Genom livets och naturens egen berättelse kan man upptäcka kärn- och grundprinciperna i världsalltet. Det kan nu vara intressant att se hur Kristus uppfattade världsbilden. Vi måste här bortse från all den hedendom som under senare tider har samlats kring Jesu personliga uttalanden och allt det missförstånd av hans livsinställning och livsuppfattning som man efter hand gjorde till det väsentliga inom kristendomen, så att den blev något annat än det som verkligen var Kristi lära och budskap till människorna.

Vi har genom de kosmiska analyserna förstått att världsbilden utgör just en sådan fader- och sonprincip. På grund av att världsalltet är en stor, levande, fungerande organism för ett evigt jag och att denna organism består av alla existerande levande väsen, som är mikroväsen inne i den, blir detta jag, detta upplevande "något", en fader för världsalltets levande väsen, på samma sätt som vårt jag är en fader och beskyddare för mikrovärlden och väsendena i vår organism. Mellan vårt jag och våra mikroväsen, våra celler, atomer och elektroner, råder ett mycket intimt ömsesidigt beroendeförhållande, som gör att vi är nödsakade att ha god omsorg om dessa mikroväsen, om vi önskar leva i god fysisk hälsa. Mikroväsendena å sin sida är också nödsakade att föra ett liv som är i kontakt med de naturkrafter och naturlagar som vår organisms funktioner representerar i sin mikrovärld. I motsatt fall blir de själva sjuka och skapar sjukdom omkring sig.

Nu kanske man hävdar att mikroväsendena inte har något förstånd och på intet sätt själva kan bestämma i vad mån de vill eller inte vill vara i kontakt med de villkor som gäller för deras närvaro i organismen. Men till detta är att säga att omständigheterna visar att mikroväsendena i en organism plötsligt kan börja arbeta på ett helt annat sätt än som annars är normalt, till och med i en organism som tillhör en människa som lever sunt rent kroppsligt sett. Det är alltså inte uteslutet att människor som äter och dricker nog så hälsosamt och iakttar en omfattande hygien ändå råkar ut för sjukdomar. Hur kommer det sig? Ja, här måste den djupaste orsaken ledas tillbaka till den omständigheten att mikroväsendena är i stånd att avvika från sitt normala levnadssätt trots organismens makrojag. Är då dessa mikroindivider medvetna i denna avvikelse från det normala eller i denna överträdelse av lagarna i deras värld? Ja, varför skulle inte våra mikroväsen kunna vara medvetna i sitt dagliga liv, likaväl som vi är medvetna i vår dagliga livsutveckling? Vi är ju också mikroväsen i en stor organism, och denna organisms jag skulle med lika stor rätt kunna säga att vi, dess celler, inte är medvetna i vårt dagliga liv. Men detta skulle ju inte vara sant. Varför skulle våra mikroväsen inte lika medvetet kunna avvika från sin normala livsutveckling och sina normala funktioner som vi? Är det för övrigt inte ett faktum att det i de funktioner som väsendena inte har under den dagsmedvetna viljans kontroll och som därför befordras av instinkten, i allmänhet inte förekommer några utsvävningar? Här är den normala funktionen den absolut dominerande. Är det inte just där väsendet kan sätta in sin vilja som de onormala företeelserna uppstår och främjas? Detta gäller för människorna, som är mikroväsen i jordklotets, solsystemets och vintergatssystemets makroorganismer, och det gäller också för de mikroindivider som lever sitt dagliga liv med vår organism som sitt universum. Det är i allra högsta grad ologiskt eller ovetenskapligt att förneka att mikroväsendena har vaket dagsmedvetande och viljeföring och är medbestämmande i sina dagliga funktioner och kan sväva ut eller leva normalt efter eget gottfinnande. Men hur ska man då bevara sin hälsa, om den som lever fysiskt sunt och hygieniskt alltså ändå kan drabbas av sjukdom? Ja, här har vi kommit till ett område där karmalagen inte längre blott är ett fysiskt hälsoproblem, utan en fråga om moral.

Orsaken till att mikroväsen kan ha möjlighet att skapa disharmoni i en organism vars innehavare eller makrojag lever ett fysiskt sunt liv, kan man endast finna på ett ställe, nämligen i människans eget uppträdande som mikroväsen i sin makroorganism eller sitt världsallt. Om människan skapar harmoni och välbefinnande för sina medväsen i denna makroorganism, om hon älskar sin nästa som sig själv, samtidigt som hon lever sunt fysiskt sett, då kommer de mikroindivider som inte är på våglängd med de kosmiska lagarna efter hand att försvinna från hennes organism, och högre och mer utvecklade och harmoniskt inställda individer eller celler och atomer kommer att inkarnera i stället. Men om samma människa förföljer sin nästa eller gör dennes liv outhärdligt, mörkt och trist med vrede, surhet och bitterhet, då är hon själv som en cell som sprider gift i sin makroorganisms kött och blod och inte en livgivande mikroorganism, och då kommer detsamma att gälla för de mikroväsen som inkarnerar i hennes egen organism. De är giftspridande, skadliga och farliga för de övriga mikroväsendena och därmed för helhetens tillstånd av hälsa och välbefinnande. Som mikroväsen i en organism är det klart att man inte ska döda eller göra livet besvärligt för de andra mikroväsendena i samma makroorganism, därigenom skapar man inte bara disharmoni i förhållandet till dessa medväsen, utan också i förhållandet till den helhet, det vill säga det makroväsen man är en del av och därmed också till de mikroväsen som lever i ens egen organism. Lagen för orsak och verkan eller "som du sår skall du skörda", gäller nämligen såväl för mikro-, mellan- och makrokosmos som för vårt förhållande till alla dessa tre världar.

Vi kommer alltså att se att sjukdomar i en organism inte endast kan bero på felaktig kost och bristande hygien, utan också är en fråga om vilka tankar, känslor och handlingar som utgår från organismens upphov eller jag mot omgivningen. Vi kan inte förbigå förhållandet till vår nästa i skapandet av det bättre öde eller den lycka vi längtar efter. När Kristus gång på gång underströk att man ska älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, ser vi att han kände till och talade utifrån sin kunskap om den kosmiska världsbilden. Att älska Gud över allting är detsamma som att älska makrojaget i den organism i vilken man är mikroindivid, det vill säga världsalltet. Och hur gör man nu det? Genom att älska (det vill säga skapa harmoni och glädje i förhållandet till) sin nästa, som är en cell, en mikroindivid, i Gudomens stora organism, varigenom denna Gudom upplever oss. Att Kristus kände till detta förhållande, visar också hans ord: "Vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig."

Kristus visade genom sitt liv och sin död att han var koncentrerad på samarbete med världsalltets jag, och han visade med sin bön: "Fader, ske icke min, utan din vilja", att han uppfattade detta makrojag som sin verkliga kosmiska fader, som också var allt annat levandes kosmiska fader. Men varför talade han då inte om makro- och mikroväsen och om vårt förhållande till cellerna och de andra mikroindividerna i vår organism? Därför att över huvud taget ingen skulle ha förstått det. Det var svårt nog ändå för hans omgivning att förstå vad han menade, och vi ser ju också att ingenting har blivit mer missförstått och förvanskat än Kristi budskap. Men han talade om "den heliga anden" som ska "vägleda er med hela sanningen", när den kommer, ty "jag har mycket mer att säga er, men ni kan inte ta emot det nu". Vad är denna heliga ande, denna vägledare? Ande är medvetande, det är kunskap, och att den är helig innebär att den är alltomfattande eller kosmisk och skapar kärlek och harmoni omkring sig. Det är den kosmiska eller andliga vetenskapen som nu som en ny impuls ska föra mänskligheten vidare i dess utveckling fram mot det tillstånd Kristus omtalade som "himmelriket". Kristus har vetat att det skulle komma en tid då det inte längre är nödvändigt att tala i liknelser och då det inte längre ska vara en personlig auktoritet som folk ska tro på, utan en vetenskap, "en sanningens ande, som skall förkunna vad som kommer att ske".

Den andliga vetenskapen berättar mot bakgrund av hela jordklotets och mänsklighetens kosmiska utveckling om dessa "kommande ting", om "det riktiga människoriket", som med tiden ska utvecklas på detta klot. Den andliga vetenskapen är inte något som ska avlägsna kristendomen och skapa en ny religion. Den ska tvärtom, som Kristus också sade, "taga av mitt och förkunna för er". Allt det som människorna den gången "inte kunde ta emot", därför att de inte skulle ha förstått det, kan människorna börja förstå i dag. Under de ca 2 000 år som gått sedan Kristus levde, har det skett en väldig intellektuell utveckling här på jorden. En fysisk vetenskap har fått dominerande inflytande på människornas liv, de börjar få förmåga att efterlikna Gudomens tankar, sådana de kommer till uttryck i naturens lagar både i mikro-, mellan- och makrokosmos. Ett vaket barn lär sig i skolan mer i dag än lärda professorer kände till för hundra år sedan. Människornas intelligens utvecklas och skärps, nya tekniska uppfinningar skapar stora förändringar i människornas dagliga vanor, de gör sig jorden underdånig genom att få naturkrafterna att arbeta åt sig, och avstånden mellan länder och folk förminskas både på grund av de nya trafikmedlen och därför att man genom radio, telegrafi osv. på ett ögonblick kan sända meddelanden från den ena sidan jorden till den andra. Allt detta och ännu mer som kommer att uppfinnas under kommande år har skapat en helt annan situation för mänskligheten än på Kristi tid. I ett avseende har förhållandena dock inte blivit mycket annorlunda. Människornas personliga olyckor och lidanden har inte blivit mindre. Jorden är alltjämt mera ett "helvete" än ett "himmelrike" för människorna. Ja, eftersom människorna använder sin utvecklade intelligens i den dräpande principens tjänst både i kriget och i vardagen eller till att berika sig på andras bekostnad, har situationen snarare blivit värre. Dessutom kan den utvecklade intelligensen hos människan inte acceptera de nedärvda religiösa dogmerna, så den stora allmänheten står utan någon fast hållpunkt i tillvaron. Man längtar efter fred, men vet inte hur man ska skapa freden.

Världssituationen i vår tid är den som har omtalats som "de yttersta tiderna". Inte så att jorden ska gå under eller förintas, men det är en gammal kultur som "ligger på sitt yttersta". Det rike som Kristus talade om som "sitt", men om vilket han sade att det inte "var av denna världen", håller på att skapas som ett riktigt människorike på detta klot. Det lever i många människors sinnen som den humana förmågan, som detta att de i vissa situationer hellre själva vill lida än vara orsak till andras lidanden. Men också denna moraliska förmåga måste intellektualiseras, och det kommer att ske genom den andliga vetenskapen. Förmågan till nästankärlek, som starkt utvecklats i många människors sinnen genom många livs lidandeerfarenheter, ska inte blott vara en stark känsla, som kan ledas på villospår i sentimentalitet eller fanatism. För att kunna manifestera den såsom Kristus gjorde, måste man förena den med intelligensmässig förståelse av förhållandet mellan universum och människan, eller, som Kristus uttryckte det, mellan "fadern" och "sonen".

Kristus var den verkligt fullkomliga, friska mikroindividen i faderns kropp. Det var inte blott fadern han älskade, utan också de övriga väsendena i denna kropp. Hans stora kärlek visade sig däri att han, vars rike inte var av denna världen, dock lät sig inkarnera i denna för friska celler livsfarliga zon, som bestod av utsvävande, mördande och hatande mikroväsen, för att visa hur den friska cellen i makrokroppen uppträder i alla situationer inför Gud och medväsen. "Kristi återkomst", som det talats så mycket om, betyder inte att personen Jesus ska visa sig i molnen, men att den fader- och sonprincip som han förstod att förverkliga i alla situationer i den dagliga tillvaron, ska förverkligas av fler och fler människor på jorden. Här kommer den andliga vetenskapen att bli en hjälpande faktor, därför att den kan lära den sökande människan att förstå både sin egen situation och hela världssituationen. Men människan måste själv arbeta på utvecklingen av den mentalitet som gör henne till ett kristusväsen, som i alla situationer känner sig som ett med fadern.