Jag har i mina två föregående föredrag talat till er om de två stora fundamentala begreppen "ljus" och "mörker", och vi såg hur dessa två faktorer hade var sin kulminationszon i det utvecklingsavsnitt som jag kallar en "spiral". I kväll vill jag gärna visa er hur dessa två principer påverkar oss för närvarande, och hur de är bestämmande för den grad av kultur vi upplever. Ni vet allesammans att det finns något vi kallar "kultur". Man säger till exempel i dagligt tal att den och den har kultur, och att den och den saknar kultur. Vad är då kultur? Kultur är den samling talanger, förmågor eller karaktärsegenskaper i medvetandet, som är resultatet av vår planmässiga, viljeledda insats för att tvinga urkrafterna i oss i kontakt med livets lagar. Ni vet att vi har både mentalt mörker och ljus i vårt medvetande. I mitt förra föredrag visade jag er att mörkret var kulminerande i den jordiska människans mentalitet. Där detta är besegrat har en människa kultur, där råder ljuset i hennes tankevärld. Det är alltså ett faktum att mörkret eller den dräpande principen existerar i oss som urkraft. Genom att iaktta er själva ser ni att ni upplever att ni blir irriterade, ja, kanske till och med arga och brusar upp utan att ni behövde tänka er dessa tillstånd. Människan är inte kultiverad förrän hon behärskar dessa tillstånd. En undersökning av vårt medvetande visar oss att det finns områden i medvetandet som har kultiverats och områden där vi behärskar livet, och andra områden som ännu ligger som en djungel och där livet behärskar oss. Det är mot dessa ouppodlade områden vi ska mobilisera vårt förstånd och vår vilja, så att vi kan få hela vårt medvetande under kultur.

Djuren har ingen kultur. Det betyder emellertid inte att de lever i konflikt med livets lagar, utan endast att deras tillvaro inte är så komplicerad som människornas, varför de inte behöver kultur på samma sätt som människorna har behov av det. Djuren har inga andra intressen än fortplantning, föda, avkomma och maka eller make. Dessa intressen har de som medfödda urkrafter. När djuret går på jakt, frågar det inte om bytet tillhör den eller den. För djuret är det natur att ta födan där det finner den. Hos människan däremot är tillvaron långt mer komplicerad. Hon kan inte utan vidare gå iväg och ta födan där den finns. Inte heller de övriga tingen hon har behov av. Det finns en del som gör det i en viss utsträckning, men det är människor som inte har fått urkrafterna inom sig under den kultur, som är förutsättningen för skapandet av det vi kallar ett ordnat samhälle. Vad beror nu denna artskillnad mellan människor och djur på? På det vi kallar "utveckling". Människan har gjort långt fler erfarenheter än djuret och har därmed vuxit fram till en långt mer komplicerad livsupplevelse. Att samla erfarenheter är alltid detsamma som utveckling. Från att ha levt i djurets oändligt primitiva tankevärld har den jordiska människan vuxit fram till ett stadium där hon har förmåga att medvetet skilja mellan det behagliga och det obehagliga och att bekämpa det som går emot hennes begärs tillfredsställelse. Djuret har inte nått till detta stadium. Det är av naturens hand utrustat med medel för att klara sig i de situationer det råkar ut för. Detta är naturligtvis inte liktydigt med att djuret inte gör erfarenheter. Det gör, som alla levande väsen, sina erfarenheter och förändras därigenom långsamt. Det står inte kvar på samma mentala steg, utan får så småningom sin intelligens väckt till liv så att det kan börja spekulera över hur det ska förbättra sin tillvaro och därigenom undgå de obehagligheter det råkar ut för. När det har nått till detta stadium är det inte längre något vanligt djur, utan framträder som det vi i dag menar med en forntidsmänniska, vilket vill säga en människa på ett mycket lägre steg än det som de nu levande naturmänniskorna befinner sig på.

På detta stadium börjar skapandet av det vi kallar kultur. Vi ser hur den primitiva människans dagsmedvetande är uppbyggt av en koncentrerad samling erfarenheter, utifrån vilka hon skapar de första elementära lagar på vilka hennes samhälle vilar. Då dessa lagar har skapats utifrån ett makterfarenhetsmaterial, blir vi vittne till att det ofta uppstod ett missförhållande mellan det stadigt mentala växandet och de en gång skapade lagarna, ett missförhållande som medförde mycket lidande. De första formerna av kultur var helt i den dräpande principens favör. Så sent som då den nordiska gudaläran var dominerande, var mörkret eller den brutala makten idealet. Man såg på den dräpande principen, mörkret, som ljus och betraktade försynen som ett väsen som måste vara lika vred, hämnande, hatande och straffande som människorna. För den tidens människor var den dräpande principen idealet, och de upplevde ju också genom det en viss form av lycka. Men allting följer kretsloppets lagar. Varje kultur har således sin början, sin kulmination och sitt slut då den blir föråldrad och ersätts av en ny kultur. På så sätt har mänskligheten passerat olika stadier av kulturer. Naturmänniskan växte gradvis fram till det vi i dag kallar kulturmänniskan.

När vi kallar den primitiva människan för naturmänniska, är det därför att hon står på en lägre kulturnivå än den vi själva befinner oss på. Hon lever ännu huvudsakligen på sina urinstinkter, på sina medfödda anlag som i stor utsträckning fortfarande gör sig gällande. Hos kulturmänniskan, som har börjat kämpa emot de obehag som urinstinkterna har bibringat henne, blir tillvaron efter hand så invecklad, att hon måste ha ett helt rättssystem för att möta de obehag från de människor som endast lever på sina urinstinkter. Hela vårt lag- och rättsväsen kan liknas vid en sil, som uteslutande har till uppgift att hålla tillbaka verkningarna av urinstinkterna till förmån för utvecklandet av den kultur, som vi genom vår utvecklade tankeförmåga har förvärvat.

Har människorna nu blivit lyckligare genom denna kultiveringsprocess, än de var vid dess början? Inte alls. De är inte ens så lyckliga som djuren, som lever långt mer i kontakt med livets lagar. Människorna suckar och stönar under lidanden. De krigar, mördar och lemlästar varandra, och ändå är de kulturmänniskor. Men deras kultur är inte fullkomlig. Den är en blandning av ljus och mörker, och inte förrän dessa faktorer är skilda åt på ett helt annorlunda sätt än vad fallet är i dag, kan människorna bli lyckliga. Genom allt det som människorna upplever i dag, kommer de till kunskap om den dräpande principens verkliga omfattning och karaktär. Denna kunskap är ett naturligt resultat av den utveckling som började med tillbedjan av den dräpande principen som ett ljus, som ett ideal, och som medförde att det var en skam att dö en naturlig död av ålderdom. Ett sådant levnads- och tänkesätt kunde naturligtvis inte fortsätta utan verkningar. De ödesvågor som ett sådant levnadssätt representerar, kommer absolut osvikligt att vända tillbaka och orsaka obehagliga verkningar. I kraft av lagen för tillvaron måste man skörda vad man sår. Detta vill säga att en energivåg som sänds ut, inte kan stanna, utan måste komma tillbaka till sitt upphov. Det som uppstår i medvetandet när energivågen vänder tillbaka, kallar vi erfarenhet. Genom att skapa erfarenheter inträder det en förfining av människans medvetande. Det uppstår det vi kallar förmåga till medlidande. Förmågan till medlidande är förmågan att omedvetet återkalla minnet av upplevda lidanden, så att man förnimmer sin nästas lidanden och kan sätta sig in i dem på ett sådant sätt att man reagerar till förmån för dennes befrielse från lidandena.

Detta vill alltså säga, att vi, ifall vi närvarar vid en olycka, kan sätta oss in i de skadades ställe och uppleva deras lidanden i samma omfattning som om vi själva hade råkat ut för olyckan. Därför kunde människorna inte undgå att genom den tilltagande erfarenhetsupplevelsen få ett mer och mer förfinat medvetande. Denna förfining av medvetandet medförde en ständigt växande visdom, en ständigt växande kärleksförmåga, vilket medförde en alltmer djupgående konflikt mellan dåtidens och nutidens kulturuppfattning. Disharmonin med den dräpande principen tilltog i samma grad som längtan efter humanitet blev det förhärskande elementet i medvetandet.

Längtan efter humanitet stöddes till övervägande del av världsåterlösningen. För alla världsåterlösarna, såväl de så kallade hedniska som den kristna, gäller detta, att de lär ut att man ska manifestera större fullkomlighet och större kärlek till omgivningen, till människorna såväl som till djuren. Denna praxis som dessa religioner förkunnade har bibringat människorna en hel del ädla tankar, som alla går i motsatt riktning mot att dräpa, och som därigenom har bidragit oerhört mycket för att förfina medvetandet och nervsystemet. Med den kristna religionens inträdande i kulturhistorien skapades betingelser för den tekniska utvecklingen. Denna rent materialistiska utveckling var djupast sett till det bästa, därför att mörkret skulle upplevas med en sådan grad av fullkomlighet, att människorna inte ett enda ögonblick kunde hysa skuggan av tvivel om vad som är det riktigaste och mest kärleksfulla, att "komma till Valhall" eller "att sticka svärdet i skidan". Genom arbetet med materien utvecklades intelligensen. Människans förstånd skulle aldrig ha nått den utveckling som fallet är, om hon inte hade arbetat med rent handgripliga ting. Österns religioner skiljer sig från kristendomen genom att anhängarna av dessa söker ljuset bortom de materiella tingen, som de föraktar. Detta sökande efter ljus är i sig lika skönt som den kristnes, men då materien ska besegras leder denna väg inte till upplevelsen av det totala kosmiska medvetandet. Många österlänningar har stora psykiska förmågor, men trots dessa förmågor har de ingen förmåga att göra den verkliga världsbilden begriplig för sig. Den materialistiska utvecklingen har varit en absolut nödvändighet. Människorna måste börja med att få kunskap om de fysiska ämnena och de handgripliga tingen, för att genom denna kunskap kunna gå vidare och lära känna de högre formerna av energier, som befordrar medvetandelivet.

Det vill säga, att den kristna världsreligionen genom att skapa betingelser för en materialistisk utveckling förändrade kulturen, ja, skapade faktiskt en helt ny kultur. I denna nya kultur – den kristna kulturen – finns den "säd, i vilken alla jordens släkten skall välsignas". I denna kultur har människorna utvecklats till att kunna skapa geniala konstverk, men också geniala krigsmaskiner som är rena tekniska vidunder. Då emellertid ingenting kan födas vuxet, måste också kulturen ha ett barnstadium. På detta stadium befinner sig människan och gör för ögonblicket de erfarenheter genom vilka hon blir inställd på korrespondensen med högre mentala energier. Genom korrespondensen med dessa energier uppstår människan som konstnär. Vi ser i dag att en mängd människor skriver, spelar, komponerar, diktar, målar osv. Hela denna verksamhet har förfinat deras medvetande och nervsystem så att de i tanken har bestämt sig för en högre och ädlare kultur än dråpets. I kristendomskunskapen i sin barndom fick människorna lära sig att de ska älska sin nästa som sig själva, och denna lärdom inympas i dem alltjämt från tusentals predikstolar världen över. Att denna ständiga påverkan oundgängligen förfinar nervsystemet, säger sig självt. Den har dock inte satt djupare spår i människornas levnadssätt. Människorna har fått förfinade organismer, men lever under den kristna kulturen på samma sätt som de gjorde under den kultur som byggdes över läran om Oden, Loke och Tor.

Det finns människor som menar att det är ett livsvillkor för människorna att äta kött, men det är i verkligheten så att man inte behöver döda djuren för att vi ska kunna leva. Denna sanning är emellertid okänd för det stora flertalet i dag. De flesta tror att de inte skulle kunna leva särskilt många år utan animalisk föda. På denna urinställning lever människorna ännu i mycket stor utsträckning. Men människan av i dag har en organism som är annorlunda än vikingarnas. Visserligen finns det enstaka individer som är robusta nog att bada mellan isflak, men detta är inte det normala. Människorna äter och dricker i stor utsträckning i överensstämmelse med den fornnordiska kulturen och tänker i stor utsträckning i överensstämmelse med den kristna kulturen. Därigenom uppstår det disharmoni i form av sjukdom. Det är endast en mycket liten procent av människorna som dör av ålderdom. Tuberkulos, cancer, åderförkalkning osv. gör att människorna, som efter hand har blivit så förfinade att de inte kan tåla det barbariska levnadssättet som i dag är allmänt rådande, får sina organismer ödelagda. Jag säger inte detta för att kritisera dem som äter kött, utan endast för att varna och vägleda. För att kunna representera en högre kultur måste det råda överensstämmelse mellan tänkande och levnadssätt. Upplevelsen av sjukdom leder till insikt om denna sanning. Alla kommer att föras fram till att få födan i kontakt med den förfinade organism de har fått.

Även de materialistiska vetenskapsmännen som förnekar Guds existens, har mycket förfinade organismer. Hela den intelligensmässiga tankegång, som är ett nödvändigt villkor för att kunna utöva vetenskap, medför att blodet förfinas. Men med denna förfining av blodet och nervsystemet kan människorna inte undgå att komma i konflikt med livets lagar, när de samtidigt med sin forskning odlar grövre tankearter och lever av primitiv föda. Medan djuret genom sitt enkla levnadssätt, som dessutom är i harmoni med dess medvetandeliv, inte kommer i konflikt med tillvarons lagar, i varje fall inte på ett sådant sätt att det drabbar dess fysiska organismer i tillnärmelsevis samma omfattning som vi känner till hos den jordiska människan, ser vi att människan just genom sin förmåga att tänka, upplever stora fysiska och psykiska konflikter. Människan har inom sig en tendens att vilja få varje gåta löst. Hela den process som ska till för att lösa livets gåtor, befordras med hjälp av hjärnan, nervsystemet och blodet, och det är därigenom organismen blir förfinad.

Men människan har andra tendenser i sig än enbart behovet av att forska. De stora konflikterna kommer fram där de ädlare tendenserna korsas av de lägre, med andra ord där människan inte anstränger sig för att tämja sina urkrafter. Det rör sig bland annat om människans tendens att bli hetsig. Detta tillstånd kan komma över en människa helt ofrivilligt, när hon till exempel möter någon som hon hyser antipati emot. Denna drift till hetsighet måste bekämpas, eftersom den verkar direkt ödeläggande på organismen som inte längre kan tåla de mentala energier som är naturliga för rovdjuret. Om en människa är oärlig och bedrar, kommer hon på detta sätt ständigt i konflikt med sina medmänniskor, likaså om hon armbågar sig fram alltför brutalt. Naturligtvis kan man just för ögonblicket mycket väl ha både lycka och medgång om man använder dessa metoder, men det leder till den tråkiga konsekvensen att det förr eller senare oundvikligt går galet, nämligen när de utsända ödes- eller energivågorna vänder tillbaka.

Alla bedrägliga transaktioner är baserade på föråldrade instinkter och måste bekämpas. Att det har funnits en tid då mycket av det som i dag är förbjudet var tillåtet, ändrar inte det faktum att urkrafternas verksamhetsområde måste begränsas. Denna begränsning är i hög grad stimulerad av religionernas idealföreskrifter, som alla vänder sig emot de från djurriket nedärvda tendenserna.

Med hänsyn till människans levnadssätt i den dagliga tillvaron ser vi emellertid ett skriande missförhållande mellan strålande förmågor och sättet att vara. Det har aldrig visat sig tydligare än nu att människan inte har förmått använda sin intelligens för att skapa ett kärleksfullare förhållande mellan sig och sin nästa. Vi upplever just nu kulminationen av detta tillstånd precis framför våra ögon. Det har aldrig någonsin funnits, och det kommer aldrig mer att bli en så väldig demonstration av den dräpande principens verkningar som de vi är vittne till. Denna demonstration är i verkligheten ett kraftigt understrykande av att människan måste ändra sitt levnadssätt och få sina urinstinkter under viljans kontroll. Otämjda urinstinkter orsakar lidandetillstånd, och dessa lidandetillstånd medför i sin tur att människan kommer att spekulera över orsakerna till och syftet med lidandetillstånden. Det är ett absolut faktum att människorna alls inte är lyckliga trots sina utmärkta läroanstalter, skolor och universitet. När man betänker i hur stor utsträckning människorna har tillgång till att studera, skulle de ju kunna leva som i ett paradis. Men jorden är inget paradis.

På detta klot, på vars yta vi lever, reser vi genom världsrymden. Det liknar ett slags himmelsvagn med en kupé. Hur ter sig då människorna i denna kupé? Som kultiverade människor? Nej! De slåss, river, rycker och sliter i varandra. De bekämpar varandra i en sådan grad att de alls inte får tid att titta ut genom kupéns fönster. Tänk er, alla de härligheter i form av stjärnhopar, solsystem osv. som människorna går miste om, bara för att de är upptagna av att slåss om att få en plats i kupén. Somliga är fulla och stökiga, andra fattigt klädda, medan andra återigen är klädda i siden. Några har en Gud som de är beredda att utgjuta strömmar av blod för, bara för att få honom erkänd som den störste. Andra finner tanken på en Gud direkt skrattretande och så vidare. I verkligheten är det en lyxkupé människorna reser i, men de fyller den med stank.

Men då detta självbedrägeri inte upphäver lidandena, ser vi hur dessa lidanden efter hand väcker frågor vilkas svar åstadkommer en förändring av födan. Vi ser på alla områden verkningarna av detta andliga växande, som är lidandenas oundvikliga resultat. Vi ser hur lag- och rättsväsen med vissa mellanrum förändras i en mer kärleksfull och human riktning. Vi ser hur det sociala livet ständigt förbättras. Människan växer i kunskap. Hon lär känna vissa naturlagar, och vi ser hur hennes rop efter mer kunskap, efter mer "ljus", stadigt växer.

Människan upplever nu lidandehistorien, mörkret eller korsfästelsen, som kommer att leda till uppståndelsen. Denna uppståndelse är den växande kulturen. Ännu finns det ingen världskultur. Varje enskild nation har sin egen kultur och tror att just den har funnit det världsfrälsande medlet, de vises sten. Sanningen är den att det faktiskt finns en sanning i det som var och en har funnit; de har allesammans något av det riktiga, men alla har också något som är fel. Allesammans famlar efter ljuset i tron att deras system är det rätta och enda saliggörande. Därför armbågar de sig fram, slår sig fram med hänsynslösa, blodiga medel i en väldig fart fram mot freden, ron, den fullkomliga världskulturen, där människorna kan leva i fred, ha arbete och odla sina intressen, befriade från alla de förfärliga tillstånd, som de i dag suckar och stönar under.

Den kultur vi har i dag är baserad på den kristna religionen, och den bär i sig fröet till den kommande världskulturen. Inte desto mindre finns det i dag en hel del materialistiskt inställda människor, som ännu inte har nått till det stadium där de har insett nödvändigheten av ett gemensamt samarbete över hela jorden, och dessa människor påstår att den kristna religionen bara är någonting som någon har hittat på, varför man bara kan negligera den och leva vidare som man nu själv tycker. Och det är naturligtvis riktigt till en viss grad att man inte kan använda någonting som någon har "hittat på" som grundval för en förändring av ens allmänna uppfattning om tillvaron. Den verkliga sanningssökaren väljer ju också fakta och orubbliga realiteter som grund för sin uppfattning om det liv han upplever. Vår organism till exempel är ingenting som någon har hittat på, den är verkligen ett faktum. Det är på basis av den, som hela vår livsupplevelse sker. Det är utifrån den vi ser på livet och tillvaron, och när vi genom den har nått fram till den inställningen att vad det rör sig om, är att lära sig av det livet berättar för oss. Då kommer vi så småningom att bli totalt oberoende av vad den eller den säger.

Oberoende av vad den eller den nationen hävdar, är den verkliga sanningen om sanningssökaren, att han ska söka sanningen där den står att finna: i naturen, i livet – inte enbart i böcker eller i teorier. Den verkliga sanningssökaren söker outtröttligt och klarvaket sanningen överallt, oavsett om den finns hos den ena eller den andra nationen. Höjd över sympati och antipati, uteslutande upptagen av sanningen för sanningens egen skull, söker han efter den i allt han upplever. Det är en sådan frigjord, objektiv och opartisk syn, som alla de visa har förkunnat för människorna. Ni vet att jag talar utifrån min egen syn på livet, fullständigt oberoende av vad den eller den säger eller anser. Och så ska alla människor så småningom komma att se på livet. I dag är många bundna av vad det eller det politiska partiet eller religiösa samfundet lär ut, men alla dessa partier och samfund är i dag att likna vid lika många bäckar och åar, som nu rusar mot jämvikt, mot enhet och samarbete, ut mot det stora "hav", som är den kommande världsstaten.

Jag vill gärna förklara för er något om vissa saker som måste ändras innan vår kultur kan bli verkligt fulländad. Det är till exempel födan. När nu största delen av mänskligheten äter animalisk föda, som passar för helt andra, långt mer robusta organismer än de förfinade vi har i dag, så måste ni förstå att dessa organismer på sätt och vis blir överansträngda av denna djupast sett barbariska föda. Denna överansträngning tar sig uttryck i olika former av försvagning av organismen, allt det som vi med ett gemensamt namn kallar "sjukdomar". Det är riktigt att vi har nått dithän att läkarna vid vissa av dessa sjukdomar föreskriver patienten vegetarisk diet, men i många fall upplever vi ju också att patienten, när den önskade hälsan inträtt, genast återvänder till sitt gamla levnadssätt, för att så på nytt i många fall få "återfall" av sjukdomen. Människorna måste lära sig att förstå att orsakerna till deras sjukdomar så att säga alltid finns på det själsliga området. Det förhåller sig med den animaliska födan till exempel så, att den i övervägande grad består av livsenheter som inte lämpar sig för att tas upp som näring i vår organism. Dessa livsenheter är i verkligheten mikrokosmiska väsen, som är alltför högt utvecklade för att kunna tas upp som näring, och detta upptagande betyder därför döden för dem. Därför utlöser de helt naturligt motstånd mot denna process. Endast de livsenheter, som levande kan gå över i vårt blod, är livgivande för vår fortsatta existens, medan de förstnämnda måste lämna vår organism som avföring. Som följd av att människorna hittills i stor utsträckning har ätit animalisk föda, som ger mycket avfall, alltså mycket avföring, har de ett matsmältningssystem som är baserat på transport av en viss mängd avfall. Därför kan de inte plötsligt gå över till en hundraprocentig vegetarisk föda – nämligen allt kött omkring fruktkärnor – utan måste följa en naturlig utveckling, vilket vill säga en genom århundraden tilltagande förvandling, som gradvis ändrar organismens matsmältningsapparat för att anpassas till helt ren föda, vilket alltså vill säga det rena fruktköttet. Det rena fruktköttet är i sitt mogna tillstånd skapat för att kunna tas upp hundraprocentigt levande i organismen, därför att livsenheterna i fruktköttet består av mikroindivider, som utan dråp kan gå levande över i blodet. Men en plötslig övergång till att helt leva av fruktkött skulle vara ett brott mot naturens lagar i en sådan omfattning att det gränsar till själva organismens ödeläggelse. Därför är en gradvis övergång till en näring, som, utan att befordra dråp på animaliskt liv men som ändå fyller tarmarna, det mest kärleksfulla, och för detta lämpar sig kärn-, blad-, stjälk- och rotprodukter utmärkt. De livsenheter som de består av, representerar vibrationer som inte åstadkommer nämnvärd disharmoni i vår organism, och som en följd av detta är de ägnade att vara den jordiska människans naturliga föda i dag. Jag vill här gärna tillägga att jag finner det ändamålsenligt att människorna i övergången från den ena till den andra näringsformen tills vidare kompletterar den direkta vegetariska födan med smör, mjölk och ost samt i förekommande fall ägg. När människorna ändå på detta steg äter föda med grövre vibrationer, resulterar det i alla de kända obehagliga konsekvenserna. Visserligen sker det ett dråp när vi äter grövre vegetarisk kost, men till detta kan sägas att växten, i motsats till djuret, inte har något vaket dagsmedvetande på det fysiska planet utöver en obetydlig aningsförmåga, och därför kommer dess ödeläggelse inte att resultera i något realistiskt upplevt lidande. Djuret däremot har så mycket dagsmedvetande och har ett så fint nervsystem att det kommer att uppleva förfärliga smärtor, även om dråpet sker på det mest humana sättet. I det ögonblick slakten ska till att äga rum, vet det rent instinktivt vad som ska ske, därför att det genom hundratals liv har upplevt att vara utsatt för lemlästning.

Som jag redan tidigare har sagt är den nuvarande kulturen ingen världskultur, därför att världen av i dag består av många olika folk, nationer, naturmänniskor, kulturmänniskor, allesammans uppdelade i ett otal religiösa sammanslutningar, som alls inte är samlade till en enhet med en gemensam kultur. Under den nuvarande ofullkomliga kulturen är det vanligt att när en människa upplever en så kallad orättvisa, svarar hon med samma mynt, varigenom hon i stället för att begränsa begreppet orättvisa endast åstadkommer att öka det. Den jordiska människan bygger upp sitt öde i blindo till dess att hon upptäcker att hon måste ändra sitt sätt att vara för att undgå de lidandetillstånd, som är följden av att svara på antipati med antipati. Man måste lära sig att förstå, att det är en vetenskaplig sanning som Kristus uttrycker med orden: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". Och vad som gäller för den enskilde individen, gäller också för nationerna. Också nationerna ska lära sig att förstå att det är mest kärleksfullt att "sticka tillbaka sina svärd". För den enskilda människans vidkommande kan det hända att hon, även om hon har fått en fin uppfostran och eventuellt en fin examen, ändå drabbas av en tillbakavändande ödesvåg, som skickar henne ned i primitivitet och lidande. Detta kan ske så länge hon inte är inställd på att leva i kontakt med de lagar, som både hennes själsliga och fysiska tillstånd kräver att hon efterlever för att fungera effektivt och tillfredsställande.

Jag vill gärna poängtera, att det existerar två stora faktorer i livet som gör sig gällande överallt: mörkret och ljuset. För den enskilda människan är det av ovärderlig betydelse att bli klar över vilka av dessa två faktorer hon ska följa. Kan det vara riktigt att man ska "vända den andra kinden till, när man blir slagen på den högra", att man ska "älska sin nästa som sig själv" osv.? Endast den som har upptäckt sin egen position i världsalltet, tvekar inte om hur han ska styra sitt "skepp".

Växten kan endast ana smärta i form av obehag, medan vi har ett mer vaket dagsmedvetande här på det fysiska planet och kan förnimma smärta och lidande både mentalt och i kött och blod. I det riktiga människoriket, det rike om vilket Kristus sade: "Mitt rike" och som han uttrycker ännu inte hör till denna världen, känns smärta och lidande endast i form av minne. I det riktiga människoriket blir man inte förnärmad, känner sig inte "sårad" och upplever inte förtal. Förnimmelsen av alla dessa ting är ovärdig för en riktig människa, och då tillträdet till dessa höga världar endast är öppet för dem som har levt ut dessa tillstånd, alltså avlägsnat dem från sitt eget sinne, har ni här förklaringen på varför dessa världar är så sköna. Den jordiska människan däremot kan vanligtvis inte finna sig i en förnärmelse. Och ändå håller det likväl på att inträda en stor förändring på detta område. Talrika bittra erfarenheter har bibringat den enskilda människan mycken livsvisdom. Många människor finner redan nu att det är under deras värdighet att bli hetsiga, säga sårande saker, än mindre befordra sladder och giftigt förtal.

En undersökning av vår mentala struktur visar oss att vi inte har en, utan sex olika "kroppar". Vi har en "aningskropp", en "tyngdkropp", en "känslokropp", en "intelligenskropp", en "intuitionskropp" och en "minneskropp". Erfarenheterna lär oss hur samspelet är mellan dessa kroppar. Vi ser hur vår aningsförmåga degenererar, hur tyngd- eller explosionsenergin (vars säte är den fysiska kroppen) genom bittra erfarenheter och strömmar av tårar, bringas under kontroll av känslo- och intelligenskroppen. Medan tyngdkroppen, alltså den nuvarande fysiska kroppen, är direkt byggd för att utlösa den dräpande principen, och därför ofta är både grov och oskön, så är den riktiga människokroppen endast byggd för att utlösa högintellektuella krafter, och därför oerhört skön. I den världen är detta att älska sin nästa som sig själv en medfödd egenskap, såsom hatet och hämndbegäret ofta är det i den här. Hos den jordiska människan är intuitionen latent, men efter hand som människan mer och mer tillkämpar sig jämvikt mellan känsla och intelligens, kommer intuitionen att växa. Genom den växande intuitionen förvärvar den jordiska människan förmågan att själv genomskåda världsalltets struktur. Utvecklingen leder alltså den jordiska människan fram till zoner där hennes kropp, i kraft av den ständigt växande andliga utvecklingen, förfinas på ett sådant sätt att hon från att vara ett redskap för explosion, hat, hetsighet och dråp blir ett redskap för humanitet och kärlek till nästan. Från låga, plumpa, muskulösa gestalter med brutala anletsdrag fram till långa, slanka gestalter, vars ansikten är präglade av ande.

Undersöker man kontrastprincipen, som ligger till grund för upplevelsen av ljus och mörker, ser man att dessa två faktorer var och en har sin bana att följa. Den ljusa principen kulminerar i det jag kallar "Den gudomliga världen" eller den värld, i vilken intuitionen kulminerar. Därefter avtar den för att vara latent i djurrikets kulminationszon, där mörkret i gengäld är i sin högsta utveckling. Det är den zon, som den jordiska människan representerar. I denna zon upplevs ljuset i människan som det vi kallar "samvete", och som i verkligheten är det ljusa eller mänskliga medvetandetillståndets första morgonrodnad.

Är man kosmiskt medveten kan man se jordklotets mentalitet i den blandning av mörker och ljus, som finns i dess aura eller utstrålning. Man kan se hur ljuset är i ständig tillväxt, medan mörkret är stadigt avtagande. Om 3 000 år kommer ljuset att ha trängt undan mörkret, som då endast existerar som det kontrastmässiga minnet, mot vars bakgrund ljuset strålar i en oändlig skönhet. Detta väldiga blodiga drama, som mörkret är uttryck för, är verkningar av den dräpande principen. Denna princip underminerar sig själv genom lagen om energiernas rörelse, som alltid låter det levande väsendet uppleva verkningarna av sitt eget sätt att vara. Dessa verkningar skapar humanitet, och det är humanitet som är framtidens lösen. Humaniteten kommer att behärska den nya kulturen. Utan humanitet ingen kultur. Befordrar ni tendenser som hör hemma på en annan nivå än den som representeras av era ideal, så lever ni i disharmoni med er själva. Förutsättningen för att bli lycklig är att det råder överensstämmelse mellan tänke- och handlingssätt. I det riktiga människoriket, där kärleken till nästan dominerar, kommer faktorerna konst, vetenskap och humanitet att vara förhärskande. Dessa faktorer kommer att växa snabbt i det jordiska människosamfundet, när väl hela det ekonomiska livet har funnit sin jämvikt. De väldiga lidandeupplevelser, som den samlade mänskligheten i dag går igenom, lär varje enskild människa att världen är en enhet, och att det inte kommer att bli någon verklig fred förrän samtliga stater har nått fram till ett obrottsligt samarbete under en gemensam världsregering. När detta har skett, kommer humaniteten att behärska hela klotet. De olika människorna i skilda nationer på klotet kommer att njuta gott av alla värden på jorden. De är ju i samma "kupé" allesammans. Men de måste vara lika kultiverade för att kunna ha det bra i denna kupé. Därför måste dessa "domedagens" fasor till för att forcera utvecklingen för dem som är efter, så att alla kan komma på samma nivå med varandra. Och den dräpande principen måste, precis som varje annat manifestationssätt, kulminera, för att kunna levas ut. När detta drama, som ni i dag ser utvecklas omkring er, är över, kommer mänskligheten in i en utveckling av en omfattning som ni svårligen kan föreställa er. Från att vara behärskad av ett lag- och rättssystem, som uteslutande tar sikte på att begränsa verkningarna av de medfödda urinstinkterna, och som för att kunna efterlevas kräver ett enormt polisuppbåd, kommer denna utveckling att medföra, att dessa urinstinkter långsamt fås under kultur i varje enskild människas sinne, så att detta rättsväsen som till att börja med var något helt utvändigt, efter hand blir något invändigt, blir en del av varje människas mentalitet. Människorna kommer dithän att de bär lagen i sitt eget hjärta, vilket vill säga att de genom sitt eget sätt att vara efter hand kommer att göra polisen, i den utsträckning vi känner den i dag, överflödig.

Det enda som i dag håller människan tillbaka från att uppleva det tillstånd jag här har antytt, är hennes eget sätt att vara. Detta sätt att vara måste förändras, men denna förändring kan inte bibringas henne med tvång, endast genom självupplevd kunskap. Genom alla de lidanden den enskilda människan såväl som själva samhällena i dag går igenom, uppstår denna självupplevda kunskap, på vilken en ny värld ska vila. Ni ska med ert vakna dagsmedvetande öva upp er i att förlåta och förstå er nästa. Ni ska lämna principen "öga för öga, tand för tand" till fördel för Jesus förlåtande: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör". Därmed sår ni en ny "säd". Det är den säd, i vilken alla jordens släkten ska välsignas. Genom detta sätt att vara uppnår ni att få en fullkomlig kultur. Endast genom den manifesterar ni visdom och kärlek och kommer därigenom att representera den fullkomliga människan. Den fullkomliga människans medvetande begränsas inte av den primitivitet det innebär att inte känna och vara medveten om sin egen odödlighet. Hon lever i medveten kunskap om sitt eviga förflutna och sin eviga framtid. Hon vet att ingenting av det hon förnimmer i den yttre världen är vad det ser ut att vara. Hon vet att begreppet "slump" är en illusion, och att det bakom allt existerar en plan och ett syfte. Från att ha levt i en värld med bindel för ögonen, har hon höjts upp till en värld i vilken hon är medveten om att allt det hon ser och upplever, är Guds eget medvetande.

Men den enskilda människan behöver inte vänta på mänskligheten. Försynen är överdådigt utrustad med medel att låta varje enskild människa nå fram till denna höga kultur oberoende av andra. Det människorna upplever i dag, är en ny världskulturs födelse. Alla nationer såväl som alla religiösa och sociala riktningar kommer att förenas i "en hjord och en herde". Jag sade er, att människorna reser i en himmelsvagn. En dag är mördandets tid förbi, och människorna har lärt sig att förstå varandra och ge plats för varandra. Då blir det gott om plats för alla att titta ut genom kupéns fönster, och därmed blir det ljus och lycka i himmelsvagnen, det blir fred och harmoni. Om ni längtar efter denna upplevelse, öva er då i tolerans. Gör det till en vana att förlåta dem som förargar er. Ge avkall på rätten att bli förnärmad och se endast det ljusa och vackra hos era medmänniskor. Endast genom denna inställning får ni frid i ert sinne. Endast genom detta sätt att vara föds den nya kulturen i ert hjärta.