För de allra flesta människor på jorden är det psykiska eller andliga tillvaroplanet en gåta. Allt, som därför ligger bortom eller efter den så kallade döden eller den process, genom vilken den fysiska kroppen blir till ett lik, är därför mystik. Att detta i sin tur blir orsak till en enorm mängd sorg och lidande är naturligvis en självklarhet. Här på det fysiska planet kan det inte undvikas att de fysiska väsendena är mer eller mindre själsligt förbundna med andra fysiska väsen. Föräldrar och barn är således i normala fall förbundna med varandra genom en ömsesidig kärleksrelation. Att det finns undantag här förändrar inte principen. Det är inte utifrån undantagen, utan utifrån det allmängiltiga, som man skapar grundanalyser. Om två föräldrar förlorar sitt större eller mindre barn, hamnar föräldrarna i det mentala lidandetillstånd som vi kallar sorg. De kan inte längre vaket dagsmedvetet utbyta känslor eller tankar med sina barn, som de nu inte ens vet att de existerar. Det är alltså något som har brustit här i föräldrarnas mentalitet. Något, som tidigare dagligen gav föräldrarna en glädjande och upplivande verkan i sinnet, nämligen korrespondensen med deras barn, har plötsligt upphört. Detta själsliga lidandetillstånd förekommer dagligen tusenfalt inom den jordmänskliga mentaliteten världen över. Det är inte endast föräldrarna som gråter över sina "döda" barn, utan det kan ju också vara det omvända. Världen över gråter i dag likaså äkta makar, som har förlorat sin maka eller make, förlovade som har förlorat sina trolovade, trofasta och goda vänner som har förlorat motsvarande trofasta och goda vänner genom den så kallade döden. Det vilar således ett utomordentligt stort, svart, mentalt eller sorgens moln över jordmänskligheten. Djuren kan också sörja, men då de inte har en tillnärmelsevis lika stor mental kapacitet som människan, kan deras sorg inte heller bli av ett sådant omfång som detta väsens sorg.

Då vi inte på något sätt i naturen kan se att dess färdiga skapelseresultat är en sorgens eller olyckans kulmination, utan att de alltid resulterar i glädje och välsignelse, så har vi rent teoretiskt eller tankemässigt inte någon som helst logisk grund för att kunna acceptera detta sorgens tillstånd som något slutgiltigt, som något färdigt i den aktuella situationen. Detta sorgens tillstånd är alltså endast ett övergående stadium som måste ge plats åt ett glädjens och välsignelsens stadium, allteftersom naturens färdigställande av situationen framskrider. Vi upplever överallt att frukterna har sina sura stadier, innan de når sitt mogna stadium. Vi upplever i allra högsta grad här på våra breddgrader, där årskretsloppets detaljer är mest kontrastrika, att vintern med dess kyla och frost inte är naturens höjdpunkt i materiell utveckling eller klimatmässigt skapande. Vi ser också att den endast är ett surt stadium, innan sommarens milda och allt upplivande soltillvaro når höjdpunkten. Ju mer vi iakttar dessa naturens skapelsemetoder, ser vi att naturen överallt bara kan åstadkomma det mogna stadiet, glädjens och välsignelsens upplevelse, som ett resultat av föregående ofärdiga och sura stadier. Alla mörka tillstånd, sorgens och olyckans eller lidandetillstånden i världen, är således enligt livets eller naturens eget tal oundvikliga förelöpare, nödvändiga förstadier till de kulminerande mogna stadierna, som innebär glädjens och välsignelsens upplevelse. Naturen berättar således för oss, oberoende av kosmiskt medvetande eller andra högpsykiska förmågor, att sorgens och lidandets tillstånd är övergående och inte slutgiltiga stadier i det levande väsendets livsupplevelse. Bakom det mörka och trista separationstillstånd som döden till synes medför eller är, existerar det alltså ett fortsatt livsstadium som absolut måste vara ett mognadsstadium, då det följer på det sura stadiet i ett kretslopp. Det kommer alltså att vara ett glädjens och lyckans stadium.

Men då detta stadiums existens inte är av fysisk utan av psykisk natur, och allmänheten ännu inte består av individer som är framstående teoretiker eller har överblick över livets kretslopp, kan de inte bli förtroliga med denna väsendets separation från sin fysiska kropp och den därmed förbundna övergången till det psykiska planet eller till de andliga världarna. De faller mer och mer för övertron att denna separation av väsendets psyke från den fysiska kroppen är en dödsprocess, ett upphörande av de aktuella väsendenas existens. Men då denna andens separation från den fysiska kroppen inte innebär ett upphörande av det aktuella väsendets existens, är denna process ju inte någon död utan en födelse, precis som ingången till den fysiska tillvaron från befruktningen och genom fostertillståndet i moderlivet är en födelse. Det som vi kallar döden är således en födelse nummer två. Och vi kommer inom den andliga vetenskapen inte att benämna denna process som döden, utan som det den är, nämligen väsendets andliga födelse. Vi kommer därför inom den andliga vetenskapen att benämna den sedvanliga födelsen eller ingången till det fysiska planet för "A-födelsen" och den så kallade döden eller ingången till det andliga planet för "B-födelsen". A-födelsen är alltså detsamma som den fysiska födelsen, där anden inkapslas i den fysiska materien, medan B-födelsen är väsendets frigörelse från materien och dess framträdande som ande.

Då väsendet fortfarande existerar, då dess separation från den fysiska kroppen inte innebär död eller att existensen upphör, blir frågan den om man kan uppnå en förbindelse med ett sådant andligt väsen, och om det fortfarande minns sin fysiska tillvaro och sina vänner och anhöriga på det fysiska planet. Svaret är ofrånkomligen ja. Om det var meningen att väsendet genom sin B-födelse totalt skulle glömma sina vänner och upplevelser från det fysiska planet, till vilken nytta är då dessa vänner och detta fysiska plans upplevelser? Om väsendet verkligen skulle glömma denna tillvaro, vad skulle dess medvetande då bestå av? Det skulle ju då totalt ha upphört att existera, liksom dess förbindelse med den fysiska organismen eller kroppen. Dess separation från den fysiska kroppen skulle då vara en verklig död. Nej, väsendet är inte separerat från sitt psyke, även om det är separerat från sin fysiska kropp. Den fysiska kroppen är endast ett redskap, en bro för väsendets psyke över till den fysiska materien. Väsendet kan mycket väl existera utan den fysiska organismen, men det kan inte överföra sin vilja och tanke direkt till denna materia. Det måste då vara i ett tillstånd där det bara kan laborera med tankar, det måste befinna sig i tankevärlden. All förbindelse mellan dessa väsen och de fysiska väsendena kan då bara ske genom tankar, något fysiskt tal är således inte nödvändigt här.

Men efter hand som reinkarnationen fortskrider, och människan får ett mer utvecklat psyke, blir åtskillnaden mellan det vakna planet och det andliga eller psykiska planet inte alls lika stor som den har varit tidigare. De diskarnerade jordmänniskornas tankar kan inverka på det fysiska planet, liksom de inkarnerades tankar i högre grad kan inverka på det psykiska planet. Och det är ju också det som är livets mening. Det är inte livets mening att väsen på det fysiska planet ska fortsätta att leva på övertro och åtskilda från det psykiska eller andliga planet. Och det finns redan nu många fakta som visar att andliga väsen har gripit in i fysiska väsens liv, och att fysiska väsen har kunnat gripa in i andliga väsens liv. Och dessa fakta kommer fortlöpande att kompletteras eller utökas med nya fakta. Den helpsykiska korrespondensen är alltså den direkta tankeöverföringen från ande till ande. Till detta kommer den halvpsykiska eller mediumistiska korrespondensen.