Den färdiga människan som Guds avbild är alltså ett väsen som har passerat hela spiralkretsloppets mörkerzon, helt har övervunnit den och nu är ett fullkomligt ljusets väsen. Hennes största utstrålning är ren nästakärlek, helt oavsett om denna nästa är växt, djur eller människa, helt oberoende av om det är vän eller fiende. Hon är alltså i kontakt med världsalltets grundton, som, såsom vi för länge sedan har sett, är kärlek. Det är också denna värmande och lysande egenskap som gör människan till ett med Gud. Hon är nu ett helt fullkomligt organ eller redskap i Guds primära medvetande. Ett sådant väsen är nu i allra högsta grad särskilt kvalificerat att vara en hel planets eller världs moral- och kulturskapare i sådana fall där denna planets mänsklighet har nått det stadium i sin utveckling i spiralkretsloppet där den är mogen för den helt förklarade eviga sanningen eller livsmysteriets lösning i form av kosmiska analyser som kan uppfattas av intelligensen och därigenom upplevas som kosmisk vetenskap. Det var en sådan kosmisk uppenbarelse som utgick från Kristus till mänskligheten och därmed gjorde honom till världsåterlösare. Han var som tidigare nämnts en färdig människa som Guds avbild. Han hade för länge sedan genomgått den stora födelsen och var alltså inte någon verklig jordisk människa av anden. Han tillhörde ett rike som inte var av denna världen. Men icke desto mindre lät han sig på Guds bud inkarnera här på jorden. Här måste han lämna sitt upphöjda rike och genom den för honom primitiva jordmänskliga födelsen och det jordmänskliga kropps- eller organismtillståndet framträda som en till synes vanlig jordisk människa, genomleva dess barndom och ungdom och övriga vanliga tillstånd, ja, var rent av en snickargesäll. Hans födelse som ett fattigt barn i ett stall var inte heller smickrande. Härligheten var dold för allmänheten. Det krävs alltså en viss framträdande utveckling för att man skall kunna uppleva och se den helt fullkomliga världsåterlösaren eller kristusväsendet bakom den vanliga jordmänskliga organismen. Genom denna icke färdiga organism kan den färdiga människan naturligtvis inte uppenbara hela sin kosmiska härlighet, kunskap och förmåga. Hon kan ju inte här på jorden få den organism som passar för den färdiga människan. Den kan hon inkarnera i endast när hon skall leva i sitt eget rike, alltså det rike som inte är av denna världen. När denna färdiga människa som Guds avbild på grund av sin mission som världsåterlösare skall inkarnera på en lägre världs fysiska plan, kan detta endast ske genom att hon inkarnerar i en av denna lägre världs organismer. Hon har ju absolut ingen möjlighet att i denna lägre värld kunna inkarnera i en färdig kristusorganism, eftersom en sådan ännu inte finns i den nämnda världen. Därför är den fullkomlige Kristus som världsåterlösare nödsakad att endast kunna framträda i en sådan för hans medvetande mycket bristfällig fysisk organism. Han är därför alltid kamouflerad som ett av denna lägre världs egna väsen. Vi ser ju Kristus rent fysiskt framträda som en vanlig jordisk människa. Endast mycket få av hans samtida kunde se Kristus bakom den jordmänskliga organismen. Dessa få människor var hans lärjungar och andra närmaste anhängare. Och dessa människors åsyn av Kristus var dock inte helt stabil och permanent. Den vacklade mycket. Ibland såg de tydligt Kristus bakom den jordmänskliga organismen och älskade och tillbad honom. Ibland beslöjade deras egna själviska eller ofärdiga tankestrukturer världsåterlösaren. Och de såg då endast kamouflaget, hans vanliga jordmänskliga framträdande, och glömde i sådana ögonblick helt vem han var. Världsåterlösaren av kristushöjd i spiralkretsloppet är absolut geni i moral, men det betyder inte att han också är geni i vanliga människors jordiska professioner eller fackmässiga yrken, även om han naturligtvis skulle kunna lära sig dessa. Men världsåterlösaren har självklart inte kommit för att vara specialist i materiella fack, ja, inte ens för att vara specialist i materialistisk vetenskap, även om han naturligtvis erkänner den som en reell upplysning om en viss del av livets eviga sanning och därmed en viss del av Guds heliga ande. Men denna vetenskap kan de jordiska människorna själva klara. Här har de tusentals specialister eller sanningsförkunnare till sitt förfogande. Det är en vetenskap om skapande och det skapade, men det är inte en vetenskap om själva skaparen, vilket vill säga: själva det eviga orörliga Något som utgör det levande i de levande väsendena och Gudomen. Denna kunskap eller vetenskap om detta högsta Något kan endast tillägnas genom en upplevelseförmåga som tillhör ett utvecklingssteg som den jordiska mänskligheten ännu inte har nått eller i varje fall endast just är på gränsen till att börja passera. Det är därför som denna högsta vetenskap om det evigt levande i väsendena och Gudomen endast kan uppenbaras genom världsåterlösningens förkunnelser genom världsåterlösaren. Man skall därför inte vänta sig världsåterlösaren som ett geni i rent materialistiska skapelseprocesser. Här kan han självklart vara både ovetande och naiv, men dock inte på grund av bristande begåvning, utan endast därför att de nämnda materialistiska angelägenheterna ligger helt utanför hans missions förpliktelser och ansvar. Man förstår alltså här att hans på det materialistiska området mycket begåvade anhängare i svaga, själviska och irriterade ögonblick inte kan se världsåterlösaren. De stirrar sig blinda på hans kamouflage och ser honom i värsta fall endast som en naiv eller primitiv människa med stora moraliska fel. Är inte hela Jesu lidandeshistoria just en bekräftelse härpå? Om hans fiender och mördare hade kunnat se att det var världsåterlösaren, Guds sändebud till mänskligheten, som de torterade och korsfäste, hade de självklart inte gjort det. Han bekräftade ju också själv denna deras okunnighet i sin bön: Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Men världsåterlösaren Kristus kom för att visa mänskligheten att den färdiga människan som Guds avbild absolut inte tvekar att ta på sig de värsta lidanden eller en korsfästelse, om hon därmed kan påskynda och gagna mänsklighetens befrielse eller frälsning från mörkrets och lidandenas våld. Vem har en större kärlek än den människa som tar på sig lidanden och ger sitt liv för att rädda andra människor från olycka och lidanden? – Så mycket har det alltså genom Kristus visats för människorna av den fullkomliga eller färdiga människans kärlek och uppträdande. Och en sådan kärlek skall människorna utvecklas till att ha för att vara den färdigskapade människan som Guds avbild, honom lik.