Genom religionen har människorna lärt sig att de skall förlåta sin nästa, men det kan vara svårt nog, om man tycker att denna nästa bär sig väldigt orättvist åt mot en. Om man däremot förstår att denna livsupplevelse uteslutande är verkningar av vårt eget uppträdande i det förgångna och att nästan är ett redskap varigenom verkningarna kommer till oss, finns det ju all möjlig anledning att förlåta honom. Att han av Försynen kan användas till denna utlösning beror naturligtvis på att han nänns göra det. Men eftersom även han måste skörda det han sått, kommer han i framtiden att möta de krafter som han själv har utlöst, och de lidandeserfarenheter han på detta sätt får, kommer att skapa de nödvändiga hämningarna i hans sinne mot att åter handla på ett sådant sätt. Människan tror ofta att hon lider oskyldigt, därför att hon på sitt nuvarande utvecklingssteg normalt inte kan komma ihåg att hon har levt tidigare, och hon kan inte förstå att en del väsen föds till ett mycket olyckligt öde alltifrån vaggan till graven, medan andra lever i lycka och välbefinnande utan alltför stora sorger och bekymmer. Men det är endast i det lilla lokala perspektivet som det ser så ut, sett i det kosmiska perspektivet finns det inget väsen som utvecklas och en gång blir "människan som Guds avbild", utan att ha gått igenom lika stora svårigheter och lidanden som alla andra som uppnår samma utvecklingssteg, och det betyder hela den jordiska mänskligheten.

Det vore det kanske sett i ett pyttelitet lokalt perspektiv, där allt handlar om vad som för ögonblicket är mest "behagligt" för ifrågavarande väsen. "Det behagliga" är ju i allmänhet det man också anser vara "det goda". Om en människa vill försöka se tillbaka i livet, måste hon ändå, om hon vill vara ärlig mot sig själv, medge att det inte är allt det behagliga som har utvecklat hennes tankeförmåga och förmåga till medlidande, tvärtom. Det är dock någonting gott att människan kan tänka, men tankeförmågan har oftast utvecklats direkt genom obehagligheter som måste övervinnas, liksom medkänslan med andra grundar sig på att en människa själv har gått igenom svårigheter, annars är hon immun inför andras lidanden. Alltså måste man säga att såväl de obehagligheter och lidanden som utvecklat människans tankeförmåga som de som har utvecklat hennes förmåga till medkänsla är någonting gott allmänmänskligt sett, även om det tillfälligt har varit ett obehagligt gott. Där har vi orsaken till nödvändigheten av de jordiska människornas fysiska inkarnation. De måste inkarnera här för att lära sig att tänka logiskt, och att tänka logiskt betyder kosmiskt sett att ha överblick över orsaker och verkningar och att använda denna överblick till gagn och glädje för omgivningen.

Men varför kan då inte de jordiska människorna tillägna sig och utveckla ett sådant tänkande i de andliga världarna? Därför att det inte finns något motstånd i dessa världar. De andliga planen är inte "undervisningsplan", utan "njutningsplan". Där kan väsendena i långt högre grad njuta av den logiska skaparförmåga som de har tillägnat sig i sina fysiska liv. På det andliga planet lystrar materien ögonblickligen till viljan och tanken, medan väsendena, när de är inkarnerade, har den grova fysiska materiens motstånd att övervinna, för att inte tala om det motstånd av såväl psykisk som fysisk art man möter från andra inkarnerade väsen. Allt detta gör i högre eller lägre grad den fysiska tillvaron till en "kampplats", till "det obehagliga godas värld". Om inte denna "kampplats" fanns, skulle över huvud taget ingen utveckling kunna ske.

Det kommer att dröja några årtusenden innan den jordiska mänskligheten når så långt, och var och en av dess individer måste bygga upp och mista åtskilliga fysiska kroppar, innan de uppnår ett sådant tillstånd. En del kommer naturligtvis att uppnå det tidigare än andra, eftersom människorna står på olika utvecklingssteg. Men det finns inte en enda människa som inte kommer att uppnå det. För att detta utbyte av organismer skall kunna äga rum och en förnyelse ske, måste det levande väsendet vara i besittning av "något" genom vilket det är i stånd att överleva sin fysiska död och manifestera nya livsformer med motsvarande nya fysiska organismer, som ju endast är redskap för dessa livsformer. Vi har redan nämnt det levande väsendets "jag" och dess övermedvetande, som rymmer dess ödeselement med talangkärnor, den struktur genom vilken "jaget" kan förena sig med livsupplevelseformerna och manifestationskropparna. Vi kan inte här förklara denna innersta struktur, utan måste hänvisa till huvudverket Livets Bog. Här kan bara nämnas att hela denna "jagets" innersta struktur måste betraktas som dess "evighetskropp". Denna struktur kan inte vara tids- och rumsdimensionell såsom "jagets" fysiska kroppar, eftersom "jaget" aldrig har blivit till och alltid har varit. Genom sin "evighetskropp", som alltid har funnits till och som inte kan dö, utsänder "jaget" sina impulser, som sätter materien i rörelse och omformar rörelse till manifestation och skapande.

Alla dessa är detaljer i evighetskroppen, vilka utbytes och förvandlas, men det levande väsendet har alltid, var det än befinner sig i utvecklingsspiralen, undermedvetandekroppar av fysisk eller psykisk karaktär, vilka är tillfälliga redskap för det levande väsendets in- och utgående krafter i dess evighetskropp. De ingående krafterna eller rörelserna markeras för "jaget" som behagliga eller obehagliga, allteftersom de på sin tid i sin utlösning mot "jagets" omgivning eller medväsen formades som behag eller obehag. Då all rörelse är utlöst medvetandeenergi, alldeles oberoende av om den är makro-, mellan- eller mikrokosmisk, har den alltså sitt ursprung i ett övermedvetande och rör sig i ett levande väsens evighetskropp. Det finns över huvud taget inte någon enda rörelse eller energiutlösning som inte är utlöst av ett "jag". Naturkrafterna utlöses av levande makroväsen, och rörelserna i stoffet eller materien utlöses av levande mikroväsen, och det är ju blott i förhållande till oss som de är makro- och mikrokosmiska, alla har de sina egna mellankosmiska upplevelser och manifestationsformer, liksom vi har det. Och vi är ju också både makro- och mikroväsen som utlöser energier, vilka, samtidigt med att de har betydelse för vår egen upplevelse och vårt eget ödesskapande, har sin betydelse för makrokosmos och mikrokosmos. Just därför att de levande väsendena i all evighet kan avsända energi och mottaga energi, är de levande. Därigenom kan de ge sig till känna och uppleva omgivningen och sig själva i förhållande till omgivningen. Men om inte den från övermedvetandet av "jaget" utlösta manifestationsrörelsen var underkastad en princip som gör att den endast kan avsluta sin bana i det övermedvetande varifrån den har utgått, skulle det vara totalt omöjligt för "jaget" att uppleva något som helst. Vi skulle inte heller kunna bli herre över vårt eget öde, om främmande väsens manifestationsutlösningar kunde ingå i vårt övermedvetande oberoende av vår egen utlösta manifestationsrörelse. Det är denna vår egen rörelse som nästan som ett transportband kan ta andra väsens obehagliga anslag mot oss med in i vår livsupplevelse. Om det inte var på det sättet, skulle vi aldrig någonsin kunna övervinna andra väsens onda anslag. Genom att förlåta, genom att vänja oss av med att bli vreda, hata, förfölja och baktala andra väsen, gör vi vår egen återvändande ödesrörelse oemottaglig för manifestationer av sådana vibrationsarter. Ingen som helst rörelse och därmed upplevelse kan få tillgång till vår evighetskropp eller vårt övermedvetande annat än genom den manifestationsenergi av samma slag som vi själva har utlöst. I motsatt fall skulle det levande väsendet vara en lekboll för alla tillfälligheter. Nu kan det endast bli en lekboll för sin egen okunnighet, men det kan inte undgå att göra erfarenheter och därmed tillägna sig kunskap och överblick över orsaker och verkningar, och därigenom kommer det efter hand att kunna befria sig från reinkarnationen och den fysiska materiens tyngd och bli ett "gudaväsen", dvs. ett manifestations- och skapelseredskap för Gudomens primära medvetande, dagsmedvetet upplevande sig självt som ett med Gud och identiskt med evigheten, oändligheten och kärleken.