I de stora världsreligionerna har i större eller mindre grad den principen existerat, att de mer invecklade detaljerna har förklarats i symboler och liknelser anpassade till det särskilda mentala utvecklingssteg som allmänheten i de givna situationerna befann sig på. Dessa sanningens detaljer eller analyser kunde inte ges till allmänheten i någon som helst vetenskaplig form, då den ännu inte hade något särskilt intellektuellt eller vetenskapligt sinne. Den kunde instinktivt känna att det existerade högre makter: gudar eller en gudom, bakom alla företeelser i naturen. Dessa symboler och liknelser var således absolut inte avsedda för att vara näring för intelligensen eller intellektuellt inställda väsen. De har berättats i form av vanliga jordiska händelser, som dessa ointellektuella människor kunde acceptera. Men det betydde inte att de människor som var Guds redskap för att leda allmänheten och som skapade dessa symboler och liknelser, inte kände till den verkliga sanningen bakom den bokstavliga formen, som orden i symbolerna och liknelserna gav uttryck för. Tvärtom, de var ju nödsakade att veta denna sanning, i motsatt fall kunde de ju inte förse den med de symboler och liknelser med vars hjälp allmänheten kunde få en aning om den. Men efter hand har denna verkliga kunskap om sanningen bakom symbolerna och liknelserna, eller det vi i dag kallar "dogmerna", gått förlorade.

Nutidens präster eller andliga auktoriteter känner inte till denna sanning utöver dogmerna. De tror på dogmerna och uppfattar dem som uttryck för sanningen i rent bokstavlig mening. Detta är således uttryck för ett mycket stort religiöst förfall, ty nu har allmänheten efter hand genom utvecklingen begåvats med intellektualitet och fordrar vetenskapliga eller logiskt motiverade analyser av sanningen. Den symboliska framställningen av sanningen i form av dogmerna ger dem absolut ingen särskild hållpunkt eller näring för förståndet. Men då prästerna inte känner den vetenskapliga verklighet som ligger dold i dogmerna, kan de inte hjälpa människorna. Och väsendena växer bort från religionerna. Det gäller över hela världen, likaväl inom buddhismen som inom kristendomen, likaväl inom de stora religionerna som inom de små. Och världen måste bli materialistisk, vilket vill säga att väsendena måste bli gudlösa, bli förnekare av sin eviga existens, totalt ovetande om sitt eget ödesskapande, ja, totalt ovetande om livets största lag: kärleken till nästan.

Vi kommer fram till den situation och det tillstånd som mänskligheten befinner sig på i dag. Ett krigs- och lidandetillstånd, ett mordiskt och ödeläggelsemässigt kunnande som världen aldrig någonsin förr har sett maken till, och som man inte kommer att tveka att mobilisera i hela sin sataniska grymhet, om man i stater eller nationer känner sin förmenta egendomsrätt över och monopolisering av livsvärdena hotade. Och så långt bort har människorna kommit från den fundamentala verkligheten, att deras liv och leverne i dag endast är en kamp om att tillskansa sig pengar. Pengar är i dag det enda kulturfundament som människorna lever på. Allt rör sig om kampen om pengar; den som inte kan tillskansa sig pengar trampas sönder och samman av de andra. Föräldrar måste tjäna pengar, de måste låta sina barn utbildas så att de kan tjäna så mycket pengar som möjligt. Arbetare och arbetsgivare kämpar om vinsten som kommer av deras gemensamma arbetsverksamhet. Positioner i livet väljs efter vad som ger mest pengar. Då tillskansandet av pengar är så enastående livsviktigt och ofrånkomligt, ja, har blivit livets mål för all tillvaro inom den materialistiska mänskligheten, har de mest geniala uppfinningar och metoder uppstått för att skaffa sig pengar på lättast möjliga sätt, ja, ibland till och med genom kamouflerade plundringssystem, som är auktoriserade och lagliga, system som kan få pengarna att komma till en utan att man själv behöver göra något som helst för att hålla denna penningflod flytande. Man har människor i sin tjänst för att räkna dessa pengar, för att föra räkenskap över guldflodens banor och vägar, så att de nödvändiga bifloderna, åarna och bäckarna hela tiden kan rinna till så att krösussällskapet stadigt genom sin växande penningocean kan monopolisera och försvåra för andra människor att få tillgång till livsförnödenheterna, på grund av att krösusprincipen suger till sig alla livsvärden likt stora magneter, och från vilka de återigen endast kan tillägnas genom att offra nya högar av guld och silver. Att detta måste leda till domedagen torde vara självklart för varje utvecklad och från krösusgalenskapen fri tänkare.

Mitt i denna tillbedjan av guldkalven eller detta domedagstillstånd skulle Kristi återkomst äga rum. Han skulle komma på skyarna med stor makt och härlighet. Och här har vi ett uttryck för en verklighet som prästerna inte känner. De känner endast bokstavsformen i vilken denna sanning har uttalats, och tar denna bokstavsform rent bokstavligt. De tror att Jesus skulle komma svävande uppe i skyn i en mäktig strålglans och säkert med många änglar med sig. Sådan är inte den verkliga sanningen bakom orden. Vi kan komma till den verkliga sanningen bakom dessa ord på andra vägar, när vi väl har förmåga att finna dessa vägar. Vi kan då titta lite på dessa andra vägar. Här möter vi alltså begreppet "Kristus". Vad döljer sig bakom detta begrepp? I den kristendomsundervisning vi fick som barn lärde vi oss att Kristus är en person som ursprungligen hette "Jesus". Han blev överskyggad av den helige ande och blev till Kristus. Men det egendomliga är ju att begreppet Kristus fanns långt innan Jesus av Nasaret föddes. Begreppet Kristus är i själva verket uttryck för världsåterlösningsprincipen. Alltså den princip i kraft av vilken det alltid har inkarnerat människor som varit långt före sin samtids människor och därför kunde leda och vägleda dem fram till ett högre kulturområde, när de hade levt ut det kulturområde de levde i. De mest utvecklade eller suveräna av dessa mänsklighetens ledare var väsen som var medvetna i sanningen eller delar av sanningen och därmed i Guds plan med ifrågavarande människor, som de var satta att leda och styra. Denna deras utvecklade del av deras medvetande som gav dem tillgång till att genom egna sinnen uppleva den verkliga sanningen, var alltså ett färdigutvecklat område. Här hade dessa väsen på detta område blivit till "människan som Guds avbild", även om de naturligtvis på många andra områden ännu inte var färdigutvecklade. De utgjorde alltså en större eller mindre del av "Guds avbild" eller det sätt att vara och den kunskap som är Guds mål med alla levande väsen, och nu i första hand med den jordiska människan. Det är denna begynnande verkliga mänskliga struktur i människan som ursprungligen har uttryckts som "Kristus". Kristus är alltså uttryck för den del av ett väsens mentalitet som är färdigutvecklad, och som alltså är ett med Gud. Den är i verkligheten detsamma som det, som nu i den nya världskulturen kommer att betecknas som "kosmiskt medvetande". Kristus är således en princip. Denna princip är det fullkomliga totala kärleksmedvetandet och dagsmedveten kunskap i livsmysteriets lösning. Det är denna princips första späda inkarnation i djuret som resulterade i att detta blev till människa. Alla människor har alltså i dag något av denna mentalitet inom sig. Människan är delvis ett djur och delvis en Kristus, i samma grad som hon ännu har djurisk mentalitet och kristusmentalitet i sitt psyke. De väsen som blev världsåterlösare eller religionsstiftare, var således väsen som hade mycket mer av kristusmentaliteten inom sig än den allmänhet till vilken de hade sänts. De var alla kristusväsen i samma grad som de hade kristusmentaliteten utvecklad i sin mentala struktur.

Det är således inte bara Jesus från Nasaret som är en Kristus, både Buddha och de andra stora religionsstiftarna som har levt är kristusar i den utsträckning som kristusmentaliteten varit förhärskande i deras psyke och sätt att vara. Att dessa mänsklighetens ledare och förebilder har blivit allt större representanter för kristusmentaliteten efter hand som den mänskliga utvecklingen har framskridit, är naturligtvis givet. Beträffande Jesus av Nasaret kom han att manifestera så mycket kristusmentalitet både i visdom och sätt att vara, att vi i honom har den färdiga människan som Guds avbild. Vi finner ingen som helst rest av någon djurisk mentalitet eller anlag i hans medvetande eller väsen.