För var och en, som söker efter sanningen, söker efter klarhet över världsbildens verkliga struktur och fakta, kan det vara bra att stanna upp lite och se på själva världsbilden, så som den har sett ut och så som den kommer att se ut i framtiden. Vi har lärt oss inom den kristna religionen att uppfatta alla de icke-kristna religionerna och deras anhängare som "hedendom" respektive "hedningar". Vad vill det egentligen säga att något är "hedendom", och någon är "hedning"? – Det betyder väl något i stil med "förtappelse" och "förtappade" själar. Det är nämligen i det Gamla Testamentet vi blir presenterade för begreppet "hedningar" och "hedendom". Judarna tog ju starkt avstånd från hedningarna, vilket alltså vill säga alla andra folkslag i världen än judarna. Judarna var alltså de enda som inte var hedningar. De betraktade ju sig själva som "Guds utvalda folk", vilket väl hade sin rot i de profetiska orden till Abraham: "... och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade" (se under Abrahams offer av Isak). Vi ser judarna som det första folket som tror på endast en gud, vars uppfattning infördes av Moses. Senare ser vi att tron på en enda Gud förnyades och förstärktes genom Jesus Kristus, och genom vilken grunden lades till att hedningarna också kunde få tillgång till tron på en enda Gud och därigenom bli "frälsta". Och nu tror de kristna att alla utanförstående faktiskt är hedningar, ja, att judarna så att säga också väl hör till de förtappade, därför att de inte tror på Kristus.

Men här är vi just vid grundkällan till den kyrkliga kristna världsbildens förfall. Kristus fogade stora förädlande påbud eller facit till judendomen utan att de olyckliga eller kärlekslösa uppfattningarna avlägsnades från den. Och den av Jesus förädlade judendomen med dess i själva verket utbrända slagg eller olyckliga uppfattningar är det, som i form av Bibeln grundlades för eftervärldens kyrkliga kristendom. När kristendomen i dag är i förfall, eftersom folk tappar tron på eller tilliten till den, är det inte den av Kristus företagna förnyelsen av judendomen som kommer att förgå, utan de i kristendomen bevarade resterna av de olyckliga judiska traditionerna. De av Kristus i religionerna införda centrala, oförgängliga kärnpunkterna är bland annat detta, att alla har tillgång till att bli frälsta, och att vägen till detta uteslutande är genom detta att älska sin nästa som sig själv, antingen man är hedning eller inte hedning, det är lagens uppfyllelse.

Men då den kyrkliga kristendomen aldrig nådde fram till att få de av världsåterlösaren påpekade kärnpunkterna till fundament, utan blev en fortsättning av de gamla traditionerna med frälsning genom nåd, genom offerhandlingar och sakrament osv och dessutom förkunnade, att frälsning var omöjlig genom egen kraft, genom egna goda gärningar eller kärleksfulla sätt att vara, då utskilde den sig i själva verket från världsåterlösaren. Hans mission som modell för hur den fullkomliga människan skall leva och handla i varje jordmänsklig situation, blev alls inte förstådd. Man förklarade i stället hans korsfästelse som ett slags mystiskt, kosmiskt sakrament, i kraft av vilken alla människor skulle kunna bli frälsta utan att faktiskt omvända sig eller förändra sitt sätt att vara, bara de ångrade sina synder eller sitt olyckliga sätt att vara. Då man ännu inte var inställd på reinkarnationen, förstår man mycket väl att religionen absolut måste ta denna vändning. Detta att bli frälst genom egna goda gärningar eller kärleksfulla sätt att vara, är något man inte kan göra blott och bart genom en viljeakt. Det kräver flera livs träning.

Det stod snabbt klart för mänsklighetens andliga ledare, att alla skulle bli förtappade om de endast kunde bli frälsta genom att utöva absolut nästakärlek. De visste ju inte att man skulle återfödas på det fysiska planet och här utvecklas vidare och vidare i att kunna uppfylla denna lag om nästakärlek. De måste därför förkasta nästakärleken som det frälsande momentet och forma en ny trosartikel, genom vilken man visade människorna en möjlighet att bli frälst även om man inte uppfyllde nästakärlekens bud. Denna möjlighet till frälsning måste då endast bestå i, att Jesus av Nasaret hade låtit sig straffas för den övriga mänsklighetens syndfulla tillvaro. Var och en kunde genom en hänvisning till denna korsfästelse och således i Jesu namn få tillgång till himmelriket. Vi ser därför att kristendomen predikar dopens och nattvardens sakrament som de heliga handlingar, genom vilka alla syndare och hedningar kan få förlåtelse för sin syndfulla tillvaro och gå rakt in i himlen. Utifrån en intellektuell synpunkt kan detta se naivt ut, men är icke desto mindre uttryck för en genial lösning på problemet. Hur skulle man annars kunna ge en ångrande och syndfull människa, som är full av självförebråelser, själslig ro? – Att säga till henne, att du skall älska din nästa som dig själv, annars kan du inte bli frälst, var ju detsamma som att utfärda en evig förtappelse över det stackars väsendets huvud. Man kunde lika gärna säga till vederbörande, att om du inte blir ett geni i att komponera melodier kan du aldrig bli frälst. Bägge delar är lika svåra. Tillägnandet av förmågan att älska sin nästa är lika svårt som tillägnandet av den musikaliska fullkomligheten. Det kan endast tillägnas som ett resultat av många livs träning. Men när man nu absolut inte kunde tro på reinkarnationen, ja kanske alls inte kände till den eller anade dess existens, hur skulle man då kunna gå sin fysiska död till mötes? – Den måste ju bli dörren in till en evig förtappelse, till en evig flammande pina, där det var gråt och tandagnisslan.

Mänsklighetens ledare eller prästerna hade alltså människor framför sig som var djupt olyckliga över sin syndfulla tillvaro, samtidigt som de kände att de inte kunde få bukt med denna tillvaro i en sådan grad, att de kunde utöva en kärlek till nästan lika stark som till dem själva och därför nu var dömda till absolut, evig förtappelse. Hur skulle dessa präster kunna råda bot på detta olyckliga tillstånd? – Att påstå att den enda vägen till frälsning var genom den absoluta nästakärleken, skulle ju endast vara att sticka en ny kniv i såret. Då dessa väsen omöjligt kunde fatta en återfödelse på det fysiska planet, vilket ju också är omöjligt för många människor i dag, måste det ju skapas något genom vilket man skulle kunna lugna ifrågavarande väsens psyke. Detta något blev dopets och altarets sakrament. Dessa sakrament blev heliga suggestionsmedel, med vilka väsendena kunde bringa sina sinnen i normal jämvikt. Med hjälp av dessa sakrament kunde man alltså avlägsna väsendenas dåraktiga tro på en evig förtappelse och därigenom få dem inställda på att komma frälsta genom döden. Att denna frälsning inte var en verklig frigörelse från verkningarna av deras synder eller kärlekslöshet gentemot nästan, utan blott en befrielse från deras rädsla för ett helvete eller en förtappelse, som alls inte existerar, låg helt utanför deras intellektuella horisont. På grund av denna väsendenas intellektuella oförmåga kunde kristendomen således inte helt frigöra sig från de hedniska traditionerna. Att väsendena var ointellektuella på det religiösa planet resulterade i att de just måste vara hedningar. Och en religion för hedningar måste formas och anpassas till just hedendom. Så länge religionen ännu måste uppfatta Gudomen som ett straffande väsen och människorna som "syndare" och ställa in den religiösa och moraliska uppfattningen på detta, är religionen och dess anhängare ännu "hednisk". Och så länge religionen och dess anhängare ännu är hedniska, måste de förvänta en kommande förnyelse. En hednisk mänsklighet och en hednisk religion kan inte vara slutmålet för jordmänsklig utveckling.

Den nu begynnande världsepoken kommer alltså att bli fri från all hedendom. Då den baseras på upplysningar om reinkarnation eller återfödelse, gör den alla de av Kristus framlagda eviga facit till fakta. I det att det är återfödelse, ges väsendet tid för att utveckla nästakärleken. Att det varar så och så många liv spelar ingen roll. Väsendet blir fri från alla sakrament eller själsliga lugnande medel. I denna världsepok blir tillvarons problem inte en fråga om vad den eller den säger, utan en fråga om vad livet eller naturen säger om det eller det problemet. I den nya världsepoken kommer alla de stora livsfrågorna och påbuden att gå upp som rent vetenskapliga facit eller som självklara fakta. Och härigenom kommer det att utvecklas nya traditioner, som kommer att avskaffa alla religiösa och politiska motsättningar. På samma sätt som det blir en internationell vetenskap om hur man bäst bygger ett lokomotiv, en järnvägsbro eller en skyskrapa, så blir det också en internationell vetenskap om hur man bygger upp sitt förhållande till medväsendena, till livet och tillvaron. När man skapar ett stort ingenjörsarbete, till exempel en bro över en flod, baseras denna bro på en vetenskaplig struktur och inte på en fråga om antipatier och sympatier. På samma sätt skall människornas förhållande till andra människor inte vara en fråga om personliga sympatier och antipatier, utan en fråga om en vetenskaplig struktur. Om detta förhållande är baserat på en verklig vetenskaplig struktur, kommer förhållandet att iakttaga alla lagar på samma sätt som ingenjörsverksamheten och därmed bli fullständigt logisk, som återigen betingar den allra största förmåga att ge till omgivningen. Men om människornas förhållande till varandra görs logisk, är det på alla sätt till nytta och därmed till glädje och välsignelse och är därmed smekning.