Efter hand som det lilla, späda barnet växer, är språket en mycket livsviktig faktor. Många åtgärder har vidtagits för att underlätta för det lilla väsendet att få tillgång till studier av språkets stora mysterium. Och man har här något som heter "ABC". Genom en sådan bok får barnet en första begynnande inblick i hur orden stavas, och hur de är sammansatta av olika bokstäver. På detta sätt blir barnet efter hand invigt i språkets mysterium och kan ta itu med svårare böcker och uppgifter inom språket för att slutligen helt kunna behärska denna stora konst. Och vad betyder det inte för en människa av i dag att ha språket i sin makt. Den människa som i dag varken kan läsa eller skriva, är ju utestängd från kolossala områden av det moderna dagliga livet. Detta består ju inte blott och bart av det kroppsliga arbetets område. Det består ju också av böckernas och litteraturens område, vilket vill säga en värld som spänner över alla tankesfärer ända från rövarromaner till den andliga vetenskapens allra högsta fakta. Här är alltså en hel värld i vilken den som kan läsa, kan vandra i timtal, ja i dagar, och förnya sina upplevelser, tillägna sig erfarenheter och ge sitt liv och sitt medvetande en rikedom, en mångfald intressen, som den som inte kan läsa är utestängd från. Detta att kunna läsa är alltså i dag en så viktig faktor i det moderna livet, så att den som inte kan läsa närmast betraktas som ett abnormt väsen, som efterbliven eller rent av som en som är lite bakom. Ett sådant väsen kan omöjligt följa med i kampen för det dagliga brödet.

Men det är inte bara språket som blivit en livsviktig faktor för människan. Efter hand som det moderna livet har utvecklats, är det en annan faktor som också håller på att bli livsviktig, ja, så livsviktig att den som inte känner till den, också efter hand – liksom den som inte kan läsa – endast kan göra sig gällande som efterbliven, som en som är lite bakom, som är abnorm, är ett slags särling. Denna faktor är själva världsbilden. Den tid är inte fjärran, när detta att känna den absoluta världsbilden är något så självklart, att man absolut inte kan anses vara bildad om man är totalt okunnig på detta i själva verket så viktiga område. Ja, inte nog med att man är obildad, man kommer helt enkelt inte att betraktas som normalbegåvad, om man är totalt okunnig och naiv på detta område. Man kommer här att vara ett slags analfabet. Det lilla spädbarnet som tillsammans med sin mor befinner sig på ett tåg och är på resa, vet inget om det tåg det befinner sig på, eller den resa det är på. Och det är ju helt naturligt. Spädbarnet är inte så gammalt, att man kan förvänta sig att det skulle kunna fatta de händelser det är med om. Men om barnet är sju år eller äldre och i den åldern inte fattar att det åker med ett tåg eller är på en resa, då är det ju självskrivet att det betraktas som sinnessvagt.

Ser vi på den jordiska människan, så befinner hon sig också i ett slags tåg eller befordringsmedel och är på resa. Men vem känner konkret detta befordningsmedel och denna resa? – Ja, människan vet visserligen att hon befinner sig på jordklotet, men detta är inte själva tåget, det kan endast vara ett slags inventarium, det är något av tågets möblemang. Hon tror också att resan är en tur runt solen, men denna tur är inte den verkliga resan, den kan på sin höjd vara en promenad, en rörelse fram och tillbaka i kupén eller i det verkliga tåget. I själva verket är den vanliga människan totalt okunnig om denna sin livsresa. Hon befinner sig här på babyns eller spädbarnets stadium. Tåget eller befordringsmedlet heter nämligen "världsalltet", och resan heter "evigheten". Det levande väsendet befinner sig således som en kosmisk resenär, som har världsalltet som befordringsmedel och evigheten som resmål.

Men liksom spädbarnet inte skall förbli okunnigt om tåg och resa, så skall självklart inte heller människan eller det levande väsendet förbli okunnigt om sitt kosmiska befordringsmedel och sitt motsvarande kosmiska resmål. Och hon är nu så långt framme i sin utveckling, att hon just håller på att komma igenom gissningarnas stadium, vilket vill säga de religiösa föreställningarnas stadium.

Men så kom vår moderna tid, då man alls inte var tillfreds med den förklaringen. Och man började forska på egen hand. Resultatet av detta blev den moderna vetenskapen. Men inte heller den kom närmare målet. Den kan visserligen berätta att jordklotet har den eller den hastigheten runt solen, och att dess bana sträcker sig över så och så många tusentals kilometer, men det är ju endast en berättelse om inventariet i tåget eller befordringsmedlet. Likaledes kan den ge upplysningar om ljusets hastighet, solens vikt och stjärnornas innehåll av stoff etc., men det är fortfarande endast beskrivningar av vårt kosmiska befordringsmedels inventarium. Vår resa och vad vi ser utanför kupéfönstret kan den inte ge upplysningar om. Den oinvigda jordmänniskan är alltjämt den lilla baby, som sitter i moderns knä i kupén och inte kan förstå vad som pågår. Människorna av i dag, stater och nationer såväl som enskilda individer lever därför sina liv efter eget individuellt gottfinnande utan hänsyn till sin kosmiska resa, tågets hastighet och livsfaran med att falla ut från tåget. Precis som det lilla spädbarnet intet ont anande kan öppna kupédörren och blint kasta sig ut från tåget, så kan också den kosmiska resenären blint kasta sig ut i livsfara genom att inte bry sig om det kosmiska befordringsmedlets hastighet. Massor av människor kastar sig ut från tåget och blir lemlästade till både kropp och själ. Det är sådana olyckshändelser vi känner som krig och världskrig, som slitningar och strid man och man emellan. All förföljelse av nästan, alla vredesutbrott och hämndakter är fall från tåget, från befordringsmedlet.

Denna vår kosmiska resa, vilket vill säga vårt dagliga liv, är således inte en ofarlig företeelse. Det kommer därför mer och mer att krävas, allteftersom människan utvecklas intellektuellt, att hon känner till något om denna sin kosmiska resa. Och ju mer dessa upplysningar i första instans kan skapas i en ABC-form, desto bättre och lättare kommer denna kosmiska resas huvudsakliga detaljer att bli tillgängliga. Och utifrån mina kosmiska analyser kommer ett sådant ABC att kunna formas. 

Då själva resan är "evigheten", och befordringsmedlet för denna resa är "världsalltet", blir vår kosmiska resa detsamma som upplevelsen av världsbilden. Om världsalltet kan man i första instans endast säga, att det utgör "något som är". Detta "något som är" manifesterar återigen logisk skapelse. Då logisk skapelse endast kan vara uttryck för tänkande och vilja och således är en livsyttring, blir det här tydligt att världsalltet är ett levande, tänkande och viljeförande väsen. Men för vem manifesterar sig detta väsen? – Då vi och våra medväsen i världsalltet är de enda som existerar, kan talet endast gälla oss. Men om det gäller oss, måste det också vara meningen att vi skall komma fram till att kunna förstå detta tal eller denna hänvändelse till oss från Försynen. Allt det vi ser omkring oss kallar vi naturkrafter, utveckling, katastrofer, olyckor och lidanden såväl som behagsupplevelser, lycka och glädje. Men den ocean av krafters reaktioner och spel omkring oss är ännu inte för allmänheten klarlagd och blir därför för denna endast tillfälligheter och kaos, vilket alltså vill säga att den missförstår hänvändelsen. Att se naturen omkring oss som utslag av blinda, tillfälliga krafter är detsamma som att höra ett språk vi inte förstår. Kan det då bli verklighet eller faktum att naturen är ett språk, ett tal till oss från ett förnuftsväsen, en försyn eller en gudom? – Ja, det inte bara kan, det är också i allra högsta grad meningen att man skall lära sig det.

Utan att man lär sig att förstå det språk, den uppenbarelse av vilja och tanke, som utvecklingen i naturen i sig själv är, har man ju inte upplevt livet utöver en kosmisk babytillvaro. Hur kan man då veta det? – Det kan man i kraft av att naturen upprepar och upprepar de eviga fakta i det oändliga, så att intet levande väsen i längden kan förbli okunnigt på detta fält. Alla kommer således att uppleva Försynen som en levande Gud, som man kan vända sig till och tala med – liksom han talar med alla levande väsen och till sist kommer att bli förstådd av dessa – på samma sätt som man förstår varje annat levande väsens hänvändelse. Ser vi på naturen, ser vi denna upprepningsprocess i form av kretslopp. Och dessa kretslopp blir alltså nyckeln till upplevelse av livsmysteriets lösning. Förstår man kretsloppets princip och analyser, är det inte längre något livsmysterium. Allt blir till en levande korrespondens med Försynen, ett levande utbyte av tankar och vilja. Att få in detta tanke- och viljeutbyte som vaken dagsmedveten förståelse, är detsamma som religionernas världsfrälsning, salighet och himmelrike. Det är Kristi återkomst på skyarna, det är invigning, det är den stora födelsen.

Vad säger då kretsloppet? – Det säger att världsutvecklingen är baserad på två kontraster. Ljuset och mörkret. Mellan dessa två kontrasters ytterpoler existerar alla andra former av konträra företeelser, vilket återigen vill säga markeringar av detaljer. Utan kontraster kan det inte skapas detaljer. Och en natur, ett världsallt utan detaljer skulle inte vara något världsallt, liksom ett liv utan detaljer ju heller inte skulle vara något liv. Men för att dessa detaljer skall kunna existera, måste världsalltet vara en organisering av kontraster. Och för att livet skall kunna upplevas, måste det baseras på en upplevelse av kontraster med hjälp av kontraster. Och det är ju precis vad som sker. Vi får våra kontraster förnyade hela tiden genom kretsloppet. Vi upplever dag och natt oupphörligen, vi upplever vintern och sommaren, och vi upplever vår egen barndom och mandom. Varför denna eviga upprepning av samma principer? – Ja, låt oss se lite närmare på det.

Livets kretslopp är således Guds uppenbarelse av vilka livsregioner eller livsstadier vi har kommit ifrån, vilka vi för ögonblicket upplever, och vilka som kommer att bli vår omedelbara framtid. En bättre uppenbarelse eller avslöjande kan vi väl inte önska oss? – Och en bättre källa till hjälp för att skapa ett framtida lyckligt öde kan man väl heller inte tänka sig? Vad avslöjar då dessa kretslopp? – De avslöjar var och en, att de är indelade i fyra särskilda principer eller avsnitt, vilka vi för årskretsloppets vidkommande kallar "årstider". Vi vet att året här på våra breddgrader har fyra kontrastrika årstider: vintern, våren, sommaren och hösten. Vintern är köldens och mörkrets domäner, medan sommaren är ljusets och värmens domäner. Våren och hösten är mellanstadier mellan dessa ytterprinciper eller vintern och sommaren. Ser vi på dygnkretsloppet, ser vi också här de fyra avsnitten. Midnatt är vintern, morgonen är våren, middagen är sommaren och aftonen är hösten. Och här gäller det likaledes att natten är köldens och mörkrets domäner, medan dagen är ljusets och värmens domäner. Ser vi på vårt eget jordeliv, ser vi likaså de fyra stadierna. Barnet representerar ännu vintern; det är det bladlösa trädet i skogen. Det har livskällan inom sig och växer fram mot ungdomen, där det i likhet med våren vecklar ut sin livskraft. Härefter går det mot sommaren, vilket vill säga mandomen, och därefter mot lövfällningen eller ålderdomen, som ju är höstens princip.

Vi ser att det levande väsendet går igenom detta tillstånd. Omgivningen är ett kretslopp, är en upplevelse av de fyra årstiderna, en uppbyggnad och en nedbrytning. En ungdom och en ålderdom. En mer levande uppenbarelse av kontrastprincipen kan inte manifesteras. Men varför manifesterar naturen således allting i dessa kontrastprinciper? – Svaret kan endast vara ett enda, nämligen detta: för att skapa medvetande, som i sin tur är detsamma som tanke och viljeföring. Vi får således genom dessa naturens årstidsprinciper en väldig inblick i livslagarna. För lagarna måste ju bli detta att föra livet i kontakt med årstiderna.