Vi har allesamman lyckan att utgöra "ett levande väsen". Det är möjligt att vi inte allesamman känner det som en lycka att vara det. Ja, det finns ju människor som rent av känner livet som en "olycka", som ett permanent tillstånd av lidande gentemot vilket förintelse eller den totala utplåningen av deras liv måste betyda "lycka". Men detta hindrar dock inte att det finns andra människor, ja, det helt stora flertalet, som är mycket glada över livet, ja, som hyser en sann rädsla för att mista det. Det är sålunda endast en helt liten minoritet av människorna som verkligen önskar mista livet. Men om det sålunda i verkligheten är allmängiltigt att varje väsen känner rädsla för att förlora livet, visar det sig här att väsendenas ursprungliga natur är att vara "glada över livet", att älska livet, att vara glada över att leva, ja, så glada att man rent av måste ha utlopp för sin glädjeenergi. Det är bland annat detta utlopp som äger rum i form av djurens lek, fåglarnas sång, människornas leenden och skratt, i motsats till den olyckliga tillvarons eller livsledans energiöverskott som yttrar sig genom gråt och tårar och i värsta fall självmord.

Att vara ett "levande väsen" innebär sålunda inte en absolut garanti för direkt orubblig glädje och lycka. Det kan alltså också betyda olycka, lidande och smärta. Detta betyder med andra ord att livsupplevelsen till och med är förenad med en ganska stor risk. Livet har två stora möjligheter. Man kan bli såväl lycklig som olycklig. Livets upplevelse uppvisar alltså en skala av upplevelser som utgör alla stigande grader alltifrån kulminationen av olycka till kulminationen av lycka. En del människor är lyckliga, andra är lyckligare, somliga är olyckliga, andra är olyckligare. Varje levande väsen kan alltså hänföras till ett eller annat steg för lycka eller olycka som ligger ovanför eller under andras lycka och olycka. Och den stora frågan blir då: Varför är inte alla levande väsen lika lyckliga? Varför har inte alla människor samma chans eller möjlighet att uppnå samma lycka? Redan i moderlivet är en del väsen utsatta för att man traktar efter deras liv. Man känner sig berättigad att gripa in i fosterbildningen och helt förstöra denna eller dräpa den här framträdande begynnande lilla människan, som ännu alls inte har någon möjlighet att försvara sig eller vara på lika fot med sina angripare. Andra foster blir sjuka och dör redan före födelsen, trots att de inte har varit utsatta för förföljelse av något slag från moderns sida. Åter andra hinner födas och dör kort tid efter födelsen, medan andra dör en onaturlig död genom olycksfall eller efter att i åratal ha lidit av den eller den sjukdomen eller av det eller det olyckliga tillståndet. Ja, väldigt många människor dör inte en av ålderdom betingad naturlig död, utan upplever i stället en onaturlig död som förorsakats av andra faktorer, cancer, tuberkulos, hjärt-, njur- och gallsjukdomar etc., medan miljontals andra människor lemlästas och dör på slagfält och krigsskådeplatser. Ja, livet saknar inte uttryck för starkt detaljerade grader av såväl olycka och lidanden som lycka och välbefinnande.

Det levande väsendets anknytning till livets upplevelse är oundgängligen förknippat med en kolossal risk. Och den stora frågan blir då: "Vem är skuld till denna förfärliga risk?" Är inte det levande väsendet en viljelös kastboll mellan de stora ytterpunkterna av denna risk: kulminationen av "lycka" och kulminationen av "olycka"? Är inte väsendet helt prisgivet åt tillfälliga krafter? Och man måste medge att det för miljoner och åter miljoner människor onekligen ser ut som om livet vore en enda stor utlösning av slump. Om ett väsen redan som ett ofött foster har "dödsfiender" som vill beröva det livet, kan det ju inte ha något som helst inflytande på detta sitt öde. Att dess tillblivelse är en förolämpning intill dödsfiendskap mot det redan existerande dagsmedvetna livet i dess föräldrars mentalitet, ligger ju helt utanför dess eget inflytande. Men om detta ligger utanför dess eget inflytande, kan dess öde ju omöjligt ha utlösts av annat än slump. Men finns det inte tusentals andra situationer i det dagliga livet som likaså bekräftar att väsendena omöjligt själva kan ha skuld i sina lidanden? Ja, är det inte på det sättet att det endast är ett mycket litet område av väsendets ödesorsak som framträder i det levande väsendets vakna, klara och dagsmedvetna kunskap? Det känner inte till ödesorsaken inom sitt fostertillstånd, det vet inte varför det eventuellt har fått ett par brutala föräldrar eller ett par kärleksfulla, varför det har en lägre eller högre begåvning än det eller det väsendet. Det vet inte varför det självt eventuellt misslyckas med allt, medan det går strålande för den eller den av dess bekanta. Det vet inte varför det alltsedan det var ett litet barn har haft en mycket dålig och svag hälsa etc. Inför alla dessa företeelser står det stora flertalet människor mentalt helt utan kännedom eller kunskap. Att de var för sig därför måste betrakta sig själva som ett tillfälligt offer för ödet, är naturligtvis en självklarhet. Men detta betraktelsesätt ger absolut inte någon ro i sinnet eller frid i själen. Man vet att man äger livet eller förmågan att uppleva, och eftersom man vet att detta förhållande samtidigt innebär att man är utsatt för en oerhört stor risk, skapar det i människan det mentala tillstånd vi kallar fruktan. Denna fruktan är det första mentala tillstånd i individen som stimulerar denne att gå emot "ödet" eller förminska den risk som är förenad med att leva.

Trots de yttre till synes orubbliga bekräftelserna på att livet och därmed väsendets öde utlöses av tillfälligheter, finns det något i väsendet som helt går emot denna uppfattning. Det är värt att lägga märke till denna omständighet. Detta bemötande av ödets slumpmässighet är samtidigt en väldigt fundamental faktor i individens mentalitet, ja, bestämmer så att säga helt individens viljeföring i dess dagliga liv. Men hur kan en sådan faktor över huvud taget finnas? Den får ju skenbart alls inte någon näring från själva livet. Allt här framträder som en yttring av tillfälligheter. Den utgör sålunda något som finns i själva den andliga eller själsliga strukturen hos individen. Allt som angår denna faktor gör alltså motstånd mot uppfattningen att ödet skulle vara en yttring av slump. Det finns sålunda ursprungligen nedlagt i väsendets mentalitet en organisk företeelse som helt oberoende av någon yttre uppfattning eller något yttre faktum har till uppgift att i väsendets mentalitet bygga upp ett motstånd mot tron på att livet och därmed ödet är en slump.

Men om det sålunda i väsendet finns en själslig struktur som uteslutande har till uppgift att förhindra individen från att, trots yttre skenbart motstridiga fakta, tro på att "slump" är livets innersta väsen eller orsak, har vi här ett första bevis på att det finns en plan eller ett syfte bakom livet och ödet. Vi har nämligen ännu aldrig sett en organisk struktur eller ett organ bli till annat än för att fylla en uppgift eller ett syfte. Tror man att vi skulle ha fått ögon att se med om vi levde i ett evigt mörker, tror man att vi skulle ha fått öron att höra med om vi levde i en ljudlös värld? Kan man över huvud taget påvisa någon form av organ i det levande väsendets organism eller kropp som inte har en uppgift eller ett ändamål att fylla? Att man har ögon är sålunda i sig självt ett bevis för att ljuset existerar. Är inte hörselorganen på samma sätt ett bevis för att ljudet finns? Men om det i det levande väsendets själsliga struktur finns en faktor eller en organisk struktur som uteslutande har till uppgift att få väsendet att tro på att det finns ett syfte eller en plan bakom livet och ödet, tror man då inte också att detta syfte eller denna plan måste finnas? Varför skulle denna själsliga organiska struktur finnas och utlösa tro på och tillit till något som alls inte existerar? Varför skulle den invändiga själsliga strukturen arbeta så meningslöst och dumt, när den yttre rent kroppsliga organiska strukturen i alla hänseenden är oerhört ändamålsenligt sammanhållen? Våra händer och fötter är ju inte till för att skapa eller utveckla hjälplöshet, liksom ögon och öron ju inte är till för att upphäva ljusets och ljudets existens. Ett organ som utvecklar tro på och tillit till en logisk plan bakom livet och därmed bakom väsendets öde, kan ju inte finnas för att upphäva denna logiska plan och detta syfte bakom livet och ödet.

Vad är då detta för ett själsligt organ? Ja, jag kan inte här gå in på den särskilda tekniska uppbyggnaden av detta organ, utan endast framhålla hur det tillkännager sin existens. När ett djur kommer i livsfara, skriker det. Vad är det i individen som åstadkommer detta skrik? Ja, är det inte något som ligger bortom dess rent fysiska fattningsförmåga? Är det inte en funktion det utlöser som en sista kraftansträngning för att undgå ett hotande öde? Ligger det inte i detta skrik ett koncentrerat tillkännagivande av väsendets olyckliga situation? Till vem är detta tillkännagivande riktat? Ja, djuret vet det i verkligheten inte självt. Det är en funktion det utlöser just i en sådan situation. Att denna funktion utlöses som väsendets allra sista hopp om räddning, kan vi ju inte komma ifrån. Men därigenom blir det en för djuret självt okänd bön till en likaså för djuret okänd försyn om räddning. Men om denna bönefunktion sålunda finns hos djuret redan innan det i verkligheten förstår vad det är som sker, får vi ju här en orubblig bekräftelse på att den själsliga organiska struktur som främjar tillit till och tro på plan och syfte bakom ödet och därmed också tron på en försyn, inte är något som upparbetats genom yttre intelligens- eller tankemässiga föreställningar. Den kan däremot uteslutande vara närvarande som en med väsendet oupplösligt förenad religiös instinkt. Det är denna instinkt som senare hos det mer utvecklade väsendet har iklätts dess tankelivs bilder i form av språket.

Dessa bilder måste naturligtvis anta former, allteftersom man hade fantasi därtill, såsom "onda" och "goda" gudar, och tron på dessa gudar ledde människorna fram till intelligensutvecklingen, där man inte längre kunde "tro" utan ville "veta". Den religiösa instinkten gav här upphov till den materiella kunskapen. Så småningom upptäckte man att denna kunskap inte var tillräcklig, utan resulterade i domedagen – krig och lemlästelse. Och den religiösa instinkten i väsendet utvecklade sedan väsendets begär efter kunskap på det andliga eller kosmiska området. Väsendet upptäcker att livet uppvisar livsyttringsfacit, och det utvecklas mer och mer för att till sist genom upplevelsen av Gudomen och odödligheten bli "ett med Fadern". Och livets risk har därmed avlägsnats från väsendets liv. Dess inställning gentemot allt är glädje och lycka över detta enda: Fader, ske inte min, utan din vilja. Och därmed går väsendet med Gudomen in i en tillvaro i Faderns ljusa och skönaste värld.