Vi vet alla att jorden befinner sig i ett bestämt förhållande till solen och att detta förhållande helt bestämmer klimatet överallt på detta klot. Därigenom bestämmer det också förhållandena för klotets fysiska liv, och både växt- och djurlivets och de jordiska människornas livsbetingelser är därför mycket olika i de kalla, tempererade och varma regionerna. Vid polerna har vi två stora isområden, som i hög grad bidrar till att kyla av jorden, vid ekvatorn har vi det varmaste området, och här utvecklas en gigantisk fysisk vegetation och ett rikt, skiftande djurliv. Mellan dessa ytterpunkter för kyla och värme finns tempererade områden, där det jordmänskliga mentala framträdandet framför allt äger rum. Vårt klots förhållande till solen ligger också till grund för vår tidsindelning. Vår fysiska ålder är i själva verket endast uttryck för vårt eget jordelivs förhållande till solen. Då en jordmänniska är 60 år, betyder det att hon passerat 60 gånger med jorden runt solen, och då ett barn är 60 dagar gammalt, betyder det endast att det kretsat motsvarande antal gånger kring jordens axel. Vår ålder är alltså endast ett slags resebeteckning. Dagen utgör vår resa på jordens solsida, och natten är vår resa på jordens skuggsida. Och medan dygnet endast är en rundresa kring jordens axel, är årstiderna en följd av jordens resa runt solen. I denna bana, som åstadkommer årstiderna på jorden, finns det också en natt- eller skuggregion, vintern, och en ljusregion, sommaren, som kan jämföras med dygnkretsloppets dag. Det finns ännu större kretslopp, men dem behöver vi inte ägna oss åt i detta sammanhang, vi kan nöja oss med att behandla här nämnda fysiska kretslopp. Vårt klimat, våra årstider, vår dag och natt och vår ålder utgör alltsammans endast detaljer i ett stort kosmiskt reseäventyr. Dessa detaljer bestäms av reseförhållandena i världsrymden, av den fart med vilken jordklotet rör sig runt sin egen axel och av den hastighet med vilken det rör sig i sin bana kring solen.

Allt vad vi upplever som klimat, som dygn, årstider och ålder, allt vad mänsklighetens fysiska vetenskap kan säga oss om dessa faktorer i vår livsupplevelse är alltså i själva verket endast berättelser om rörelser. Men detta gäller över huvud taget allt vad den fysiska vetenskapen säger oss. Hela dess vetande är baserat på rörelser inuti rörelser. Genom teleskop och mikroskop kan forskarna se rörelser som inte kan uppfattas med blotta ögat, och där man inte längre kan se med apparater kan man till en viss grad mäta rörelserna genom andra apparater. Men upptäckten av alla dessa rörelser inuti andra rörelser har i bokstavlig mening gjort den jordiska människans vetande tämligen flytande. De resultat som kan uppnås på denna grundval kan endast bli relativa, de kan endast bli berättelser om tingens förhållande till andra ting, och eftersom tingen endast är rörelse- eller hastighetsuttryck, kan den materialistiska vetenskapen aldrig i något fall nå fram till något verkligt absolut resultat. Ett definitivt svar kan endast vara den fasta punkten bakom rörelserna. Men då den fasta punkten bakom rörelserna är omanifesterad, eftersom den inte är rörelse utan utgör absolut stillhet, har en materialistiskt inställd vetenskapsman ingen möjlighet att med sin speciella inställning och sina forskningsmetoder komma till ett sådant resultat. Man tror att jordklotet endast är en jättestor glob och att dess "liv", om man över huvud taget talar om ett sådant, endast finns som människornas, djurens och växternas liv, och ändå är sanningen den, att såväl växter som djur och jordmänniskor har fysiskt liv endast därför att jordklotet är ett levande fysiskt väsen, i vars organism de nödvändiga livsbetingelserna finns. Alla dessa rörelser inuti rörelser som vi kallar naturens krafter, är levande väsens livsyttringar, och ingen rörelse existerar utan att ha utgått från en fast punkt, ett levande något, som inte självt är rörelse, utan rörelsens upphov.

Den fysiska vetenskapen står vid en gräns, vilket några av dess representanter också börjat ana. Den vidare utvecklingen kan inte baseras på fakta om mått och vikt, som endast berättar om rörelsers förhållande till andra rörelser. Rörelserna måste följas tillbaka till sitt ursprung, det levande väsen som utsänt dem, vare sig detta väsen befinner sig i det område vi kan kalla makrokosmos och utgör ett klot, ett solsystem eller ett vintergatsystem eller befinner sig i mikrokosmos och utgör det som för den jordiska människan är organ, celler och atomer eller är i mellankosmos, det vill säga är en jordmänniska, ett djur eller ett väsen i växtriket. Den andliga vetenskapen betraktar inte naturens krafter som "döda krafter", utan som livsyttringar, som levande väsens manifestation av liv. Dessa väsen utgör universum respektive materier för varandra, och alla "lever, rör sig och är till i Fadern", det vill säga det universum vars rörelser samtliga utgått från Gudomens jag, den fasta punkten, med vilken vi alla innerst inne är ett.

Som tidigare nämnts bestäms klimatförhållandena och alla övriga fysiska livsbetingelser på jorden av jordklotets rörelse kring sin axel och kring solen. Men det finns ännu en faktor som är en väsentlig orsak till att jordklotets liv yttrar sig just som det gör. Denna faktor är jordklotets axellutning. Om jordens axel vore lodrät i förhållande till sin bana, skulle ljus och mörker, kyla och värme vara så fördelade på jordens yta, att det i själva verket endast skulle finnas en årstid, en lagom tempererad sommar över största delen av jordklotet. Det skulle då finnas väldiga landområden, där det rent fysiskt skulle vara ett helt paradisiskt tillstånd. Man skulle då inte för klimatets skull behöva ha kläder på sig, eventuella hus skulle inte behöva byggas med speciell tanke på att hålla kyla eller värme ute, och ett överflöd av de härligaste vitaminrika frukter skulle göra att människorna inte behövde arbeta för födan. Det skulle inte behöva finnas yrken av det slag som nu finns, och det skulle inte finnas anledning till materiella stölder eller rån, eftersom det skulle finnas tillräckligt för alla. Men en sådan värld kan endast bebos av fullkomliga människor, för dem skulle den passa, inte för den jordiska människan. Det skulle emellertid inte bli något paradis på jorden, om jordaxelns lutning plötsligt upphävdes, till det krävs också en särskild "paradisisk" mentalitet, och den äger den jordiska människan ännu inte, hon är ännu ett krigsväsen.

Även om man så småningom kommer underfund med att det finns föda tillräckligt för alla och upphörde med att slåss om den, så skulle man slåss om det motsatta könet. Svartsjukedramer med mord och självmord skulle finnas ändå, och intriger, skvaller, avundsjuka och många slags försök att genom makt hävda sig gentemot medväsendena skulle vara den dominerade livsföringen. Det krävs en mentalitetsförändring, en "mental axelförskjutning", för att den jordiska människan ska kunna leva i en värld, där det inte behövs polisväsen, rättsväsen, påtvingade levnadsbanor, monopolisering av värdena osv. Om man kan förstå, att jordklotet är ett levande väsen, är det också klart, att jordklotets axellutning, som åstadkommer så säregna förhållanden på jorden, även måste ha en psykisk sida, och det har den också.

I jordmänniskans mentalitet finns områden som kan jämföras med jordklotets is- och sandöknar, öde och ofruktbara områden, där inget liv utvecklas, utan där en isande kyla eller en hetta, som är som en brännande eld, verkar dödsbringande och kvävande på allt liv. Är inte den jordiska människans förmåga att ringakta och håna andra en sådan kyla? Och är inte hennes hat, hennes hetsighet och vrede en sådan brännande eld? I jordmänniskans tankesfär finns emellertid också tempererade områden eller livgivande zoner, det vill säga mentala områden, varifrån det utstrålar humanitet eller kärlek till nästan. Detta är verkligen en "paradisisk" tankesfär, och även om den hos de flesta jordiska människor ännu inte dominerar i medvetandet, är den dock en realitet som de förnimmer i sitt inre, dels som en gradvis tillväxt av etiska och intellektuella egenskaper, dels som en längtan efter fred i världen. Det är detta mentala område i jordmänniskan som Kristus avsåg med orden: "Himmelriket är inuti eder."

Men vad är kosmiskt sett orsaken till jordens axellutning, och vilken betydelse har detta tillstånd haft i jordklotets och mänsklighetens utveckling? Låt oss se vad vi kan få fram ur berättelser om jorden och dess mänsklighets forntid, om förändringar i de dåvarande naturförhållandena, om naturkatastrofer och liknande. Det har till exempel påvisats, att det en gång varit helt andra natur- och klimatförhållanden på Grönland än det är nu; det har också en gång funnits stora glaciärer, där Danmarks bördiga marker nu ger lantbrukarna rika skördar, och mycket annat skulle kunna påvisas, som kan visa den andlige forskaren, att stora klimatförskjutningar ägt rum i jordens forntid. Man får i detta sammanhang inte heller glömma den rika skatt av sägner, som vetenskapsmän samlat från jordens alla folkslag, där det finns en mängd berättelser från vitt skilda delar av jordklotet om våldsamma naturkatastrofer, om syndafloden, om Atlantis undergång, om solen och månen som stod stilla, om en lång natt på den ena sidan av klotet och en motsvarande lång dag på den andra, om en främmande himlakropps närhet och mycket annat. Naturligtvis torde många människor säga, att detta ju endast är sagor och sägner, men berättelser från länge sedan svunna tider har alltid i viss mån haft sagans atmosfär kring sig. Bakom den ligger dock realiteter, och framtidens forskare, som kommer att vara mindre "fariseiska" och dogmatiskt inställda än de flesta är i dag, kommer att upptäcka och förklara många ting, som bekräftar att jordklotet en gång i forntiden kommit för nära ett annat klot, och att detta åstadkommit den axellutning som kosmiskt sett är en invaliditet i dess fysiska organism.

Är det alltså jordklotet som är skuld till de besvärliga klimatförhållandena? Innan denna fråga besvaras, kan en annan ställas: Varför lever människorna just på jordklotet och inte på något annat klot i universum, där förhållandena inte försvårats av en axellutning? Svaret på denna sista fråga måste bli, att när den jordiska människan dras till och inkarnerar just i jordklotsväsendets fysiska organism, är det därför att hela hennes fysiska och psykiska struktur på ett naturligt sätt passar in i jordklotets tillstånd och därför att hon här har möjlighet att utvecklas i kampen med naturkrafterna. Härmed blir också den första frågan besvarad, för när man förstår att det är mikroindividernas egen ödesutformning som drar dem till jordklotet, blir jordklotets öde också deras eget öde. Men varken jordklotet eller de jordiska människorna ska för alltid vara underkastade en fysisk och mental axellutning. På samma sätt som jordklotets axellutning är ett skevt förhållande till solsystemets fysiska livskälla, solen, och gör att det finns områden där klimatet yttrar sig som dräpande kyla eller värme, är jordmänniskans mentala axellutning ett skevt förhållande till universums andliga livskälla eller fasta punkt, själva Gudomen. Den mentala axellutningen åstadkommer också klimatiska förhållanden som är ur balans. Fanatism, hat, intolerans, lust att döma, avundsjuka, oärlighet, maktlystnad och allt det vi kallar "det onda" är tankeklimat i den jordiska människans mentalitet, som skapar lidanden och villkor som är svåra att leva under. Så länge det ännu finns människor som lever i överflöd och frosseri, medan andra dör av svält, och så länge mentala vulkanutbrott rasar bland nationer och enskilda människor, lider jordmänniskorna under verkningarna av sin mentala axellutning. Men hur kan denna axellutning då upphävas? Om religion kunde göra om världen, skulle den då inte ha blivit annorlunda för länge sedan? Det ska inte komma någon ny religion som ska "frälsa" världen.

Det som håller på att ske, är att en kosmisk eller andlig vetenskap börjar växa fram, en vetenskap som ska kunna ge alla odogmatiska andliga forskare en hjälp till självhjälp, så att de kan inställa sitt medvetande på universums grundton, den gudomliga skaparprincipens ljusa utstrålning, som liksom en kosmisk sols strålar genomströmmar hela universum. De stora visa och världsåterlösarna som levt på denna jord, var väsen som inte hade denna mentala axellutning. De hade det rätta förhållandet till livskällan, den eviga Gudomen var deras fasta punkt, och själva livskällans ljus och värme strålade ut genom dem. Den människa som kommit i ett sådant förhållande till världsbilden, att hon kan se och uppleva allt i evighetens perspektiv och se att allt är mycket gott – på grundval av det förgångna och med hänsyn till framtiden – håller på att övervinna sin mentala axellutning. Vad kan då bringa vederbörande helt i balans och harmoni med tillvaron? Det kan hennes förhållande till omgivningen eller medväsendena. I ett annat perspektiv än det de jordiska människorna upplever varandra, finns det också ett slags klot, som kan komma i kollision och skapa ömsesidig axellutning. Men där jordmänniskan anstränger sig för att avlägsna kriget från sin egen vardag, kommer en naturlig glädje över att finnas till att stråla ut från henne i förening med en växande skaparförmåga. Jordklotet håller på att få sin fysiska axellutning upphävd, men det kommer att ske helt gradvis och sträcka sig över tusentals år, såvida inte axellutningen, genom en eller annan form av lämplig hjälp från en annan himlakropp, plötsligt kan tvingas i sitt rätta läge. Men långt innan något sådant äger rum, antingen det kommer att ske på det ena eller andra sättet, kommer fler och fler av jordklotets hjärnceller, de jordiska människorna, att uppnå den mentala jämvikt och själsliga balans, varigenom de ska förvandla vår jord till en fredens värld. Deras mänskliga känsla, intelligens och intuition i förening kommer att upphäva den mentala axellutningen och skapa ett fullkomligt förhållande till livets eviga kraftkälla.