Vi har tidigare hört vad som är kärnprinciperna i världsbilden, berättade av naturen eller livet självt. Det kan därför vara intressant att se hur Kristus uppfattade världsbilden. Vi bortser helt från all hedendom som efter hand hopade sig runt Jesus personliga uttalanden och uppfattning. Vi vet att huvudprincipen i hans uppfattning var fader- och sonprincipen. Han var den första människa som framförde och levde i denna princip. Många hade redan börjat tala om en Gud i stället för de många gudar som man ursprungligen tillbad, men ingen nådde så långt in i självupplevelsen att gudsförhållandet blev en levande fader- och sonprincip. Ingen förstod som han att det levande väsendet är en evig son av en evig Fader, och ingen verkar ha haft Fadern med sig i alla ting i den dagliga tillvaron på samma sätt som han. Han levde i ett permanent samtal, förbindelse eller bön till denna Fader.

Vi har sett att världsbilden utgör just en sådan fader- och sonprincip. I kraft av att världsalltet är en stor, levande, fungerande organism för ett evigt jag, och att denna organism består av alla existerande levande väsen, som är mikroväsen inuti i den på samma sätt som vår organism består av eller är fylld med mikroväsen eller liv, blir detta jag, detta upplevande något, en Fader för de levande väsendena på samma sätt som vårt jag är en fader och beskyddare för mikroväsendena inuti i vår organism. Mellan vårt jag och våra mikroväsen finns det således ett mycket intimt ömsesidigt beroendeförhållande som medför att vi måste ta väl hand om våra mikroväsen, om vi vill vara säkra på att ha ett hälsosamt och oavbrutet kroppsligt välbefinnande, liksom våra små mikroväsen å sin sida också är tvungna att föra ett dagligt liv som är i kontakt med de villkor som gäller för dem i organismen, annars blir de själva sjuka och orsakar sjukdomar runt om i sin organism.

Nu kanske man vill hävda att mikroväsendena inte har någon tankeförmåga och inte själva kan bestämma om de vill eller inte vill vara i kontakt med de villkor som gäller för dem i organismen. Som svar på detta kan det sägas att fakta in i minsta detalj visar att mikroväsendena i organismen mycket väl plötsligt kan börja arbeta på ett helt annat sätt än det normala, även hos de väsen som för övrigt lever tillräckligt hälsosamt rent kroppsligt sett. Det är således inte uteslutet att väsen som äter och dricker nog så hälsosamt och noga sköter sin hygien ändå råkar ut för sjukdomar. Hur kommer det sig? Ja, här måste den djupaste orsaken föras tillbaka till den omständigheten att mikroväsendena är i stånd att avvika från sitt normala sätt att leva, trots organismens makrojag. Om det är medvetet eller omedvetet, spelar här ingen roll. Men varför skulle inte våra mikroväsen kunna vara medvetna i sitt eget dagliga liv, lika väl som vi själva är medvetna i vårt dagliga liv? Vi är ju också mikroväsen i en organism. Kan inte denna organisms jag med lika stor rätt säga, att vi inte är medvetna i vårt dagliga liv? Varför skulle inte våra mikroväsen på samma sätt kunna avvika från sina normala funktioner eller normala liv, som vi kan göra det? Är det för övrigt inte ett faktum att i de funktioner som väsendena inte kontrollerar med viljan och som därför befordras av instinkten, förekommer det som regel inga utsvävningar? Här är den normala funktionen den allt övervägande. Är det inte just där väsendet kan använda sin vilja som det onormala uppstår och befordras? Det är således i allra högsta grad ovetenskapligt eller ologiskt att förneka, att mikroväsendena har ett vaket dagsmedvetande och utifrån det mycket väl, liksom vi själva, är medbestämmande i sina dagliga funktioner och kan sväva ut eller inte sväva ut allt efter eget gottfinnande.

Då kan man här fråga sig: På vilket sätt kan man säkerställa sin hälsa, när den som lever hälsosamt och hygieniskt eller med uppfyllandet av alla hälsoregler ändå kan drabbas av sjukdom? Ja, här har vi kommit till ett område där karmalagen inte längre är ett kost- eller hälsoproblem, utan en fråga om moral. Orsaken kan endast vara denna: Hur uppträder ett sådant väsen själv som mikroväsen i dess makroorganism eller världsallt? Skapar det harmoni och välbefinnande för sina medväsen i denna makroorganism? Älskar det här sin nästa som sig själv, eller förföljer det denna nästa och gör hans liv outhärdligt för honom? Som mikroväsen i en organism är det uppenbart att väsendet inte ska mörda eller göra livet besvärligt för andra mikroväsen i samma makroorganisms område, för då kommer det att vara dödligt ohälsosamt och farligt som gift i denna organisms kött och blod. Men om man nu ändå är en sådan abnorm och giftig mikrob i stället för att vara den livgivande normala cellen i makroorganismen, hur ska man då själv kunna undgå att få sådana sjuka och abnorma dödsbringande celler i sin organism, i stället för sina normala livgivande celler? Vi kommer således här att få se att sjukdom i en organism inte uteslutande beror på felaktig hygienisk kost- och hälsovård, utan också i allra högsta grad är en fråga om moral.

Vi kommer således inte undan förhållandet till vår nästa, om vi vill vara helt säkra på att skapa ett lyckligt öde. När världsåterlösaren således säger att "man ska älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, det är alla lagars uppfyllelse", ser vi här, genom den kosmiska världsbilden, hur rätt han har. Att älska Gud över alla ting är detsamma som att älska makrojaget i den organism i vilken vi är mikroindivider, vilket vill säga världsalltet. Man måste alltså koncentrera sig på det jaget och förstå att man befinner sig i ett samarbetsförhållande med detta väsen, på vilket vårt livs lycka beror. Det var ju detta som han gång på gång visade genom sin bön till detta makrojag, som han uppfattade som sin verkliga kosmiska Fader. Och vi ser hur bönen alltid var koncentrerad på att denna Faders vilja först och främst måste ske. Ett bättre sonförhållande till Fadern kan inte existera.

Och med uppfyllelsen av denna bön kunde mikroväsendet naturligtvis aldrig komma i konflikt med sin Fader. Därför kunde han segerrik gå genom alla mörka situationer och angrepp. De kunde inte bli karma för honom. Ja, inte ens i form av korsfästelse och människornas hån och spott. Var det inte på detta kors som han utstrålade det ena stora mentala ljusskenet efter det andra i form av uttalandena: "Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör – Det är fullbordat – I dina händer befaller jag min ande"? Han var den enda stora, sunda cellen mitt ibland alla de dödsbringande osunda cellerna, den verkligt fullkomligt sunda mikroindividen i Faderns kropp. Det var således inte endast Fadern som han älskade, utan också de övriga väsendena i Faderns kropp. Ja, han älskade dem i verkligheten högre än sig själv, då han inte tvekade att offra sitt liv. Han gick in i den för de sunda cellerna livsfarliga zonen, som bestod av alla de utsvävande, dräpande och mördande mikroväsen, för att visa hur den sunda cellen i makrokroppen uppträder i alla situationer inför Gud och medmänniskorna. Han visade sanningen i de av honom själv författade orden: "Ingen har större kärlek än den, som ger sitt liv för att rädda sin nästa". När alla ömsesidigt kommer att våga så mycket för sin omgivning, uppstår det absolut fullkomliga människoriket på jorden eller ett rike vars invånare är kristusväsen.