Vi befinner oss i en ofantlig ocean av energi. Denna visar sig åter som "rörelse". Allt är sålunda rörelse, det må vara såväl inom oss som utanför oss. Om vi ser uppåt och nedåt eller om vi ser framåt eller tillbaka, ser vi i verkligheten in i en ofantlig ocean av rörelse. Ja, så mycket rörelse finns det, att det över huvud taget inte finns någon "fast punkt" på det fysiska planet. Detta betyder naturligtvis inte att det inte finns något vi kallar "den fasta punkten". Tvärtom finns det många företeelser i den fysiska världen som vi uppfattar som "fasta punkter". Det är bland annat den jord vi går och står på. Sedan är det de stora klippformationerna, som i årtusenden till synes står orubbliga, majestätiska, ja, rent av som kulminationen av "stillhet". Men är den jord som de levande väsendena generation efter generation i hundratusentals och åter hundratusentals år har gått fram över, en verkligt absolut stillhet? Har det inte för länge sedan blivit ett faktum för kulturmänniskan att den inte bara snurrar runt sig själv med en oerhörd fart, utan också samtidigt svävar fram genom världsrymden med en lika stor eller ännu mer svindlande hastighet? Och hur förhåller det sig med klippformationerna? Är de inte utsatta för en ständig påverkan av dagens och nattens, sommarens och vinterns värme respektive kyla och därmed föremål för en permanent förvittring? Hur skulle sand och grus annars bli till? Men om till och med de fastaste materier sålunda befinner sig i upplösning eller förvandling, är de mindre fasta materierna ju i långt högre grad underkastade upplösning eller förvandling. Och därför måste de levande väsendenas organismer också vara underställda samma förvandling. Och allt som vi över huvud taget kan förnimma, allt vad vi är omgivna av samt våra egna fysiska kroppar, går sålunda upp i en enda analys, nämligen "rörelse".

Men är denna analys nu helt riktig? Är "rörelse" världsalltets såväl som de levande väsendenas verkliga och fundamentala analys? Kan man nu vara helt säker på att all denna "rörelse" inte är en "illusion"? Det är riktigt att vi mycket väl kan sitta i ett expresståg och fara västerut med en hastighet av hundra kilometer i timmen, men eftersom jorden snurrar åt öster med en hastighet som vida överstiger de hundra kilometerna, kommer vi ju alls inte västerut, utan rör oss med en kolossal hastighet åt öster. Men eftersom jordklotet åter är bundet till solsystemet, som med sina klot och planeter befinner sig i en ännu mer svindlande hastighet, inte mot öster, utan t.ex. mot norr, kommer vi ju alls inte österut, utan norrut. Men då solsystemet åter är bundet till ett ännu större system, en galax eller ett vintergatssystem, inför vars hastighet jordens och solens hastighet endast är snigelns i förhållande till expresstågets, och det nämnda systemet alls inte går mot norr, utan mot söder, kommer vi ju alls inte norrut, utan söderut. Men eftersom vintergatssystemet endast är en lokalitet i ett ännu större system, som tvingar vintergatssystemet med sig i sin enorma hastighet, som alls inte går mot norr, utan i en ny riktning inuti ännu större system, som alla vart för sig går i sin riktning, och så vidare med nya system och riktningar i alla väderstreck, vad är då resultatet av vår expresstågsresa? Det är så att vi inte har kommit en enda millimeter framåt i världsrymden. Vår expresstågsresa är en illusion. Vi har däremot blivit vittne till en "fast punkt" mitt i rörelsehavet. Den dokumenterade sin fasthet genom att den kunde frigöra sig från rörelserna. För det första frigjorde den sig från expresståget och övergick i jordens motsatta rörelse och upphävde därmed sin färd västerut genom att i samma ögonblick tillsammans med planeten röra sig österut och så vidare, till dess att den vid samma tidpunkt reste mot alla väderstreck. Men att på samma gång resa mot alla väderstreck är ju detsamma som att inte resa alls, att inte röra sig. Det är att vara absolut stilla. Men absolut stillhet är ju detsamma som den fasta punkten. Men den "fasta punkt" som vi här har blivit vittne till, var inte någon fast punkt i form av en klippa, i form av en klot eller någon annan materieart som vi annars betecknar som fasta underlag. Den fasta punkten här var just en materieart som kunde frigöra sig från fasta materier, kunde frigöra sig från andra materiers rörelser. Den kunde alltså helt vila i sig själv. Den behövde inte vila på något annat underlag. Den står fullständigt fritt i universum. Men eftersom den samtidigt sålunda kunde uppleva och åstadkomma denna sin frigörelse från materien, från rörelsen, och därmed uppleva sig själv höjd över det skapade som den frambragte, är det ju ingenting mindre än vårt eget odödliga jag eller allra högsta själv som vi här har funnit som ett orubbligt faktum.

Till detta jag finns det alltså knuten en materia som är obehindrad av alla de andra materierna eller rörelsen. Det är denna materia vi kallar tankemateria. Den består av tankar, som åter är detsamma som vårt medvetande. Det levande väsendets jag och medvetande är sålunda inte identiskt med de fysiska företeelserna. Det består av materier som genomtränger allt. Det är därför att beteckna som strålformigt. Liksom väsendet kunde frigöra sig från expresstågsresan och inse dennas identitet som illusion, så kan det också frigöra sig från alla andra fysiska materier eller företeelser och uppleva dessa som illusioner. Det är i princip bundet till sin fysiska kropp endast på samma sätt som det är bundet till expresstågsresan. Liksom expresstågets hastighet till sist upplöstes för vår kosmiska analys, efterlämnande jaget eller den fasta punkten, så kan den fysiska kroppen också upplösas, efterlämnande jaget eller den fasta punkten. Vi kan till exempel blott nämna den fysiska organismens storlek. Vi säger t.ex. om ett väsen att det är två meter långt och väger 75 kilo. Vad är då två meter i kosmisk mening? Är det inte så att man kan dela denna storlek i två hälfter och åter dela var och en av dessa i två hälfter och så vidare i det oändliga? Vi kan ju aldrig komma till en så liten hälft att den inte alltjämt kan delas i två nya hälfter. Det är riktigt att vi kanske inte fysiskt kan dela hälfterna, men i tankarna kan vi fortsätta i det oändliga. Eftersom man kan göra detsamma med en meter, en centimeter, en millimeter eller vilken som helst annan måttenhet, blir sålunda varje storlek illusorisk. Väsendets två meter rymmer alla storlekar samtidigt, vilket alltså vill säga att denna inte har någon storlek. Den fysiska storleken var alltså endast en illusion. Tror man inte att det är likadant med dess kropps vikt? Kan den inte på samma sätt halveras i det oändliga? Men då rymmer ju också den oändligheten och har därmed ingen storlek. Men en organism som inte har någon storlek och vikt, måste då vara lika med stillheten eller den fasta punkt som har kunnat erkänna sin frigjordhet från storleken och vikten.

Detta upplevelsesätt är detsamma som "förandligande". Förandligande är detsamma som frigörelse från illusionerna till förmån för erkännandet av självet eller jaget eller det verkliga "något" bakom illusionerna. Men detta förandligande ska inte fortsätta att blott vara ett tankeexperiment. Det är den gudomliga världsplanens syfte att göra väsendet helt fritt från den tunga materien, så att det kan leva i en hundraprocentigt förandligad tillvaro, vilket åter vill säga att det kan vara vaket dagsmedvetet i själva evigheten och höjt över tiden och rummet och vara bortom alla illusioner. Och därför ser vi att kretsloppet är så organiserat att jagen eller det levande "något" växelvis kan göra sig till ett med materien och ett med anden. I den första halvdelen av kretsloppet blir väsendet invecklat i materien, blir förkroppsligat, och i den andra halvdelen blir väsendet förandligat.