Världsåterlösningens uppgift för människorna här i det tjugonde århundradet är att med kosmiska analyser underbygga deras religiösa instinkt eller talang och därmed deras gudsbegrepp. Ty om inte nämnda begrepp blir mer än ett ointellektualiserat postulat eller en dogm man skall tro på, får det inget som helst värde för framtidens människor. Ja, är det inte redan nu värdelöst eller utan intresse för många inom de nu uppväxande generationerna? – Vi ser redan hur stora delar av jordens befolkning kommer bort från sin kristna tro, blir irreligiösa och lever mer och mer på materialistiska åskådningar. Med denna vandring bort från ljuset kommer man mer och mer att förkunna politik och uppträdande på den felaktiga uppfattningen eller övertron, att alla religiösa begrepp såsom föreställningen om en gudom, föreställningen om reinkarnation och karma och om bönens princip är naturstridiga uppfattningar, vilkas anhängare betraktas som vidskepliga och primitiva. Vi har redan i detta århundrade upprepade gånger sett gudlösa, brutala och maktlystna diktaturer uppstå. Och vi har sett hur dessa med sina ledare eller diktatorer och sitt folk hamnade i ett så kulminerande mörkt öde, i sådana lidanden, sådan nöd och sådant elände, att det endast kan betecknas som "helvete". Sådana diktaturers paroll: tyranni, tortyr, koncentrationsläger, rasutrotning, gaskamrar, maktlystnad och självdyrkan är sålunda absolut inte vägen varken till ljus, kultur eller fred på jorden.

Det är inte särskilt ljusa perspektiv som här rullas upp, men de har icke desto mindre för längesedan blivit realistiska fakta här på vår lilla planet. Så Bibeln hade rätt när den bebådade svåra tider för religionerna och de religiösa människorna i "de yttersta tiderna". Har inte alla dessa moderna, mot de eviga fakta konträra eller religionsförföljande inställningarna bebådats människorna som "antikrist"? Tror man att antikrist blott skulle vara en eller annan liten religionsförnekare någonstans i det eller det landet? – Nej, antikrist är en tankesfär, som är rakt motsatt den helige ande. Alldeles som den helige ande är ett medvetenhetstillstånd, som består av de tankar som är världsstrukturens, Gudomens och det levande väsendets allra högsta kosmiska analys, så är antikrist det medvetenhetstillstånd som består av de tankar som utgör väsendets kosmiska död eller det mentala tillstånd som totalt behärskas av själviskhet och den härav följande maktlystnaden, äregirigheten, förföljelsen och nedgörandet av allt och alla som uppvisar till och med de minsta tendenser till att vara ett hinder för denna sjuka eller abnorma tillfredsställelse, som redan nu kostat miljoner människor liv och rörlighet och lagt en utomordentligt stor del av världskulturen och dess tillgångar i ruiner.

Att antikrist så lätt breder ut sig, beror på att människorna i stor utsträckning har förlorat sin förmåga att tro. Den religiösa principen, väsendenas kosmiska instinkt eller den djupaste sanningen i religionen framträder idag i en så föråldrad "kropp", att denna redan håller på att dö. Men nämnda sanning eller väsendets religiösa instinkt utgör en evig företeelse, ja, är lika evig som väsendet självt och kan därför inte dö eller upphöra. Den kommer därför liksom det levande väsendets jag att gång på gång inkarnera i en ny kropp, som på nytt kan få ungdomens och mandomens kraft över sig. Ett sådant inkarnationsbyte håller den religiösa principen i jordmänniskorna idag eller i nuvarande tidsepok på att genomgå. Den gamla "kropp" eller den föråldrade terminologi som sanningen framföres i, men som nu i sin skröplighet är döende, är de tankeföreställningar som hittills utgjort den auktoriserade, religiösa tron. Den nya "kropp" sanningen nu håller på att födas och framföras i, är däremot en allra högsta realistisk kunskap. Det är livsmysteriets lösning framlagd som vetenskapliga, kosmiska analyser. I enlighet med dessa analyser kommer sanningen eller de eviga fakta härefter att kunna upplevas direkt som absolut kunskap. Det är i detta övergångsstadium, från väsendenas förmåga att uppleva sanningen endast i form av tro och tills de når fram till att kunna uppleva sanningen som direkt kunskap, som antikrist florerar. I detta mellanstadium har de alltså mer eller mindre förlorat tron på religion och dogmer. Och då de ännu inte har förmåga att tillägna sig livsmysteriets lösning genom direkt kosmisk förnimmelse, blir de sålunda här till materialister och antikrist.

Och det är självklart att antikrist måste komma att florera där man övergett ljuset i mörkret och inte längre förmår tro på det. Vad skulle kunna beskydda människorna mot mörkret annat än ljuset? – Är det inte en betingelse för allt arbete om natten, att det finns ljus? – Men då nu människornas mentala ljus, religionen, har blivit till tomma dogmer man inte kan tro på, kan man ju inte klara sig i mörkret. Man har sålunda i denna situation mörkret att bekämpa mörkret med. Men hur skall det kunna bli annat än mörker och ständigt mörker där det endast finns mörker? – Hur skall man kunna skapa ljus med mörker? – Blir det inte här till faktum, hur dåraktig denna inställning är? – Men icke desto mindre är denna övertro det centrala i nutidens jordmänskliga tillvaro. Man tror sig kunna bekämpa krig med krig. Man tror sig kunna bekämpa hämnd med hämnd. Man tror, att brutal och dräpande och lemlästande makt är ljus och förstår inte, att denna makt är vägen till ragnarök eller helvete. Endast där makten uteslutande behärskas av rätten, uppstår ljuset i mörkret. Där blir det levande väsendets manifestation och upplevelse till en sprudlande livskälla. Där blir den till glädje och välsignelse för allt levande. Där uppfylles livslagens stora bud: "Du skall älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv". Detta är makten reglerad av rätten. Den absolut kosmiska rätten är sålunda livslagens uppfyllelse: kärleken. – Detta är den absoluta kristendomen.

Har det inte genom historien visat sig, att kristendomen i sig själv är livets största mentala kraft? – Har den inte varit i stånd att avlägsna all dödsfruktan och därmed gett människor orubbligt mod att ta sitt ödes största lidanden? Var det inte just den kosmiska mentaliteten, som kristendomen i sig själv är, som i sin fullkomligaste tillämpning gav Jesus den stora själsstyrkan i Getsemane örtagård att ta korsfästelsens ohyggliga lidande och samtidigt mitt i detta kunna bedja till Gud att förlåta dessa korsfästare eller bödlar? – Var inte detta just den allra högsta uppfyllelsen av kristendom? – Var det inte det förhållandet att lärjungarna besjälades av denna kristendom eller kristusmentalitet, som gav de elva av Jesu lärjungar mod och styrka att hellre gå i döden än att förneka den gudomliga sanning och rätt som denna kristendom i sig orubbligt är: – Var det inte på samma sätt med många andra martyrer i kristendomens första banbrytande tid? – De gick också hellre i döden än de förnekade kristendomen. Att döden var att läggas på bål eller att sönderrivas av vilda djur, ändrade inte på deras inställning. Ja, de till och med sjöng och lovprisade Gud, när de gick in på arenan till detta helvete, som ovetande människor satt upp för dem.

Men hur är det med antikrist eller antikristliga väsen? – Kan de gå sjungande in i döden? – Nej, det kan de inte. De hyser som regel en verklig fruktan för döden. De är människor som ännu menar att de måste försvara sig med dödsbringande vapen, dråps- eller lemlästningsredskap. De måste leva i krigsberedskap. De hyllar atom- eller kärnvapen. De lever närmast enligt moselagens eller gamla testamentets principer: öga för öga och tand för tand. De föraktar mer eller mindre kristendom, humanism och bön. Genom deras ännu mordiska uppträdande och bristfälliga kärleksförmåga är de predestinerade till ett motsvarande mörkt öde eller karma. De utgör de väsen som framkallar och befordrar krig och de härav följande döds- och lidandesområdena. Medan den sanna kristendomen befordrar freden och sålunda utgör den orubbliga vägen till ljuset och omskapar människan till Guds avbild, till att vara honom lik, skapar antikrist däremot den orubbliga vägen till lidande, till fasansfulla öden, till ragnarök eller helvete. Kan något sålunda vara mer antikristligt än överträdelsen av kärlekslagen och därmed utlösningen av ragnarök och helvetesepokerna? – Och kan något vara mer kristligt än att älska sin nästa som sig själv, som i själva verket är detsamma som att älska Gud som sig själv. Det är detta uppträdande som gör väsendet till människan i Guds avbild, honom lik. Och sålunda blir antikrist de väsen som Kristus betecknade som "getterna" på hans vänstra sida, vilka skulle möta lidande. På samma sätt utgör de sanna kristliga väsendena "fåren" på hans högra sida, vilka skulle gå fram till ljuset. Och sålunda är människornas väg klar för dem som har ögon att se med och öron att höra med.