M1408: Livets väg

M1408

Livets väg

(utgåva 1943)

av Martinus

1. Vad är livet?

Många människor tror sig känna livet, men är ännu i själva verket ofödda själar på detta stora spörsmåls område. Vad är då livet? – Livet är en väg som jaget måste vandra, för att det skall kunna vara identiskt med kontrasten till "döden". Döden är ju absolut stillhet. Och om jaget inte vandrade just på den omtalade vägen, skulle det endast existera en absolut stillhet. Men eftersom jaget företar denna vandring, uppstår det vi kallar "rörelse". Denna "rörelse" har sin rot i en evig princip, som vi känner som "livssubstans nr 1" eller "urbegäret". Detta begär är detsamma som en mental anknytning till eller sammansvetsning med materien. Då nämnda begär är en evig princip, kan det aldrig någonsin upphöra. När jaget har anknutits tillräckligt till en särskild bestämd art av materia, har det visserligen "mättats" av denna materia, men denna mättnad åstadkommer ett växande begär efter nämnda materias kontrast eller motsats. Det är detta begär vi kallar "svält" eller "hunger". Tack vare att detta begär är outsläckligt kan jaget således aldrig någonsin komma i den situationen att inte vara anknuten till en eller annan materia, vilket i sin tur vill säga: vara anknuten till "rörelse". Och då jagets anknytning till materien eller rörelsen är detsamma som "livet", kan det således aldrig någonsin komma att existera annat än i form av "ett levande väsen". "Livets väg" är således detsamma som jagets jonglerande med "rörelsen" eller "materien". Men då "materien" inte heller kan existera utan att vara anknuten till jaget, kommer all "materia" och därmed all "rörelse" i tillvaron således att vara detsamma som manifestationerna av jagens liv. Jaget skapar alltså sitt eget liv genom att anknyta sig till andra jags liv. "Livets väg" är således en väg hän över medväsendenas liv.

2. Kretsloppet

Jaget kan således endast uppleva livet genom att jonglera med andra väsens liv. Det uppstår då två stora faktorer i livsupplevelsen, som gör livet till en väg genom motsvarande två stora zoner. Jagets vandring över medväsendenas liv kan nämligen betyda disharmoni och smärta såväl för det självt som för ifrågavarande medväsen. Och det kan betyda harmoni och välbefinnande såväl för medväsendena som för jaget självt. Det är dessa zoner eller sfärer vi känner från den religiösa terminologin som "mörkret" respektive "ljuset". Båda zonerna är ett resultat av urbegäret. I det första fallet är det ett glupande begär efter att skapa välbefinnande för sig själv helt utan hänsyn till de medväsens liv, av vilket det skall skapa sitt eget liv. I det andra fallet är det ett lika framträdande begär efter att skapa harmoni och välbefinnande för allt annat liv, alldeles oberoende av hur det går för det självt.

När mättnaden på det ena av dessa två begär har kulminerat, alstrar det begäret efter mättnaden av det andra, vars mättnad likaledes återigen föder begäret efter mättnaden av det första begäret och så vidare. Och väsendets vandring på "livets väg" blir således ett kretslopp. Livets väg är alltså en evig vandring från mörker till ljus och från ljus till mörker. Och vi blir därför också överallt vittne till detta kretslopp. Då all materia ju är jagens liv och endast existerar i kraft av sin anknytning till jagen, måste detta kretslopp vara synligt i allt och överallt, inte enbart i de livsformer vi redan kan förnimma som "levande väsen", utan också i de livsformer vi ännu betraktar som "död materia".

Om vi till exempel betraktar den materieart som vi kallar "vatten", är det inte svårt att se livets kretslopp. Vattnet har ju i sig själv ingen färg och kommer därigenom att symbolisera jaget, som i sin egen natur också är helt utan färg, vilket vill säga: är utan analys. Vattnets särskilda karaktär och färg bestäms uteslutande genom dess beröring med andra materier. Jagets framträdande som "levande väsen" av den ena eller andra karaktären eller arten bestäms likaledes av de livsformer, som det bygger upp sitt liv av. Vattnet kan vara en strålande ren och kristallklar daggdroppe, som strålar ut solens ljus lika mycket till allt och alla. Och vattnet kan också vara en slamfylld dypöl, vars tillfälliga hemort är kloaken. Men kloaken kan inte behålla vattnet. Den oövervinnerliga kretsloppsprincipen för det vidare till jordens olika lager, varifrån det återigen, filtrerat som klart källvatten, kommer fram i bäckar, åar och floder och blir av solens värme och ljus luftformigt och stiger således förandligat upp över de lägre eller tyngre materierna och gör jordens aura till en lysande blå himmel, som i färgskönhet varierar från de mörka åsk- eller ovädersmolnen till strålande scenerier i guld och purpur, opal och safir och gör därmed himlen till den högsta symbolen för varje uppenbarelse, eller låter oss ana ett återsken av Guds egen värld eller högsta sfär.

3. Jordmänniskan och kretsloppet

På samma sätt som med vattnet är det också med varje levande väsen. Den jordiska människan är inget undantag. Hennes vandring på livets väg är antingen en kurs nedåt mot kloaken där hon kommer att innehålla alla frön till pest och sjukdom för sin omgivning, eller en kurs uppåt mot himlen där hon skall symbolisera eller vara uttryck för uppenbarelsen av Guds väsen, vara Guds avbild honom lik, och göra livet till en förnimmelse av skönhet, glädje och salighet för allt och alla.

Det stora problemet blir då i dag för er alla att få detta konstaterat, var i detta kretslopp ni befinner er. Är ni på väg nedåt mot kloaken befordrande sjukdomar och hemskheter, sorg och kval för er omgivning, eller är ni på väg uppåt mot ljuset för att med er kärlek dekorera eller skapa en kosmisk himmel över era medväsen så att Guds väsen i förgyllda scenerier kan stimulera, värma och smeka hela deras liv och vandring. Det finns inte någon annan väg än den här. Vi har här kartlagt livets väg, och den är lika för alla levande väsen.

Vet ni inte var ni befinner er, kan ni heller inte veta hur ni skall styra för att upptäcka er position. Men ni är inte utan hjälpmedel i denna er situation. Försynen har utrustat er med en strålande ratt och en utmärkt kompass. Ratten är er vilja. Men det tjänar ingenting till att ni med hjälp av denna ratt utmärkt väl kan röra er vart ni vill, om ni inte vet hur ni skall röra er för att uppnå den positionen eller det målet för er resa, som rättmätigt är uppfyllelsen av er djupaste åtrå. Oceanen som ni seglar på, eller livets väg, är alltså medväsendenas liv och tillvaro. Er inställning till dessa medväsen är kompassen. Om hela er själ är uppfylld av att leva ert liv till fördel för er själva, oberoende av vad detta liv kostar era medväsen av saknad, sorg och lidanden, då har ni riktningen nedåt mot kloaken. Om er själ fullständigt brinner av begäret efter att glädja och fröjda andra väsen, eller rättare sagt mer koncentrerat uttryckt: Om ert sinnelag är av en sådan natur, att ni uttrycker tendensen att vända den högra kinden till när ni blir slagen på den vänstra, då är er riktning uppåt mot ljuset. Då är ni på väg att förgylla väsendenas mentala himmel med Gudomens strålgloria.

4. Härefter har för hand skrivits:

Den andra sidan är kärleken.

Människan måste växa fram till att skapa en kosmisk himmel.

Freden kan endast skapas av oss själva – den yttre freden får vi ingen del i förrän vi har den inom oss själva.

Artikeln är ett oavslutat manuskript av Martinus till ett föredrag på Institutet den 21 november 1943. Styckerubriker av Martinus. Artikeln är godkänd i rådet den 27/4 2007. Första gången infört i Kosmos nr 9/2007.

Översättning: Mona Rehn

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.