M1285: Det lilla och det stora spiralkretsloppet

M1285

Det lilla och det stora spiralkretsloppet

av Martinus

1. Kretsloppen åstadkommer mental tillväxt

Vi har tidigare sett att det levande väsendet är en evig realitet, och att liv och död endast är skiftande faser i denna eviga tillvaro. Det har därför sin stora betydelse att närmare få reda på de stora grunddragen i detta väsens eviga liv. Och detta eviga livs grunddrag är inte invecklade. De är i verkligheten lika lätta att förstå som alla de vanliga företeelserna i det dagliga livet, såsom detta att man växelvis skall sova eller vila och arbeta, man skall äta och dricka etc.

Eftersom vi således lever i en fortsatt existens, som utlöser sig på så sätt att vi föds till den fysiska världen och genomlever här ett så kallat "jordeliv" och därefter "dör", vilket vill säga: går över till en så kallad andlig tillvaro och därefter återigen föds till den fysiska världen och fortsätter på så sätt, blir denna skiftande tillvaro att beteckna som ett "spiralkretslopp". En enstaka passage genom ett jordeliv och ett andligt liv är också att beteckna som ett kretslopp, i det väsendet ju åter vänder tillbaka till sin utgångspunkt, vilket här vill säga: tillbaka till den principiella tillvaroform från vilken det utgick. Väsendet vänder således tillbaka till den andliga tillvaron, från vilken det föddes till världen. Och härifrån denna andliga värld föds väsendet åter till den fysiska världen, varifrån det återigen går in till den andliga världen. Väsendets eviga tillvaro delas därmed in i vissa bestämda avsnitt. Men då varje avsnitt ger individen nya erfarenheter, och nya erfarenheter sätter väsendet i stånd att uppleva ännu fler nya erfarenheter, kommer väsendets passage genom de fysiska och andliga liven att betyda mental tillväxt. Varje därpå följande avsnitt blir således mentalt eller medvetandemässigt sett rikare och större för väsendet än det föregående. Väsendet kan därmed inte vara exakt detsamma i varje liv. Det kommer i varje nytt jordeliv att vara utrustat med verkningarna av de erfarenheter som det har skördat i föregående liv. Men därmed kommer det levande väsendets eviga tillvaro att forma sig som en från primitivitet till intellektualitet växande skala av steg eller avsnitt.

2. Utvecklingens början på det fysiska planet

Tar vi en modern nutidsmänniska, den så kallade "kulturmänniskan", kan hon ju i sitt tidigare jordeliv inte vara i besittning av alla de nya erfarenheter som hon tillägnat sig i sin nuvarande tillvaro. Hon kommer därmed mentalt sett att i detta tidigare liv representera en mentalt sett fattigare tillvaro än den som hon nu sitter inne med. Går vi ännu längre tillbaka är hon i sin tillvaro här ännu fattigare på erfarenheter eller vetande. Detta vill alltså säga, att vi till sist når ända ned till liv i vilka väsendet måtte ha varit omätligt primitivt, ja, så primitivt att det alls inte kan kallas "människa", utan måste ha framträtt med en mentalitet eller ett medvetande som ligger långt under detta väsens medvetandemässiga stadier.

Men vi kan gå ännu längre tillbaka i det levande väsendets kedja av jordeliv, nämligen ända ned till denna jordelivskedjas allra första början. Finns det då en sådan "början"? – Ja, en sådan början blir till faktum genom den omständigheten att vi vet, att jordklotet såväl som andra klot inte har existerat evigt, utan har en gång börjat sitt framträdande i den fysiska världen som lysande dimlika nebulosor, som efter hand förtätades till glödande och lysande sol- eller eldoceaner utifrån vilka de var och en har utslungats. Och genom en viss avkylningsprocess har jordklotet alltså blivit till den boning eller skådeplats för liv, som den i dag utgör. Men då jorden således en gång har varit en totalt omöjlig vistelseplats för fysiska väsen, måste den jordiska människans kedja av jordeliv alltså en gång ha haft sin allra första början. Och denna början kan ha ägt rum först vid en tidpunkt i jordens skapelsehistoria när den blivit tillräcklig avkyld för att det skulle kunna bildas fysiska organismer eller kroppar, genom vilka de levande väsendena kunde börja uppleva den fysiska omgivningen.

3. Aning är den första upplevelseformen

Innan någonting kan bli till verkligt vetande, måste det först vara en aning. Vi kommer därmed att se, att den allra första fysiska upplevelseformen har varit "aning". Går vi tillbaka i jordmänniskans livskedja kommer vi alltså till jordeliv, i vilka väsendets fysiska organism endast har varit ett redskap för "aning". Aningsförmågan var således den enda fysiska förnimmelseformen. Väsendet kunde alltså i detta tillstånd inte uppleva något som helst konkret på det fysiska planet. Det kunde börja "ana". Men vad innebar det vid denna tidpunkt att "ana" på det fysiska planet? – Det innebar endast "ljus" och "mörker" samt temperatursvängningar. Där dessa temperatur-, ljus- och mörkersvängningar var i kontakt med den begynnande levande väsenskärnan, kunde jaget genom samma kärna känna behag, och det kunde känna obehag där ljus-, mörker- och temperatursvängningarna inte var i kontakt med nämnda kärna. Den nuvarande kulturmänniskan kunde alltså vid denna tidpunkt i sin tillvaro inte uppleva någonting som helst konkret på det fysiska planet. Allt fysiskt var "mystik". Utifrån denna mystik anade väsendet endast behag och obehag. Det kunde ännu inte ens förnimma smärta och lidande. Före detta slag av väsendets jordeliv existerade väsendet alltså inte på det fysiska planet. Men när det inte existerade på det fysiska planet, kan det ju endast ha existerat på det andliga planet.

4. Livet omkring oss visar en skala av utvecklingssteg

Vi kan nu för ett ögonblick stanna upp här och undersöka närmare om det finns något i vår omgivning, som tyder på att vår uppfattning är riktig med hänsyn till det levande väsendets kedja av jordeliv. Vi har alltså rent tankemässigt kunnat följa vår jordelivskedja tillbaka till dess första början på det fysiska planet. Men finns det inte något i vår yttre omgivning, som tyder på att denna vår tankebyggnad angående det levande väsendets jordelivskedja är något annat och mer än vår egen fantasi. Jo, i allra högsta grad. Vi är ju så lyckligt lottade att det inte bara är i vår tanke vi kan gå tillbaka genom liven; vi kan också med våra yttre fysiska sinnen iaktta alla stadier i vår jordelivskedja. Ja, vi är över huvud taget inte omgivna av annat. Har vi inte framför oss just i vår yttre omgivning hela ordningsföljden av alla olika livsstadier i jordelivskedjan? – Uppvisar inte de levande väsendena för oss just en skala av stadier, som sträcker sig från det högintellektuellt invigda väsendet och ända ned genom de primitiva naturmänniskornas stadier, därefter ned genom djurens stadier och ända ned till växterna eller de livsformer som endast kan ana ljus och värme, som ett behag de dras till, öppnar sina blommor och blad för, och mörkret och kylan som ett obehag, som det gäller att sluta sina blommor och blad för? –

5. Beviset för reinkarnation är vårt erfarenhetsberikande

Hur skulle hela denna skala av stadier i livsupplevelse bli till, om de inte var baserade på väsendets ständiga erfarenhetsberikande eller tillägnande av vetande? – Det grundläggande beviset för den fortsatta tillvaron eller reinkarnationen är således vårt berikande av erfarenheter, vårt begär efter vetande och vår förmåga att inom oss summera det vetande vi erfar. Till vad nytta är denna kunskap, om den skulle gå under tillsammans med den fysiska kroppen? – Om detta erfarenhetsberikande skulle bli till ett lik liksom den kropp genom vilket det upplevdes, hur skulle då alla de levande väsendenas olika stadier ha blivit till? – Hur skulle högre och lägre stadier av livsformer över huvud taget ha blivit till? – Även om en människa inte har upplevt invigning, har fått kosmiskt medvetande, har upplevt sin egen odödlighet, kommer hon slutligen att bli tvungen att rent teoretiskt eller intelligensmässigt acceptera reinkarnationen och därmed de levande väsendenas eviga existens. Om hon förnekar denna existens blir det ologiskt, eftersom hon därmed förnekar alla de fakta hon är omgiven av på detta område. Om hon accepterar väsendets odödlighet bakom jordeliven blir det logiskt, i det att hon då endast bekräftar vad naturen på alla områden uppenbarar. Förnekelse av odödlighet kan endast baseras på fantasi och är därför overkligt, medan erkännandet av odödlighet är baserat på den levande verkligheten, är ett erkännande av den sanning eller uppenbarelse som människan på alla områden lever, rör sig och är till i.

6. Det lilla och stora kretsloppet

Vi har alltså här sett, att vi är inne i en stor kosmisk bana, ett kretslopp, som de vanliga jordmänniskorna endast ser mycket litet av. Den lilla del de ser, är endast den som utgör deras nuvarande jordeliv. Och då de inte kan minnas något från sina tidigare jordeliv, tror de inte att de har existerat tidigare och uppfattar sin nuvarande tillvaro som om den är hela deras tillvaro. Därigenom kommer de att få en helt förvrängd bild av hela tillvaron. De tror att djuren är ett helt annat slags väsen än de själva, liksom deras släktskap med växterna också totalt förnekas. Ja, hela väsendets eviga tillvaro blir således en absolut förvrängning av den levande sanningen. De levande väsendena befinner sig i samma förhållande till sin eviga tillvaro, som det de skulle vara i till sitt nuvarande fysiska liv om de totalt förlorade minnet av alla de år som ligger före deras nuvarande år. Tänk, om de endast kunde komma ihåg ett år tillbaka i tiden. Då skulle de förneka att de har levt eller existerat under dessa år. Alla väsen som är yngre än de själva, skulle de anse vara väsen som tillhör andra raser. De skulle se på barn som de i dag ser på djuren, och helt förneka sitt släktskap med dem. Tänk, hur dåraktig tillvaron då skulle vara. Nu är ni så lyckliga att ni kan minnas hela kretsloppet tillbaka till er födelse eller utgångspunkt och kan därför här vara mer i kontakt med sanningen. Men ni lever i ett ännu större kretslopp, som i förhållande till ert minne är så omätligt att ni inte ens kan minnas ett år tillbaka i detta stora kretslopps "år".

Manuskriptet avslutas med dessa stickord:

Den religiösa uppfattningen om det lilla kretsloppet och den religiösa uppfattningen om det stora kretsloppet.

Den religiösa positionen – På tröskeln till en kosmisk vår.

Artikeln är en återgivning av Martinus manuskript till ett föredrag i Institutets föredragssal, söndag den 29 februari 1948. Manuskriptet är inte avslutat. Styckerubriker av Ole Therkelsen. Godkänd i rådet 1/4 2005. Artikeln har ej tidigare varit införd i Kosmos.

Översättning: MR

Från Kosmos 2006-4

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.