjälparen, den heliga anden". Denna överföring av kosmisk eller andlig vetenskap till mänskligheten blir världsåterlösningens sista stora hjälpinsats. Genom denna vetenskap blir mänskligheten färdig i Gudomens skapelse. Genom den blir den jordiska människan efter hand till "människan som Guds avbild, lik honom". Och Guds skapelse av människan är därmed fullbordad. Hon har själv blivit vägen, sanningen och livet. – Således är världsåterlösningen en fundamentalt bärande kärleksprincip som gör Gudomen till försyn och fader för alla levande väsen.