Vi är nu åter inne i årets mörkaste tid. Vi är på väg att passera den kortaste dagen. Ett av de mest utbredda fakta för människor som bor på våra breddgrader är nog att dagar och nätter inte är lika långa året runt. Vi har långa, ljusa sommardagar och korta, mörka vinterdagar, och vi har också erfarit att den mörka tiden kan vara mycket kall, medan sommardagarna är varmare tempererade, ja, ibland mycket varma. Det är också ett orubbligt faktum för oss att efter vinter kommer det sommar och efter sommar åter vinter och så vidare. Människornas livsupplevelse på våra breddgrader är en skiftande upplevelse av en mörker-kyla-epok och en ljus-värme-epok. Det är helt riktigt att detta inte gäller i polarområdena, där det är permanent vinter, eller i områdena kring ekvatorn, där den permanenta sommaren råder, men det är inte i polernas isområden eller i ekvatorns alltför soluppvärmda trakter som livet i särskild grad utvecklas. Det är inte i dessa områden som människoandens största utveckling har ägt rum. Vi måste räkna med de mer tempererade områdena som de primära för utvecklingen och livsupplevelsen.

Denna växling av ljus och mörker och kyla och värme i de tempererade områdena av jordklotet är inte till blott för den fysiska utvecklingens skull. Den är också till för att fästa människornas uppmärksamhet på en långt större manifestation av denna växlande mörker- och ljusprincip. Att denna princip är en fundamental kosmisk princip, utan vilken all livsupplevelse skulle bli helt omöjlig, blir till faktum i samma grad som man tillägnar sig kunskap om livets lagar. Kontrastprincipen går igen i alla fundamentala livsföreteelser och manifesterar sig genom större och mindre kretslopp. Är inte också dygnet en vinter- och sommarprincips utveckling i mindre format? Natten representerar vinterns mörker och kyla, och dagen är i motsats härtill ljusare och varmare liksom sommaren. Dessa två kontraster, mörker- och ljusepoken eller vinter- och sommarepoken, framträder vidare i fyra mindre livsepoker, vilka vi känner till under begreppen vintersolståndet eller vinterns kulmination, vårdagjämningen som en övergångsperiod till sommarsolståndet eller sommarens kulminationsepok, varefter följer höstdagjämningen eller övergångsepoken till den nya vintern. År efter år upplever människorna denna årstidernas rytm eller kretslopp. Också dygnskretsloppet har sina fyra årstider i mindre format: midnatt, morgon, middag och kväll, där kontrasterna mörker och kyla – ljus och värme har sin kulmination, sitt avtagande stadium, sitt latenta och sitt tilltagande stadium. Också i vårt eget liv finner vi dessa fyra årstider. Det späda barnet är vinterns princip. Det är att likna vid det bladlösa trädet i skogen; det rymmer i sig fröna, anlagen till att utveckla sig och få en lövkrona i form av medvetande. Detta begynnande utvecklande, ungdomen, utgör vår vårprincip. Därefter når vi fram till den mogna åldern eller mandomen, som är detsamma som vår sommarprincip. Här står vi i vår fulla aktivitetsförmåga för att därefter åter avta och gå in i vår ålderdom, som mentalt och fysiskt är vår höst. Också vårt liv är ett kretslopp baserat på den universella eller kosmiska kontrastprincipen.

Hela tillvaron är sålunda organiserad i kretslopp baserade på kontraster. Men varför är den organiserad på detta sätt? Ja, här måste vi förstå att för att något ska kunna upplevas, måste det bestå av kontraster. Varje företeelse upplevs på grund av att den avviker från andra företeelser i sin omgivning. Om allting i världsalltet var likadant, skulle det absolut inte finnas något världsallt, inte något stoff eller någon materia, inte något levande väsen. Världsalltets existens beror just på att det framträder i idel kontraster, kontraster i storlek, form, färg, volym, vikt, konsistens osv. Men hur är det med vårt medvetande? Består inte det av tankar som var för sig är en kontrast till de övriga tankar vi har i vårt sinne? Om alla våra tankenyanser endast utgjorde en enda vibration eller våglängd, skulle vi inte ha något som helst medvetande. Det är just vårt tankelivs kontrastrikedom som ger vår livsupplevelse kolorit. Det vi upplever, vare sig vi ser i ett mikroskop eller i en astronomisk kikare eller vi direkt förnimmer våra medmänniskor, djur, växter och andra företeelser i naturen, kan förnimmas och upplevas endast därför att det framträder i kontrastförhållanden, och det vi upplever med eller genom, nämligen vårt medvetande, kan komma på våglängd med världen omkring oss endast därför att medvetandets utveckling, liksom allt annat som utvecklas och är under skapande, också grundar sig på kontrastprincipen. Kontrasterna i världsalltet är många. De representerar en skala från det mörkaste mörka till det ljusaste ljusa. Eftersom medvetandet lika litet som en målning eller vilken som helst annan sak kan skapas annat än på grundval av kontraster, är det sålunda en livsbetingelse att varje levande väsen får uppleva kontrasterna. Eftersom det är omöjligt att uppleva ljuset annat än genom kunskapen om mörkret, måste alla levande väsen sålunda uppleva mörkret. Utan denna upplevelse ingen som helst upplevelse av det verkliga gudomliga ljuset, som är Guds primära medvetande, vilket åter vill säga kärleken och visdomen. Kärleken och visdomen är livets primära medvetande, medan hatet och okunnigheten eller naiviteten endast utgör ett sekundärt medvetandeområde. Det är medvetandets eller livsupplevelsens kosmiska fosterstadium. I detta medvetandetillstånd är de levande väsendena Guds lärlingar, de är under hans skapande, vars mål är att göra dem till "människan som Guds avbild".

Eftersom det primära livet är upplevelse av det verkliga gudomliga ljuset, kan denna upplevelse endast äga rum i en zon där all manifestation är ljus, men där mörkerkontrasten ändå är representerad. Hur kan denna speciella kombination av ljus och mörker uppstå? Det kan den när mörkret finns i medvetandet som erfarenheter gjorda i det förgångna och därmed som kunskap om mörkret, en kunskap på grundval av vilken man kan värdera mörkret och med sin genom mörker och lidande utvecklade kärleksförmåga hålla sig fri från det. Ljusets väsen kommer härigenom att leva i en livszon för sig, eftersom denna inte skulle vara någon ljusets zon om också mörkrets väsen befann sig där. De sistnämnda kommer in i ljusets zon eller Guds primära medvetande, när de har gjort de nödvändiga erfarenheterna i mörkret, så att deras medvetande rymmer den kontrast som kan tjäna som den nödvändiga bakgrunden för visdomens och kärlekens strålande ljus. Det finns sålunda två zoner eller världar, en för de ofärdiga väsendena och en för de fullkomliga väsendena. De ofärdiga väsendena är under skapande på det fysiska tillvaroplanet, medan de färdiga väsendena befinner sig som Gudomens medarbetare på de andliga tillvaroplanen. Allteftersom de ofärdiga väsendena blir fullkomliga, övergår de till andliga plan för att stanna där resten av sin tillvaro i sin nuvarande utvecklingsspiral, men till dess att en sådan fullkomlighet uppnås, måste ifrågavarande väsen uppleva upprepningar av kretsloppsprincipens och kontrastprincipens manifestation i fysiska inkarnationer. De måste i otaliga variationer uppleva upprepningen av livets årstider: barndom, ungdom, mandom och ålderdom, tills de genom dessa kretslopp har vunnit de erfarenheter och utvecklat den kärleksförmåga som gör dem mogna för livet i högre världar.

Var befinner sig de jordiska människorna nu i detta Gudomens skapande av människan till sin avbild? De befinner sig i mörkrets kulminationszon. De har blivit genier i att dräpa. Med sina atom- och kärnvapen kan de på några ögonblick ödelägga miljonstäder med deras befolkningar och kulturvärden. De har inte heller ännu kommit bort från massmördandet av djur, därför att de alltjämt är underkastade den övertron att det för den jordiska människan är en livsbetingelse att äta animalisk föda. De vet ännu inte att vad en människa sår, det ska hon skörda. De känner till ordalydelsen i detta budskap, men dess innehåll fattar de inte. Detta kan inte förebrås människorna; den kunskap de inte har kan de naturligtvis inte handla efter. Men de kan å andra sidan inte heller undgå att efter hand få den, och det sker genom lidandeerfarenheter. Det är just verkningarna av mörkrets uppträdande som människorna för närvarande skördar i ett så rikt mått att deras livsepok är att beteckna som "domedag", ett tillstånd som Kristus ju förebådade. Är det inte på det sättet att människorna kämpar av all kraft mot sjukdomar av allehanda slag? Och måste de inte bygga ständigt större lasarett och sjukhus utan att dock kunna avskaffa sjukdomarna? Varför tillåter Försynen att det skapas atombomber? Skulle det inte kunna tänkas att också detta är ett led i karmalagens uppfyllelse i mörkrets kulminationszon? Den jordiska mänskligheten genomgår för närvarande en forcerad utveckling för att i grunden lära sig att den fundamentala livslagen för en människa (i motsats till ett djur) är det femte budet: "Du skall inte dräpa." Det kommer att få en kolossal betydelse för människornas framtid, efter hand som det går upp för dem hur mycket detta bud omfattar och de försöker leva efter sin kunskap. De kommer att lära sig att förstå att budet att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv inte är tom teori, utan en gudomlig lag för de väsen som inte vill tillhöra ett rike där det endast är den starkares rätt som är lagen för tillvaron. Djurriket är en sådan zon, och de jordiska människornas värld är ännu blott en förlängning av denna zon, till och med en förlängning där mörkret har sin kulmination och där lidande, smärta och sjukdom, sorg och elände florerar.

När vi nu firar julen, firar vi en kosmisk vårbudbärares födelse på denna planet, men vi firar också det faktum att det Kristus bringade bud om, finns i varenda människas sinne. "Guds rike är inom er", sade han. Vad är detta "Guds rike"? Det är det frö av kosmiskt ljus och kosmisk värme som är människans erfarenheter och hennes kärleksförmåga. Det är kanske inte så mycket som finns ännu, men det finns, och det är meningen att det ska växa. Det kanske ni menar inte är så lätt, eftersom den mörka värld ni lever i rent av provocerar er själva till mörka tankar och handlingar. Men ljuset ska födas i mörkret, och även om det inte är någon lätt födelse, är det kanske ändå något lättare än ni tror. Kristus har också gett människorna ett exempel på vad man kan göra när man tycker att svårigheterna överstiger ens krafter. Han bad Gud om hjälp, och han sade: "Vad jag gör, gör jag inte av mig själv, utan Fadern genom mig." Han hade mitt i vår världs kosmiska vintermörker och vinterkyla kontakten med det gudomliga ljuset, som är visdom och kärlek. Hans medvetande representerade den kosmiska vårdagjämningen, och den kan varenda jordisk människas medvetande efter hand också komma att representera. Man kan sprida vinterns dödsbringande natur omkring sig med sina tankar, känslor och handlingar, men man kan också försöka övervinna vintern i sitt eget sinne genom att älska Gud, vilket bäst sker genom förståelse, förlåtelse och kärlek till sin nästa. Genom mina kosmiska analyser kommer människorna att kunna lära sig att denna nästa inte blott är medmänniskor, det är också växter och djur – och det är vår egen organisms myriader av celler och ännu mindre partiklar, vilka i verkligheten alla är levande väsen. Dem kan vi älska genom att låta positiva mänskliga, intellektuella och kärleksfulla tankar strömma genom vårt nervsystem och genom att vi efter hand ändrar våra vanor med hänsyn till vad vi som näring tillför vår organism. Med en sådan livsinställning och ett sådant begynnande uppträdande kommer man att älska – också sig själv – på ett sådant sätt som är i kontakt med den oändliga kärlekens gudomliga strålflöde. I julevangeliet talas det om "fred på jorden och bland människor ett gott behag", det är ett löfte som i framtiden ska gå i uppfyllelse. Inte genom mirakler eller övernaturliga företeelser, utan genom att den kosmiska vårdagjämningen spirar fram i den enskilda människans sinne. Och den finns där redan som ett litet julljus.