I allt vad vi över huvud taget kan komma i beröring med, blir vi vittne till "rörelse". Och man skulle då kunna tro att alla människor för länge sedan hade blivit förtrogna med vad rörelse är. Har de då inte det? Nej, långt ifrån. Inför begreppet "rörelse" lever en utomordentligt stor mängd människor i "övertro". Och det mycket egendomliga är att offren för eller anhängarna av denna övertro är de så kallade intellektuella. Vi finner sålunda i dag mycket framträdande materialistiska vetenskapsmän, professorer och doktorer eller andra framstående akademiker, som ännu alls inte kan fatta "rörelsens" sanna analys, utan tror att den endast är uttryck för blinda krafters tillfälliga reaktioner. Dessa människor har blivit vetenskapsmän och fått titeln "intellektuella" – inte på grund av att de har kommit underfund med "rörelsens" sanna eller högsta analys, utan på grund av att de har blivit i stånd att analysera rörelsens reaktioner i särskilda facit. Dessa facit är uteslutande uttryck för analyser av högst olika rörelsearter, alltifrån ljusets hastighet, radiovågor och jordens färd i världsrymden ända ned till de små reaktioner eller rörelser vi kallar "vitaminer". En "vetenskapsman" eller en "intellektuell" människa är alltså ett väsen som sitter inne med en betydande serie av dessa facit. Och han kan med hjälp av dessa facit skapa nya rörelsearter genom att låta de kända rörelsearterna komma i beröring med varandra. Inom ett visst område heter denna process "kemi", och här heter rörelsearterna "ämnen".

Men rörelsearternas reaktioner sträcker sig ju betydligt längre än till det område vi vanligtvis kallar kemi. Hela vår upplevelse av livet grundar sig uteslutande på kemins princip, vilket åter vill säga "ämnesreaktioner". Allt är ämnesreaktioner. När vi över huvud taget kan förnimma, se, lukta, smaka, höra och känna, sker detta uteslutande till följd av att de särskilda ämnen eller rörelsearter som vår organism består av, kommer i beröring med andra särskilda ämnen eller rörelsearter. Det är reaktionerna av denna ämnenas beröring med varandra som ligger till grund för eller utgör vår upplevelse av livet. När det blåser, regnar, snöar eller solen skiner, när det är dag eller natt, vinter eller sommar, morgon- eller aftonrodnad, är detta alltsamman endast uttryck för reaktioner mellan beröringen av vår organisms rörelsearter med naturens rörelsearter. Eftersom de var för sig representerar olika rörelsearter, utövar de motstånd på varandra. Detta motstånd blir alltså vårt sinnesintryck.

Vad är ett "sinnesintryck"? Ett sinnesintryck är ju en upplevelse, och en upplevelse är åter detsamma som en "tanke". Alla våra tankar är sålunda ett resultat av vår rörelsearts möte med naturens rörelseart. Men när det av detta möte uppstår tanke i vårt medvetande, är vi på sätt och vis föremål för en från naturen mot oss riktad tankeöverföring. Men eftersom tankeöverföring åter är detsamma som en viljeföring, uppenbarar naturen alltså en mot oss riktad viljeföring. Och eftersom vi efter hand kan följa denna viljeföring och konstatera att dess resultat är den allra högsta eller fullkomligaste logiska skapelse, som åter är detsamma som allkärlek, betyder det att naturen i verkligheten representerar en medvetandefunktion som är ännu större än vår egen, genom att den ju är vår undervisare och läromästare.

Det är alltså ett levande viljeförande "något" bakom naturens krafter som uttrycker sin tanke och avsikt genom naturens rörelser. Man ska alltså kunna komma till detta någots tankar, dess mening och avsikt genom naturens krafter. Men för att komma till denna mening eller få det nämnda "någots" tankar överförda till sitt eget medvetande måste man ju vara inställd på denna mening. Om man alls inte tror att det finns en sådan mening, lyssnar man ju inte på den, utan överröstar denna livets röst med larmet från sin egen privata intresseutövning, självbevarelsedrift och rivalisering med medväsendena om livstillgångarna. Och så länge denna kamp i väsentlig grad fortgår, ska man inte vänta sig att förstå den "livets röst" som uppenbaras genom naturens alla rörelser eller energiutlösningar. Då ser man i denna största energiutlösning endast naturkatastrofer, cykloner, vulkaner, jordskalv. Man åberopar dessa krafter som ett tillfällighetens spel och söker skydd mot dem genom att utforska eller konstatera mått- och viktfacit.

De materialistiska väsendena är underställda den stora övertron att livet inte har någon högre mening, tanke eller kunskap än den att känna till mått och vikt, hastigheter och volym. Tror man att hastigheten endast är till för hastighetens skull? Tror man att detsamma är fallet med vikt och volym? Regnet är inte till för regnets skull, liksom stormen inte heller är till blott för sin egen skull. Nej, naturens alla rörelsearter är inte till blott för sitt mått och sin vikts skull, sina hastigheter och sin volym, men genom att de har just sitt speciella mått och sin speciella vikt, sin hastighet och volym etc., kan de användas i ett stort kontrastsystem, genom vilket ett "något" (Gudomen) bakom naturen kan tala, kan uttrycka sin avsikt eller mening och därmed levande meddela sig till de levande väsendena, allteftersom de utvecklas till att kunna förstå språket eller detta tal. Om det inte fanns skillnad i rörelser, om det inte fanns olika hastigheter eller olika mått och vikt och därmed olika färger och ljus, skulle all manifestation ju vara omöjlig.

Att studera naturens mått- och viktfacit, hastigheter och volym etc. är i verkligheten endast detsamma som att studera bokstäver utan att ana att dessa är redskap genom vilka man kan uttrycka ett språk, uttrycka ord och tankar. Lika litet som man kan förstå ett språk blott genom att känna till mått och vikt på dess bokstäver eller alfabet, lika hopplöst fjärran är man från att förstå naturens språk eller själva Guds röst genom att blott känna till mått och vikt på de bokstäver som Gudomens språk avfattas på.