Det är bra för alla människor med sönderslitna nerver att få komma ut i naturen, ut till blommorna och djuren, ut till backarna, skogen och havet. Men det verkligt sanna och välsignelserika utbytet och den gudomliga njutningen av samvaron med naturen får man först i full utsträckning, när man lär känna det man ser. Då ser man, att den är ett uttryck för något högre och mer än enbart natur och då upptäcker man att alltsammans är en motsvarighet till vårt eget inre medvetande, ja, att naturen verkligen är vår sanna "moder" och att det bokstavligt talat är hennes blod, som kosmiskt sett flyter i våra ådror. Det är hennes starka, skiftande temperament: vinterns is och snö med kalla dagar och långa nätter, vårens vaknande liv med gröna löv och gökens rop, sommarens varma solsken och blomsterdoft med ljusa nätter och månskenskvällar, höstens oväder med regn och slask, de vissnande skogarna och markerna, som uppenbarar sig bakom vårt eget bröst, som hamrar, sjuder och gror i vår egen puls, i vår egen tanke och mentalitet. Det är "hennes" hela själ, som går igen i utlösningen av vår maximala viljekraft såväl som vår minsta suck. Vi kan endast uppenbara "familjelikheten". Hela vårt framträdande avslöjar släktskapen.

Det är i samband härmed, som jag tänkt, att följande skiss av årstiderna och utvecklingsspiralen skulle kunna vara ett nyttigt ord med på vägen ut i naturen.

Som läsarna av Livets Bok vet, utgör utvecklingsspiralen en zon, där mentaliteten kulminerar i mentalt ljus och en annan, där den kulminerar i mentalt mörker, Dessa två kulminationer kommer därigenom att representera en slags kosmisk sommar respektive vinter, liksom övergångsstadierna mellan dessa kulminationer på samma sätt blir en slags kosmisk vår och höst. Spiralen representerar således i kosmiskt framträdande, vad det vanliga året utgör i fysisk bemärkelse. Året med dess fyra årstider blir därigenom en sinnebild eller symbol för spiralerna eller det levande väsendets kosmiska färd genom sin eviga tillvaro.

På bifogade symbol ser vi dessa årstider inritade analogt med spiralens indelningar. Vi vet, att spiralens kulmination i kosmiskt mörker faller i djurriket. Därför blir denna zon och dess närmaste område spiralens vinter och svarar mot vår fysiska vinter från vintersolstånd och till vårdagjämning, d.v.s. från den 21 dec. till den 21 mars. Slutet av december, hela januari, februari och det mesta av mars är således en symbol på eller ett återsken av spiralens kosmiska vinter.

Liksom det mesta av växtlivet under dessa månader ligger i dvala och djuren och människorna i stor utsträckning uppehåller sitt fysiska liv på konstlad väg genom hålor och hus, kläder och uppvärmning och således är långt borta från livets kulmination i fysiskt avseende, så är också de levande väsendena i spiralens vinter, vilket som framgår av teckningen, innebär största delen av djurriket, vartill den jordiska människan ännu hör, samt första delen av känsloriket, ännu långt borta från livets kosmiska kulmination. Hon arbetar sig förvisso fram mot den stora födelsen, varvid hon inträder i känsloriket och blir en riktig människa, men t.o.m. detta tillstånd hör ännu, i detta rikes första zon, till spiralens vinter.

Med den stora födelsen upphör smärtorna och lidandet, men individen är ännu endast ett litet nyfött barn sett i kosmiskt perspektiv. Här börjar dess första verkliga kosmiska barnaår. I den tidigare djuriska tillvaron var den i samma perspektiv endast ett ofött foster, vars liv endast är analogt med det inre liv, som slumrar i de vissna träden eller växterna om vintern.

Fram emot vinterns slut sjuder och gror emellertid inre gudomliga krafter i de "vissna" växterna, och förberedelser för kommande nya skott, sköna blad, stjälkar och färgrika blommor börjar utlösas.

Den jordiska människan befinner sig alltså på ett stadium i utvecklingens vinter, där hon liksom växten i den fysiska vintern börjar få sina inre krafter i stark rörelse. För detta väsen utgör dessa inre krafter hela dess fysiska framträdande. All dess kamp, alla krig, revolutioner, olycksfall, sjukdomar och olyckliga tillstånd är spiralvinterns polarvind, som driver fram över vägar och stigar och håller allt i sitt isande famntag.

Men liksom den fysiska vinternatten ibland kan få revor i de mörka molnen, där stjärnorna lyser igenom, så har den kosmiska vinternatten också sina revor i molnen, genom vilka stjärnorna blinkar och berättar om ett kommande omslag i vädret, om klar himmel och en allt större tillgång till sol och ljus, till vår och sommar. Detta ger sig återigen tillkänna på den jordiska människans mentalitet i form av hennes uppfinningsförmåga. Hennes växande konstnärliga skaparförmåga, hennes växande längtan efter kosmiskt vetande är "safterna" som sjuder och gror i den jordmänskliga "plantan". Det är de första verkningarna av en närmande kosmisk sols livgivande värme. Alla de tekniska skapelser, maskiner, apparater och inrättningar, som på olika sätt skall frigöra människorna från materiellt slit, som skall skona deras händer från valkar och grov hud, som skall hindra deras svaga ryggar från att bli böjda under arbetets tyngd och skapa ekonomisk frihet, jämlikhet och välstånd, är de kosmiska växternas första små spirande knoppar och tecknen på spiralvårens snara ankomst. På den jordiska människans utvecklingsnivå är de emellertid ännu endast i januaristadiet och måste därför ännu kämpa med den kosmiska vinterns iskalla temperatur med dess frost och snö, dvs. egoismen, habegäret, maktbegäret och mändlystnaden. Många av de vackra, lovande knopparna blir också till förkrympta stackare, som bildlikt sett haltar sig fram på kryckor, med bandage och rullstolar. Sådana förkrympta kosmiska knoppar är identiska med det vi känner som arbetslöshet, fattigdom, social nöd och elände av olika slag, och i vars fotspår följer tjuveri, dagdriveri, råmord, självmord, kroppslig och moralisk osundhet på alla områden. Arbetskonflikter i form av strejker och lock-outer, politiska intriger, statskupper, militarism, diktatur och förtryck, tortyr och dödsstraff, förbud mot fredslitteratur, förbud att bekämpa krig och upphävandet av yttrandefrihet är det kosmiska januaris kalla istäcke som nu vilar över den jordiska människans skapelser och gör dem jämförbara med spiralens tidiga vårknoppar eller skott.

Men de eviga lagarna betingar, att ingenting kan stå stilla och vintern och mörkret kan därför inte heller stå stilla, utan måste ge vika för sommaren och ljuset. Redan i februari blir solens och ljusets begynnande övertag synligt i atmosfären. Dagarna blir längre. Töväder med snöslask och regn omväxlande med enstaka solskensdagar är de första synliga tecknen på vinterns begynnande reträtt. Den kan inte längre hålla livet nere. De första späda knopparna öppnar sig. Vintergäck, eranthis, krokus och liknande tidiga vårblommor tittar fram. En ny levande värld blir synlig. En värld som förr var fylld med knoppar i tjocka skal, tyngda av is och snö, börjar öppna sig mitt i de ostadiga klimatförhållandena i denna sommarens och vinterns kampzon, ljusets och mörkrets valplats.

Men på denna valplats får frosten och kylan sitt banesår. Solen och ljuset blir i allt större utsträckning de allenarådande faktorerna, och vårens friska bris börjar hålla sitt intåg över backar och diken, över åker och äng, kärr och mossar, som snart kommer att befolkas med små arbetsamma väsen, bevingade nomader, vars lovsång ur tusentals strupar ackompanjerar livets och sommarens återkomst till dödens och mörkrets kalla breddgrader.

I den kosmiska spiralen är samma principer eller februari- och marsstadiet lätt att känna igen. De nämnda knopparna, som börjar öppna sig, vårens första små blommor, som sticker fram, ja, stundom genom själva snön, symboliserar ingenting mindre än "Den Stora Födelsen". De starka skiftningarna i atmosfären med tö, snöslask och regn, som till sist får frosten att kapitulera, de små knopparna att öppna sig och fåglarna att sjunga, symboliserar "Den Helige Andes" begynnande inflytande på djurriket, som ju utgör spiralens vinter och dess tilltagande förvandling av denna vinter fram till den kosmiska våren. Det är denna Helige Ande, som i form av verklig andlig vetenskap får den mentala isen och snön, egoismen och självdyrkan, hatet och maktbegäret att smälta. Därigenom kan osjälviskhetens, nästakärlekens och barmhärtighetens friska vårbris få insteg i kulturen och låta ett rike uppstå, där frukterna av människans tekniska fullkomning och mekaniska snille inte förkvävs av egoismens kalla istäcke och blir till smärta, nöd och elände utan däremot komma till sin fulla utveckling, bli till allas bästa och gemensamma goda för alla levande väsen i zonen. I full harmoni med Den Helige Ande avlägsnas då all smärta och allt lidande, varigenom en zon uppstår, som visserligen är ett slags kosmiskt barnastadium och som sådant ännu hör till spiralens vinterområde, men som dock är bortom dess verkliga frost och kyla, dvs. bortom allt som heter smärta och lidande, gråt och tandagnisslan. Den kommer således att representera kulminationen – inte av djurisk – utan av verkligt sann mänsklig tillvaro.

Denna tillvaro uttrycker alltså känsloriket eller det riktiga människoriket, det rike om vilket Kristus sade, att det icke var av denna världen. Första delen av detta rike och sista delen av djurriket, dvs. den jordiska människans stadium, utgör alltså tillsammans spiralens vinter.

Men när denna sköna tillvaro, som infinner sig med en jordmänniskas upplevelse av "Den Stora Födelsen" och inlemmandet i det riktiga människoriket således ännu hör till den kosmiska vintern, börjar det här bli uppenbart, vilket oändligt perspektiv av salighet och lycka den kosmiska utvecklingsspiralen i verkligheten är.
 

Som uttryck för spiralens sommar står sista delen av juni samt juli, augusti och första delen av september. Liksom denna tidrymd här uttrycker skapelsens kulmination eller höjdpunkt i fysisk utveckling, så uttrycker också sista delen av den gudomliga världen och första delen av salighetsriket den kulminerande upplevelsen av medveten fullkomlighet och mentalt välbehag. Här finns livets högsta kosmiska fullkomning av tanke- och hjärnverksamhet. Här strålar allt i fullkomlig kosmisk klarhet. På grund av den kulminerande intuitionen och minnesenergin är forntid och framtid här närvarande i individens upplevelse av nuet. Här är världsplanens hemort och därmed livslagarnas födelsezon. Här kontrolleras världarnas och individernas öden. Här har det levande väsendet nått sin högsta frihet eller mest oavhängiga eller obundna manifestationsutveckling, eftersom det är befriat från sin grova fysiska materia. De levande väsendenas organismer är här befriade från den fysiska materian och består av skinande eller lysande tankemateria, som i strålande färger skiftar i olika nyanser, förtätas eller upplöses av viljans minsta impuls. Livets högsta värme eller behagsförnimmelser finns här till överflöd liksom livets högsta obehagsförnimmelser kulminerar i den jordmänskliga delen av djurriket. Ja, livets högsta solsken och sommarvärme lyser över den gudomliga världen. Men liksom den fysiska sommaren följs av en höst, så kommer det också en höst efter den kosmiska sommaren, som det levande väsendet vid sin passage genom utvecklingsspiralen också måste passera. Sista delen av september samt oktober, november och första delen av december, som ju bildar vår fysiska höst, blir således symbol på den kosmiska hösten. Liksom kylan vid denna årstid börjar bli alltmer dominerande och börjar överföra det mesta av växtlivet till ett fysiskt dvaltillstånd, som får de gröna löven att vissna, får höststormarna att vina kring gathörn och på hav, som välter träden i skogen och kastar skeppen mot bränningarna vid kusten, samtidigt med att mörkret och frosten ökar och binder allt i sitt isnande famntag, så kommer också i sista delen av salighetsriket samt instinktriket och första delen av tyngdriket allt kosmiskt liv att inkapsla sig i grov materia. Livet drar sig tillbaka från den gudomliga världens famntag och andliga värme, och sjunker ner i ett dvaltillstånd, får det att inveckla sig i materien, får det att frysa till is. Denna is är identisk med det vi känner som mineral och kristaller. Alla mineral och kristaller är kosmisk is och snö och är alltså kulmination av inveckling eller kulmination av kontrasten till den process, som äger rum i spiralens vår, då livet utvecklar sig. Denna senare process känner vi bäst under begreppet utveckling.

Men då det i all frusen materia existerar en medvetenhetsenergi, som är helt oberörd av kyla, kan livet inte utsläckas och medvetandet inte dö. Denna materia är den sjätte grundenergin, minnesenergin. Den fungerar fortfarande oberörd av den övriga materiens kristalliserade tillstånd, ja, den har t.o.m. sin kulmination här och kan således med full kraft föra individens mentalitet i form av en inåt medveten men utåt omedveten, salig erinring om det tidigare upplevda, vidare genom varje kristallisering, förtätning eller infrysning. Denna i den förtätade fysiska materien inkapslade saliga erinringen eller sjätte grundenergin kommer till synes som det i denna materia gömda, naturliga anlaget, som genom yttre påverkan kan omskapas till organiskt liv, så att medvetandet, när de yttre förhållandena, dvs. värmen återigen infinner sig, härifrån kan fortplanta sig vidare till den smältande materien och individen därigenom skapa organiska kroppar eller redskap för upplevelse av nytt yttre liv.

All fysisk materia är således i verkligheten endast infruset kosmiskt medvetande, och endast genom fysisk värme kan det frigöras och komma till utveckling, bli till manifestation av yttre liv och medvetande. All manifestation, all skapelse, alla former för liv blir därför i första hand en fråga om värmegrader. Allt liv är en reaktion mellan kyla och värme. Härpå beror stjärnornas gång, klotens volym, solens färg och stjärnornas töcken. Därigenom blir varje kropp, varje ting och förnimmelse, varje förstening och upplösning en kosmisk termometer. Allt som kan iakttagas är en form för temperatur. Allt är värmegrader och alla värmegrader är begränsad kyla. Ingenting kan finnas till utan att vara ett förhållande mellan kyla och värme. Där värmen får övertaget uppstår sommaren och där kylan får övertaget uppstår vintern. Våren uttrycker alltså en kamp mellan kyla och värme, där värmen segrar och skapar sommarens kulmination, medan hösten däremot är en kamp, där kylan segrar och skapar vinterns kulmination. Medan vintern och sommaren är de mer lugna jämviktstillstånden, därför att den ena av de två kämpande parterna, kylan resp. värmen, har övertaget, är våren och hösten däremot speciella kampzoner, därför att parterna här är varandra mer jämbördiga, där ingen av dem ännu har fått övertaget. Här rasar stormarna och ovädret med obönhörlig styrka, till dess en av parterna segrar och kulminationen av ljuset eller mörkret antingen man ser det ur kosmisk eller fysisk synpunkt blir synlig och blir upplevd av åskådaren, det levande väsendet, och därmed be stämmande för dess tillvaro. Väsendet genomlever vintern och upplever våren, det njuter av sommaren, möter hösten och går över i en ny vinters företeelser och därefter in i en ny vår osv. Varje årstid präglar helt dess framträdande, klädedräkt, liv och manifestation. Hela dess fysiska framträdande blir ett fullkomligt uttryck för samma princip och samma lagar som dess andliga eller kosmiska resa genom den eviga tillvaron uppvisar.

Då livet således dirigeras av eviga lagar, som låter en permanent rytm åstadkomma en rörelse från värme till kyla och från kyla till värme upprätthålls den cirkulation av krafter, som gör all skapelse, all upplevelse av liv till ett kretslopp, varför detta liv oundvikligen måste forma sig som en skiftande kulmination av kyla och värme och därigenom en skiftande inveckling och utveckling, som för det levande väsendet blir en växlande upplevelse av kontrasternas kulmination och därigenom en permanent, fortlöpande förbättring av förmågan att uppleva tillvaron.

Det är alltså en sådan rytmisk rörelse från kulmination till kulmination, som vi inom den andliga vetenskapen kallar en spiral. Vi har nu fått en liten inblick i hur denna spiralprincip går igen i de största fysiska företeelserna. Vi har sett att det fysiska året och utvecklingsspiralen utgör samma princip och har samma fyra årstider.

Men det är i samband härmed heller inte svårt för läsaren att förstå, att hans eget fysiska liv också är en spiral eller ett år, vars fyra årstider, vinter, vår, sommar och höst representeras av barndom, ungdom, mandom och ålderdom. Är det inte samma sak med dygnet? Kan midnatt inte betecknas som dygnets vinter, morgonen som dess vår, middagen som dess sommar och aftonen som dess höst?

Ja, de eviga lagarna gör följande bibliska ord till en evig, orubblig sanning såväl inne i det levande väsendets mentala sfär som ute i naturens vitt förgrenade områden: "Hädanefter skall, så länge jorden står, sådd och skörd, kyla och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra."