M0134
Den dräpande övertron
– människans värsta fiende
av Martinus
1. Dansen kring guldkalven
Varför lever människorna i krig med varandra? Varför förekommer det så mycket sorg, nöd och elände i de flesta människors öde? Varför är så oerhört många människor sjuka och defekta både i själ och kropp? Varför spelar pengar och ekonomi en sådan förskräcklig, dräpande roll i människornas liv? Har inte jakten på pengar blivit så primär i människornas dagliga liv, så att det har blivit en överdimensionerad livsbetingelse för de flesta människor att tillägna sig dessa? Sker det inte en mängd uppenbara och kamouflerade rövarmetoder för att just få tag på dessa? Är det inte därför advokater och andra jurister kan leva högt och flott? Lever inte dessa väsen av att reda upp spetsfundiga metoder för att komma underfund med andra människors listigt uttänkta eller lika spetsfundiga metoder, genom vilka de på oberättigat sätt har tillägnat sig värden, som tillhörde nästan? Och låter de sig inte likaså i hög grad betalas för att finna metoder, genom vilka en bedragare kan försvara sitt bedrägeri inför rätten som en fullständigt reell och ärlig handling? Kan inte advokater lika väl lejas av bedragaren som av den bedragne? Och försvarar inte bedragarens advokat lika hårdnackat sin klient som den bedragnes advokat? Och har inte livet blivit just så komplicerat och dess lagar så invecklade, att den vanliga människan inte kan begripa det dagliga livets förpliktelser utan hjälp av jurister. Ja, inte ens plikten att betala skatt till staten kan människorna klara själva. Även staten har blivit så raffinerad i sina krav på medborgarnas pengar, att den också har kommit ända ut i det spetsfundiga för att kunna få fatt i medborgarnas pengar med en någorlunda snygg motivering. Hela tillvaron är således i själva verket en dans kring guldkalven.
Är världskrigen eller krig i varje form staterna eller folken emellan annat än en dans kring guldkalven? Hur livsfarlig är inte denna dans? Har den inte krävt miljoner och åter miljoner offer världen över? Hur många dog inte under bombexplosioner? Hur många dog inte i gaskamrar och koncentrationsläger? Hur många blev inte till levande vrak eller hjälplösa invalider till börda och besvär både för dem själva och andra? Är det en uppmuntrande syn att se de milsvida militärkyrkogårdarna, som förekommer i krigens kölvatten? Är inte tusentals och åter tusentals vita kors snarare en varning än ett minne? En varning, men mot vad eller vem? Vem eller vad bär skulden till hela denna mentala och kroppsliga ruttenhet i världen? Vad skall man göra för att komma in i en normal tillvaro?
2. Moses och livslagen
Är det verkligen en uppfyllelse av livslagarna, att den dagliga tillvaron endast skall vara en spekulation om pengar, gods och guld? Krossade inte Moses lagens tavlor just i raseri över denna dans kring guldkalven, denna hedniska gudsdyrkan? Jo, men var det inte också han som dräpte en egyptier, därför att denne egyptier misshandlade en jude? Motivet till hans drastiska handlingar var alltså ädelt nog. Han blev vred över det till synes oriktiga sättet att vara, som han blev vittne till hos sina medväsen, som ju var detsamma som hans nästa. Han var ännu inte helt klar över livslagen: "Du skall älska din Gud över alla ting och din nästa som dig själv". Han älskade visserligen Gud över alla ting, därför blev han vred när han såg att man ringaktade Gud genom att skapa en guldkalv och dyrka den i stället för den verklige Guden. Och han älskade också den nästa, som blev misshandlad av egyptiern, därför blev han så vred att han mördade egyptiern.
Men det var alltså något i detta av Moses manifesterade sätt att vara, som inte uppfyllde livslagen. Därför hette det också att han trots detta, att han förde israeliterna ut ur Egyptens träldom och styrde dem genom öknen och förde dem genom tiden och rummet ända till porten av det förlovade landet, så fick han inte komma in i detta. Han fick endast lov att se in i detta heliga land. Han gick då upp på berget Nebo och såg in i detta vidunderliga rike, som flöt av mjölk och honung och hade vindruveklasar så stora, att det skulle till två män för att kunna bära dem, och här slutar hans historia. Moses sågs aldrig mer på det fysiska planet. Vad var det då med Moses, denne store profet och Guds tjänare? Han älskade inte den nästa som manifesterade sig som egyptiern, som misshandlade en av Mose landsmän. Det var alltså nog för att han inte kunde komma in i det förlovade landet. Hans vrede, som alltså måste karakteriseras som absolut "helig vrede" eller "rättfärdig harm", var alltså nog för att utestänga honom från den stora upplevelsen, som i sin ockulta betydelse inte betyder Palestina, utan den stora födelsen.
3. Mosekulturen i det tjugonde århundradet
Är det inte just tusentals människor världen över, som i dag går i Mose fotspår? De är fyllda av helig vrede och rättfärdig harm och handlar utifrån det. Är inte det i det tjugonde århundradet kulminerande allas krig mot alla just en sådan realistisk manifestation av helig vrede och rättfärdig harm? Är inte frambringandet av världens mest geniala mångfaldigande av den dräpande principen genom atom- och vätebomber ett utslag av helig vrede och rättfärdig harm? Uppger man inte att det är till försvar av rättfärdigheten, friheten och lyckan för alla människor? Finns det något krig i dag, som inte doceras som försvar för rättfärdigheten? Råder det något tvivel om, att de olika parterna inte anser just detta? Jag tror inte att det är någon av de stora bestämmande statsmännen i världen, i öst eller väst, som inte var och en tror att deras handlingssätt är det enda rättfärdiga eller världsfrälsande. Om de har rätt eller inte rätt är en helt annan sak, som kommer att avgöras av långt högre domare än dessa oinvigda själar.
Och vilka vanliga människor i det dagliga livet är inte inställda på samma sätt? Finns det någon av dem, som inte tror att deras vrede är rättfärdig och därmed berättigad? Åberopar sig inte alla människor på att deras vrede eller indignation är för att förbättra den eller den, som vreden är riktad mot? Och här är vi vid mänsklighetens nuvarande största onda. Att tro, att en vrede eller indignation i något som helst fall kan vara berättigad, kan vara rättfärdig eller kan vara helig, är en övertro som långt överstiger medeltidens svartaste övertro. Hur skall en djurisk tradition någonsin kunna vara mänsklig? Vrede och indignation eller hat och dess utslag är en djurisk egenskap, i kraft av vilken djuret kan befordra sin självbevarelsedrift, men människan har ju helt andra förmågor till sitt förfogande. Hon har intelligens och kan tänka över tingen, kan resonera och till en viss grad föreställa sig ett problems slutliga lösning i förväg. Hon kan därför göra upp sina mellanhavanden med medmänniskorna på ett litet annat sätt än med hjälp av djurets eller djungelns lag, som består i den starkares rätt. Den som har makt, har rätt, likgiltigt hur orättfärdigt det i den givna situationen än må vara. Men människan är inte längre ett djur i renkultur. Därför är det inte längre livslagen för detta väsen att använda sig av djungellagen.
Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Kosmos Ferieby måndagen den 30 juni 1952. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Smärre korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 4/12 2010. Första gången infört i Kosmos nr 2, 2012.
Översättning: Mona Rehn Ekeback
Från Kosmos 2012-02
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.