Korset, som genom Jesus lidandeshistoria upphöjdes till ljusets symbol, utgjorde redan dessförinnan genom sin särskilda struktur en av livets förnämsta symboler, eftersom det inte finns någon som helst möjlighet att skapa en bättre eller fullkomligare symbol för det levande väsendets mest upphöjda manifestation eller uppträdande än just i form av krysset eller korset. Ja, detta tecken är så talande att det uttrycker själva Gudomens eget absoluta tillvarosätt och är sålunda själva sanningens mest korrekta uttryck, och på grund härav skulle denna dess upphöjda natur omöjligen kunna ha undgått att förr eller senare upptäckas av mänskligheten. Det skulle därmed oundgängligen ha blivit ljusets symbol, även om det inte hade använts och blivit känt genom Jesus lidandeshistoria. Men dess anknytning till denna lidandeshistoria har ju blott kraftigt förhöjt dess glans eller rättare sagt gjort denna glans tillgänglig på ett tidigare stadium i utvecklingen än som annars skulle ha blivit fallet. Och det är just detta genom sin anknytning till lidandeshistorien uppenbarade äventyr som jag här önskar inviga människorna i.

För att förstå hur korsets tecken kan vara uttryck för den fullkomliga manifestationen måste man komma ihåg att denna uteslutande kan uppenbaras genom en sann materiell och en sann andlig kunskap. På det stadium i utvecklingen där den jordiska människan börjar lämna barnatron bakom sig eller på det hela taget överger den religiösa livsinställningen på grund av en starkt tilltagande intelligensutveckling och det härmed följande alltbehärskande materiella intresset, blir hon en rent kall materialistisk varelse. All medveten gudsdyrkan eller varje föreställning om eller tanke på andliga företeelser är bannlyst från hennes medvetande såsom övertro, naivitet eller intelligensmässig bankrutt. I gengäld går ett sådant väsen så mycket mer upp i rent intelligensmässig forskning. Men då en sådan individs kosmiska sinnen är helt latenta, vilket framgår av hans förakt för allt upphöjt, religiöst eller andligt liv, kan han blott använda sin intelligens på rent materiella eller fysiska områden. Han tillägnar sig en mängd kunskaper på det materiella området, men dessa kunskaper utgör uteslutande mått- och viktfacit. Med denna kunskap kan individen intaga en utomordentlig stor och ärorik position inom det moderna samhället, vara en framstående vetenskapsman, vara lärare eller professor vid de högsta läroanstalterna eller universiteten. Men mått- och viktfacit kan inte i längden vara tillfredsställande för den mänskliga anden. Det kommer alltjämt att finnas vissa stora frågor som en aldrig så reell kunskap om hastigheter, våglängder, volym, kilogram och kilometer inte kan ge något som helst svar på. Dessa obesvarade frågor blir till en mental svält eller hunger. Men då denna hunger sålunda förekommer och det är ett faktum att den inte kan tillfredsställas eller mättas med hjälp av materiell insikt och kunskap, blir det likaså ett faktum att den blott kan mättas eller tillfredsställas med hjälp av andlig insikt och kunskap. Vi blir ju också vittne till att individerna efter att ha passerat det kalla materialistiska stadiet mer och mer vänder intresset och blicken mot de själsliga, psykiska eller andliga områdena. Och här blir de efter hand genom de olika jordeliven lika fullkomliga experter eller forskare som de tidigare varit experter i materiell forskning för att till sist helt uppnå kosmiskt medvetande, vilket vill säga förmågan att se och uppleva livsmysteriets verkliga eller absoluta lösning. Då väsendet med denna upplevelse kommer i den absolut fullkomliga kontakten med livet och sig självt och därmed förnimmer sig som ett med Gudomen och det verkliga eviga livet i odödlighet, harmoni och salighet, blir det därigenom ett faktum att vägen till denna livets högsta tillvaroform endast existerar som en passage genom de här nämnda två upplevelse- eller forskarstadierna: det materialistiska och det andliga. Skådeplatsen för denna passage utgörs just av den jordiska människans medvetandeområde. Detta område är sålunda i realiteten det verkligt fullkomliga och eviga livets sanna förgård.

Vägen till fullkomlighet går alltså blott genom dessa nämnda två forskarstadier eller upplevelseformer. De är båda lika nödvändiga. Man kan aldrig i något som helst fall uppnå fullkomlighet genom en uteslutande andlig tillvaro eller kunskap, lika litet som man kan nå samma förklarade eller förhärligade tillstånd genom blott fysiskt framträdande eller fysisk kapacitet. Livet i sin helhet består i lika grad av fysiska eller materiella och andliga detaljer. Det blir därigenom uppenbart att man för att kunna uppleva livet i dess fullhet måste vara kapacitet i såväl fysiska som andliga upplevelser. Genom att vara kapacitet endast i den ena upplevelseformen, blir ju den andra upplevelseformen och därmed själva livet alltjämt ett olöst mysterium och den härav följande hungern hos forskaren eller sanningssökaren otillfredsställd. Och med en hunger för vilken det inte finns någon tillfredsställelse eller mättnad blir varje upplevelse av fullkomlig harmoni och salighet och därmed det fullkomliga livet en omöjlighet. Den fullkomliga tillvaron eller upplevelsen av livet baseras sålunda uteslutande på att man till en viss grad har blivit en kapacitet både i fysisk och i andlig upplevelse.

Om man nu vill beteckna dessa det fullkomliga livets två bärande faktorer genom ett tecken eller en symbol, kan det mest fullkomliga sättet att göra detta endast vara med hjälp av korsets tecken. För att nå fullkomlighet måste man först genom jordeliven genomleva det materialistiska eller gudlösa stadiet. Upplevelsen av detta stadium blir en mental vandring från det ena materiella facit till det andra. Man upplever tingen som verkningar av något annat. Man kallar detta andra för tingens orsak och söker efter denna orsak. Och när man så har funnit denna orsak, visar det sig att denna i sig själv också blott är verkningar av något annat och så vidare. Man vandrar alltså från orsak till verkan och från verkan till orsak i det oändliga utan att någonsin komma till den verkliga eller första orsaken. Allt vad man upplever är blott verkningar, och alla de härpå baserade facit kan därför endast utgöra beteckningar för dessa verkningars särskilda utslag, art eller grad och blir därigenom endast mått- och viktfacit. På denna väg kan forskaren aldrig någonsin finna det verkligt "levande" i tillvaron. Allt är döda energier, vibrationer eller rörelser, antingen de visar sig som fasta, flytande eller gasformiga ämnen. Även om denna väg som orsaks- och verkningskedja i sig själv är oändlig, kan den dock inte i det oändliga befaras av individen eller det levande väsendet. På grund av hans särskilda sinnesstruktur börjar denna orsaks- och verkningskedja i mikrokosmos och slutar i makrokosmos. Utanför dessa två områden kan inget som helst levande väsen uppleva eller förnimma. Här utanför är den nämnda kedjan för sinnena lik intet, även om den i verkligheten naturligtvis alltjämt är en orubblig realitet.

Som tidigare nämnts kan forskaren på denna bana blott uppleva döda eller livlösa företeelser: mått- och viktfacit, energi-, vibrations- eller rörelsearter eller former, alltsammans verkningar av andra energi- eller rörelsearter eller former. Men den jordiska människan kan, i varje fall genom sitt eget väsen, sin egen natur och sitt eget framträdande, inte undgå att upptäcka att det finns mer än verkningar och orsaker, vilka också blott är verkningar, nämligen själva det "levande". De döda facit uttrycker inte direkt "något levande" eller det "något" vi kallar "livet". Att det finns mer än döda verkningar, rörelser, vibrationer, ämnen eller materier, blir till faktum därigenom att det finns något i väsendet som upplever dessa företeelser eller verkningar, liksom detta något också självt kan åstadkomma verkningar. Detta något betecknar individen själv med begreppet "jag". Han säger t.ex. "jag såg", "jag gick", "jag arbetade". Detta jag utgör alltså upphovet till verkningarna. Då detta upphov inte kan förnimmas, eftersom den organism som det befinner sig i samt allt det övriga som det uppenbarar eller manifesterar blott är verkningar, kan dessa verkningar, av vilken art de än må vara, inte vara identiska med jaget eller det nämnda något. Det blir därför i första hand till mystik för individen. Denna mystik blir till sist en enda stor och brännande fråga. Individen kan inte längre slå sig till ro med de döda materiefacit. Han ser mer och mer att dessa, såväl i naturen som i hans egen organism, grundar sig på en bakom existerande vilja och därmed ett tänkande upphov.

De olika materiella företeelser som det dagliga livet och själva naturen i all sin makt är uttryck för kan alltså förnimmas eller uppfattas på två olika sätt. Om vi tänker oss att en bok, innehållande en eller annan logisk berättelse, en roman, en saga eller en vetenskaplig avhandling, skänks till en person som varken kan läsa eller skriva, kommer hans utbyte av denna bok, såvida ingen annan gör honom bekant med dess innehåll, blott att bli ett mått- eller viktfacit. Han kommer att kunna bedöma bokens eventuella vackra inbindning, omslagsteckning, papperets färg liksom bokens format, tjocklek och vikt. Andra facit beträffande boken kommer han i den givna situationen att vara helt utestängd från. Bokens innehåll av bokstäver är för honom blott ett brokigt virrvarr. Det sköna och värdefulla litterära innehåll som dessa bokstäver tillsammans är uttryck för är han helt avskuren från. Och det är i princip helt detsamma som gör sig gällande för den rent materielle forskaren. Han ser på livets många detaljer och uttryck, men kan alls inte läsa dem. Han ser deras format, tjocklek och vikt, deras färg och rörelse, men vad de därutöver berättar eller upplyser om är han lika avskärmad från som analfabeten är avskärmad från bokens intellektuella innehåll.

Vad vill det då säga att vara andlig forskare? Det betyder att vara en som forskar efter ande. I stället för att förneka andens eller livets närvaro bakom alla naturens företeelser måste han absolut börja inställa sig sympatiskt till den tanken eller föreställningen att det finns liv och ande bakom alla naturens "bokstäver", lika väl som det finns liv och ande bakom en vanlig boks ord eller text. Forskaren måste sålunda börja lägga märke till de fysiska eller materiella företeelsernas inbördes kombinationer för att upptäcka att de är logiska, vilket vill säga att de uppfyller ett nyttigt ändamål. Då de är byggda eller kombinerade på ett sådant sätt att de uppfyller ett nyttigt ändamål, visar de därigenom en plan eller ändamålsenlighet. Men då en plan eller ändamålsenlighet i sin tur är detsamma som utlösningen av en tankeföljd som är kombinerad på ett sådant sätt att denna utlösning fyller ett ändamål, avslöjar denna utlösning därmed "något levande", ty ett ändamål är nämligen detsamma som en åtrå eller önskan. Och endast "något levande" kan ha en åtrå eller hysa en önskan. Eftersom detta att kombinera en tankeföljd på ett sådant sätt att dess utlösning skapar uppfyllelsen av en åtrå eller önskan, är detsamma som utlösningen av intelligens, blir det "levande något" bakom varje logiskt skapande här likaså ett faktum. Ty endast det "levande något" kan vara intelligent. Det medvetslösa eller döda, vilket vill säga själva materien, kan blott utlösa tillfällighet. Men då varje utlösning av en energiform eller funktion som utgör motsatsen till tillfällighet är identisk med utlösningen av vilja eller utgör en viljefunktion (antingen som A-, B- eller C-kunskap) och en sådan funktion åter blott kan finnas som en egenskap hos ett "levande något", visar sig detta något också här som faktum.

Som här påpekats, kan man alltså i naturens företeelser eller detaljer finna helt andra facit än dem som ger uttryck för mått, vikt eller verkningsgrader. Dessa facit uttrycker eller uppenbarar intelligens, vilja och därmed tanke och medvetande eller själva livet. De betecknar alltså själva "det levande" eller livet och benämnes därför i Livets Bog som livsyttringsfacit. Det är dessa facit som utgör kosmiska tankar och därmed kosmiskt medvetande. Utan dessa skulle uppfattningen av livet blott kunna finnas som mått- eller viktfacit eller rena talbegrepp. Dessa facit är sålunda oumbärliga för förståelsen av det verkliga livet bakom alla former. Utan dessa facit skulle livsmysteriets lösning aldrig någonsin bli tillgänglig för något levande väsen. Liksom mått- och viktfacit kan också livsfacit betecknas som en sammanhängande serie av detaljer, för vilken en linje utgör en tillräcklig symbol. Men att låta denna linje gå parallellt med den linje varmed mått- och viktfacit kan symboliseras skulle vara helt missvisande på en symbol, eftersom man då måste tro att de båda facitserierna var identiska eller hade samma mission. Eftersom så inte är fallet, måste detta antydas på en symbol, om symbolen skall vara korrekt. Hur skall vi då anbringa den linje som betecknar livsfacit i förhållande till den linje som betecknar mått- och viktfacit?

Det finns blott ett enda sätt som detta kan göras på för att vara fullständigt korrekt, nämligen genom att sätta dem tvärs över varandra, så att krysset eller korset uppstår. Jag nämnde tidigare att mått- och viktfacit blott sträcker sig från mikrokosmos till makrokosmos och att allt som ligger där utanför är otillgängligt för individens sinnen och därmed blir likt intet för dessa sinnen. Materien utgör alltså en kropp som för sinnena har en "bredd". Denna bredd sträcker sig alltså från mikrokosmos till makrokosmos. Då allt här utanför, som nämnts, för sinnena förefaller vara likt intet, kan den materiella forskningen aldrig bli annat än en vandring från ett "intet" bortom mikrokosmos till ett "intet" bortom makrokosmos. Det första och det sista facit, skapade av den rent materiella forskningen, blir sålunda likt "intet". I sanning, det är inte så märkligt att den hundraprocentigt materielle forskaren framhåller eller påstår att det bakom materien blott finns ett absolut "intet" och att han som följd av denna uppfattning är total gudsförnekare och motståndare till all uppfattning av "ett andligt, odödligt något" bakom materien, ja, till och med bakom de levande väsendena. Utöver talbegrepp, mått- och viktfacit ser han ju på grund av sinnenas särskilda struktur blott ett intet tona fram. Men därmed har han inte funnit livets lösning. Som första orsak till den kolossala planmässighet och logik varmed jorden har omskapats från eldtillstånd till sin nuvarande fullkomliga beboelighet för animaliska varelser måste han sätta slumpen. De döda krafternas slumpmässiga samspel har alltså frambringat kulminationen av planmässigt eller logiskt skapande. Men då ett sådant postulat eller en sådan dogm ju i sin tur är hundraprocentigt inkonsekvent i förhållande till den energiutveckling som äger rum inom hans egen viljeföring, kan detta postulat i längden inte vara ett tillfredsställande svar på naturens högintellektuella eller logiska skapelseprocess. Inom hans egen viljeföring blir det nämligen ett ständigt tilltagande faktum att ingen logisk skapelse uppstår annat än genom en intelligensmässig eller intellektuell viljeföring och att kaos däremot oundgängligen uppstår där han hundraprocentigt överlämnar sitt dagliga liv i tillfälligheternas våld. Varför skapar tillfällighet kaos och planlöshet inom hans eget område, när den utanför i naturens område rent av kulminerar i hundraprocentigt intellektuellt eller logiskt skapande? Varför skall det levande väsendet ha intelligens eller intellektuella förmågor för att kunna mäta sig med naturens skapelseprocesser, som ju dock enligt materialistens uppfattning uteslutande behärskas av tillfällighet?

Det är sådana frågor som det är omöjligt att besvara blott och bart med mått- och viktfacit. Och besvarandet av dessa frågor blir därför förr eller senare aktuellt hos varje aldrig så kall materialist, allteftersom den förut omtalade inkonsekvensen blir till större och större faktum för honom. Och här är det som han börjar bli andlig forskare, vilket alltså vill säga forskare efter liv, och resultatet av denna forskning blir livsyttringsfacit. Den andlige forskaren skiljer sig från materialisten därigenom att han bakom alla materiefacit eller materiekonstellationer söker avsikter eller de syften som de nämnda konstellationerna skall uppfylla. Hans kunskap berikas därigenom med avsikts- eller ändamålsfacit. Han ser efter hand att alla företeelser och detaljer i naturen var för sig uppfyller en logisk mening och därigenom blir led i en större logisk plan. Det kan således inte undgå att bli till faktum för honom att de uppenbarar tanke och vilja. Ty vad är en logisk plan annat än en intelligensledd tankeföljd? Är logiskt skapande inte detsamma som överföring av denna intelligensledda tankeföljd till materien? Och är inte denna överföring detsamma som vilja? Den andlige forskaren finner alltså både intelligens, tanke och vilja bakom naturens företeelser eller detaljer. Dessa blir detsamma som uppenbarelsen av medvetande eller liv bakom naturen. Naturen är sålunda ett levande väsens manifestationer. Alla dess detaljer, nyanser eller företeelser utgör tillkännagivandet av ett levande väsens tankar, avsikter eller önskningar. Och den andlige forskaren finner här Gudomen. Den förlorade sonen finner här sin fader. Och man kommer sålunda att förstå att materiens många nyanser eller detaljer nu inte längre utgör bara kalla verkningsfacit, utan är uttrycksmedel varigenom Gudomen överför sina tankar till de levande väsendena på samma sätt som bokstäver och tecken i språket är uttrycksmedel varigenom de levande väsendena ömsesidigt överför sina tankar till varandra. Naturen är sålunda det språk eller det tal genom vilket Gudomen överför sina tankar och avsikter, sin vilja och känsla till de levande väsendena. Och i samma grad som detta efter hand blir till faktum för den andlige forskaren, blir denne således invigd i Guds medvetande, Guds tankar och vilja. Gud blir till faktum, blir till ett levande väsen som han kan tala med såsom en man talar med sin nästa. Det är en sådan upplevelse av naturen och livet som i mitt huvudverk Livets Bog betecknas som kosmiskt medvetande.

För det invigda väsendet blir upplevelsen av materien alltså inte bara kilogram eller kilometer, volym eller konsistens, våglängder eller rörelser, utan till levande ord eller uttryck för Guds tankar, tillkännagivande eller hänvändelse till det levande väsendet. Materien är sålunda Gudomens livsuttryck. Att uppleva materiens eller naturens detaljer på det sättet är att uppleva dem som "livsyttringar".

Som jag redan tidigare i detta föredrag har förklarat, utgör materien för de materiella sinnena en "kropp" som sträcker sig från mikrokosmos till makrokosmos. Bortom dessa båda företeelser är den för de fysiska sinnena lik intet. Att förnimma eller se naturen som blott utgörande materia eller döda företeelser är en starkt begränsad förnimmelsemetod, eftersom den oundgängligen stoppas av det för de fysiska sinnena framträdande intet bortom mikrokosmos och makrokosmos.

Då materien som tidigare nämnts för den fysiska förnimmelsen utgör en kropp som är begränsad, eftersom den blott sträcker sig från mikrokosmos till makrokosmos och bortom dessa två företeelser är lik "intet", medan samma kropp mellan nämnda två företeelser utgör en detaljkedja som varken har början eller slut, utan evigt uppenbarar Gudomens tankar och vilja och den andlige forskaren eller livsyttringsforskaren därför här inte kan stoppas av något "intet", utan evigt kan fortsätta att förnimma och uppleva, kan ifrågavarande materiekropp sålunda uttryckas eller symboliseras som en kropp med bredd och längd. Dess bredd markeras för sinnena såsom sträckande sig fram genom oändligheten och evigheten.

Som jag här har förklarat, är korsets tecken sålunda genom sin egen natur självklart ett heligt tecken och skulle med tiden ha blivit upptäckt och erkänt som sådant även utan det förhärligande som tillkom det genom Jesus lidandeshistoria och som nu gör att det framställs eller mångfaldigas i platina, guld, silver och ädla stenar och med vördnad bärs av tusentals människor världen över.

Själva det vanliga korset var ursprungligen ett avrättningsredskap. Det är i denna dess egenskap som vi lär känna det i Jesus lidandeshistoria. Denna ljusets största och eviga symbol har sålunda genomgått ett förnedringens tillstånd. Dess överjordiska kosmiska glans har varit förmörkad av de mest primitiva, råa och barbariska jordmänskliga tankearter. Från dess upphöjda struktur har rövares och mördares skrik och dödsrosslingar ljudit över församlingar av hämnande och straffande jordiska människor, för vilka hela sceneriet ju var en desto större underhållning eller njutning, ju mer smärtan och lidandet kom till uttryck i de döendes kroppsvridningar, skrik och tårar. En mer förtätad atmosfär av helvete kan väl inte tänkas? Men en större förnedring eller besudling av det fullkomliga livets, vilket vill säga kärlekens eviga symbol än att göra denna till redskap för utlösningen av en sådan atmosfär kan väl inte heller tänkas?

Men en dag upphängdes på detta ljusets tecken ett väsen som representerade samma strålande renhet, samma fullkomliga manifestation, samma uppenbarelse av Gudomens avbild som den som var uttryckt i själva korsets struktur. Och se! Då måste mörkrets atmosfär vika. Ut från den eviga symbolen vällde kosmiska ljusmassor fram. I stället för alla de eder, förbannelser och hotelser om hämnd som i allmänhet brukade strömma från de dödsdömda på korset, strålade det nu från den gudomliga martyrens läppar en alltomfamnande strålglans. I en bris av värmande förlåtelse, koncentrerad i orden: "Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör", tog han alla sina fiender och bödlar till sitt hjärta och fick därigenom Golgatas kors att lysa. Och ljuset bredde ut sig i världen, blev till "den heliga anden" eller den säd i vilken jordens alla släkten skall välsignas. Och se: den eviga symbolen upphöjdes ur förnedringens, hatets eller helvetets skuggregioner, blev till den enda ratt med vilken individernas andliga kurs mot lyckans högsta tinnar kan styras. Och det forna mordvapnet eller avrättningsredskapet framställs i dag, som tidigare nämnts, i alla jordens ädlaste metaller och anbringas som prydnad på kungars och kejsares kronjuveler, på hedrade mäns ordnar liksom på den rike och fattige mannens gravplats. En större ära eller dyrkan skall aldrig någonsin någon materiell företeelse som använts som avrättningsredskap kunna ge upphov till.

Inget som helst annat mordvapen har i sig självt sådana förutsättningar att höja sig ur sin förnedrings natur som dem korset rymmer och kan därför aldrig någonsin jämställas med denna eviga symbol. Korset är sålunda genom sin särskilda struktur något helt enastående. Det kommer genom denna sin struktur, som är det absolut orubbliga uttrycket för själva livets kulmination, aldrig att kunna hållas nere i förnedring eller mentalt mörker. Överallt där högintellektualitet börjar kulminera, kommer korsets tecken att vara den materiella företeelse som i största utsträckning kan återkasta strålarna av denna livets högsta funktion. Korsets tecken är spegelbilden av livets högsta struktur. Dess förekomst uttrycker medvetande, evighet och oändlighet. Det är Gudomens egen uttryckta avbild, symboliserad i materia.

Som vi här har sett är korsets historia i princip exakt densamma som den jordiska människans historia. Som tidigare nämnts är den jordiska människans kroppsliga struktur i sig själv ett kors. Och liksom det materiella korset genomgick en förnedringsperiod och nådde till ett ljusets högsta stadium, så går också det levande korset i kött och blod igenom ett förnedringens tillstånd och når till ljusets högsta tinnar. Liksom träkorset på sin tid användes till avlivning av rövare och mördare, så används också det levande korset under en period till att avliva rånar- eller mördartendenser på.

Men en dag strålar det också ut från det animaliska korset väldiga ljusvågor. Det kommer att bära en medvetandekombination, utifrån vilken det strålar förlåtelse och förståelse mot dess förföljare, ja, kärlek och välsignelse mot allt och alla. Och se! Då är förnedringens mörker avlägsnat från det animaliska korset. Det levande väsendets organism är inte längre ett avrättningsmedel mot mörka tendenser, utan är nu ett kärlekens ljuscentrum, varifrån värmande, högintellektuella impulser fortplantar sig vidare och vidare ut över jorden, fram genom tid och rum, in genom medväsendenas sinnen och medvetanden, tröstande, stimulerande och upplivande de olyckliga, de lidande och sorgsna, såväl i kungarnas salar och de rikas palats som i de fattigas hyddor.