På det rent kroppsliga området har många människor för länge sedan kommit till insikt om hygien. De har insett att för att bevara sin hälsa är det vissa regler och villkor som man måste inordna sig under. Man måste leva i renlighet, endast äta färsk och hälsosam mat och sörja för absolut frisk luft i sina rum. Man har blivit klar över att detta att leva i smuts och orenlighet, att äta mat som inte är helt färsk, liksom inandning av dålig luft, ofrånkomligen leder till ohälsa eller sjukdom för den förfinade jordmänniskan. Den framskridna kulturmänniskan är inte längre en viking, en bärsärk eller en naturmänniska. Hennes organism är utrustad med ett helt annat nervsystem än forntidsmänniskans. Hon kan inte längre gå till en smed och låta honom dra ut en dålig tand. Nu tål hon knappast ens att bli behandlad av specialister. Det låter sig göra därför att man har uppfunnit bedövningsmedlen. Kulturmänniskan kan inte heller längre låta vem som helst sätta ihop en bruten arm eller ett brutet ben. Här krävs också specialister. Och slutligen tål den förfinade och normala kulturmänniskan inte heller att se lemlästning, tortyr eller andra drastiska lidanden. Hon skulle i många fall svimma. Avrättningar är därför inte längre en offentlig förlustelse. Den framskridna kulturmänniskan av i dag måste därför leva under helt andra betingelser och krav än den primitiva naturmänniskan. Hon måste leva under en helt annan livsföring än vikingen. Där hon inte gör detta kommer hon till korta. Där kommer hon i konflikt med hälsan. Och det är i stor utsträckning sådana människor som aldrig hinner dö av ålderdom. De hinns upp av svåra sjukdomar, som snabbt eller långsamt bryter ned deras fysiska organism. Vikingen levde av fläsk och mjöd, ja, frossade rent av i kött och sprit, men han hade fortfarande en nervmässigt och cellmässigt så robust och okänslig eller död kropp att han tålde detta bättre än kulturmänniskan av i dag.

När kulturmänniskorna inte desto mindre ibland också får för sig att frossa i kött och alkohol som daglig kost, måste de bygga upp ett skydd mot de kopparslagare, verkningar och biverkningar som blir följden härav, med andra giftämnen i form av pulver eller piller eller droppar. Vad är denna skyddsvall annat än en bedövning av det mer känsliga och förfinade cell- eller nervliv som kulturmänniskan genom sin längre framskridna plats i utvecklingen har tillägnat sig och som forntidsmänniskan alltså inte ägde? Men att sålunda göra mer eller mindre giftiga materier eller ämnen till daglig kost och sedan med andra onaturliga eller giftiga ämnen försvaga eller omöjliggöra organismens protest, eller slå dövörat till mot dödsskrien från sina egna mikroorgan eller celler, är ju detsamma som att begå självmord. Självmord är alltså inte endast en företeelse man läser om i tidningen som den eller den människan har begått. Nej, denna form av självmördare utgör endast ett försvinnande fåtal i förhållande till den ocean av självmördare som i dag går omkring under begreppet den moderna kulturmänniskan. Och det egendomliga med dessa myriader av "självmördare" är att de alls inte vill dö, ja, de flyr till och med i rädsla för döden. Denna flykt går till sjukhusen, eftersom dessa utgör ett slags räddningsstationer för individer som har begett sig på flykt från döden.

Alla patienter är alltså dödsflyktingar, och alla sjukhus är kosmiskt sett "flyktingläger" för individer som kommit i konflikt med "livshygienen", vilket alltså vill säga i konflikt med livslagarna. De är "överträdare av livslagen". De utgör det som en kärlekslös människa skulle kalla "livsförbrytare", och sjukhusen utgör sålunda de för dessa "förbrytare" uppförda "fängelserna". Fångvaktarna, polis- eller rättsväsendet bakom dessa fängelser är läkarna. Vi möter alltså här på sätt och vis den fysiska "förbrytarvärlden" eller "den undre världen" på ett högre plan i kretsloppet. Det är just på grund av detta högre och därmed kärleksfullare plan i kretsloppet som individerna inte kallas förbrytare, utan betecknas som patienter och likaså varför sjukhusen inte betecknas som fängelser, utan som just lasarett eller sjukhus. Här är något för den moderna pedagogiken, politiken och statsledningen att studera och rätta sig efter. Detta studium skulle nämligen ovillkorligen föra med sig att den tusenåriga uppfattningen av förbrytelse och straff visade sig som en fullständigt naken och ohållbar övertro. Det skulle resultera i att man också här kom att uppfatta alla förbrytare som patienter och förstod att straffanstalter eller tukthus måste göras till sjukhus och rättsväsendets utövare till läkare i stället för verkställare av straff och fångvaktare. Men eftersom allt rör sig i kretslopp, kommer också individernas uppfattning av förbrytarvärlden en dag att komma fram till den här berörda synpunkten. Framtidens människor kommer att vara alltför intellektuella för att vara underkastade den övertro på vilken det moderna rättsväsendet av i dag grundar sig. Men denna sida av saken hör inte till mitt ämne i dag. Det har berörts endast för att visa att människorna inte är i kontakt med livet. Vad är det då som är fel? Varför finns sjukhus och läkare och varför fängelser och fångvaktare? Ja, är det inte just därför att det saknas "livshälsa"? Men frånvaron av "livshälsa" kan ju endast bero på bristfällig "livshygien". Vad är då "livshygien"? Det är fullständig och total hälsovård för själen.

Har det levande väsendet då en själ? Ja, det levande väsendet har en sida i sin natur som vi kallar dess psyke. Detta psyke yttrar sig i sin tur som dess förmåga att reagera gentemot det ena eller andra eller kort sagt gentemot sin dagliga omgivning och dess härav följande förhållande till denna omgivning. Detta förhållande är alltså väsendets livsupplevelse och kan vara i harmoni eller i disharmoni. Vid harmoni känner detta "något" i väsendet livsupplevelsen som välbefinnande eller lycka, och vid disharmoni känner det tillvaron som ett obehag eller som en olycka. Det finns alltså något i väsendet som förnimmer lycka eller olycka över livet. Detta något är individens själ. Genom en närmare definition av denna själ ska man upptäcka att den består av ett "övermedvetande" och ett "undermedvetande" baserade på en existerande "fast punkt" som vi kallar "jaget". Genom sitt övermedvetande och undermedvetande kan detta jag skapa fysiska och mentala kroppar, genom vilka det kan växelverka med sin omgivning och uppenbara sin existens för omgivningen. Dess liv är alltså uteslutande ett förhållande till dess omgivning. Detta förhållande är dess öde. Och eftersom detta förhållande alltså kan framträda som en disharmoni eller som en harmoni och därigenom skapa livsleda, sorg och lidande respektive livslust, välbefinnande och glädje för detta jag, blir problemet för det att komma underfund med hur det ska uppträda mot omgivningen för att det självt ska kunna uppleva och bevara känslan av välbefinnande eller glädje över att vara till. Det är ett faktum att det inte är likgiltigt hur det lever eller hur det uppträder mot sin omgivning. Och i detta sitt sökande är den jordiska människan alltså på väg att genom den rent fysiska hygienen på vissa områden kunna skapa hälsomässigt välbefinnande. Men denna rent fysiska hygien räcker inte. Man kan bada, man kan bedriva sport, man kan hålla sin lägenhet proper och ren, sörja för att få frisk luft och äta det som man uppfattar som hälsosamt och på detta sätt uppnå ett visst resultat för det kroppsliga välbefinnandet. Men denna hygien är inte tillräcklig, rent bortsett från att den är utan medvetandemässigt liv. Det är ett kallt iakttagande av en föreskrift uteslutande till behag för en själv, alltså en rent egoistisk företeelse. Och den kan ju inte heller på långt när garantera att förhållandet till ens omgivning blir av en sådan natur att detta blir kulminationen av livslycka eller glädje över att vara till. Inte heller den övriga materiella vetenskapen kan garantera detta krav. Med mått- och viktfacit kan man behandla materier, skapa nya materiekombinationer, lära sig behärska elementen, men man kan inte därmed garantera livslyckan. Att uppnå livslyckan och att bevara den kräver alltså något mycket mer än att äta och dricka riktigt och att över huvud taget kunna sköta och vårda sin egen kropp.

Vad är då livslyckan? Livslyckan är ett element som står höjt över materien och därför över varje form av mått och vikt. Det kan inte fysiskt åtskiljas eller uppdelas. Det är en överjordisk kraft som finns överallt i universum. Den kan komma till utlösning endast genom själar, vilket vill säga genom de levande väsendenas högsta medvetandestruktur. Där själ kan öppna sig för själ, där strömmar kraften eller detta element fram i ifrågavarande individers medvetanderegioner och skapar välbefinnande, livslust och förnimmelsen av glädjen över att vara till. Där två själar stänger sig för varandra, antingen medvetet eller omedvetet, utestänger man livsglädjen. Denna utestängning ska nog förr eller senare få livsledan, eller obehaget över att vara till, att sänka sig över de båda individernas sinnen, så att längtan efter att öppna sig för varandra åter kommer till utlösning och livsglädjen på nytt kan strömma in. Som man väl redan här har förstått, är denna livsglädje eller livslust, detta överjordiska element, detsamma som den absoluta kärleken. Men om kärleken är villkoret för den högsta livslyckan eller glädjen över att vara till, måste ju livshygienen bli beaktandet och utvecklandet av allt som kan leda till att vår nästa, vilket vill säga vår omgivning, öppnar sig för oss, ty utan detta öppnande kan vi omöjligt få en verklig och varaktig livslycka. Att detta livshygienens viktigaste bud har blivit osjälviskheten, visar sig här som helt självklart, ty det är ju i verkligheten detsamma som att på ett passande sätt öppna sin själ för livet som omger oss. Den största själshygienen blir alltså att leva för det levande, ty endast genom det levandes öppnande och omfamning av oss kan vi ta emot livsglädjen eller fyllas med det överjordiska eviga elementet, kärleken.

Det är därför inte så märkligt att religionerna, såväl de hedniska som de kristna och humana, har försökt hålla tron på att allt är levande vid liv hos de olika folken. Genom tron har de försökt stärka individernas själsliga fundament eller tillit till omgivningens (gudarnas eller gudomens) liv, så mycket att de har kunnat tillägna sig den livsglädje, som passar till dess begär på dess tillfälliga utvecklingssteg. Eftersom tron inte längre kunde behärska individerna, dog kontakten mellan individerna och omgivningen, och kärlekselementet utestängdes från allmänhetens mentala områden. Väldiga krig, dödsrosslingar, tortyr och lidande, kulturell förstörelse, sorg och olyckor osv. plågade människorna. Och ju mer man utvecklar hämnd och dödsstraff och "frånkännande av tillit", desto mer stänger man ute livskraften eller det psykiska elementet kärleken från själen. Omgivningen sluter sig, och man finner sig själv som den förlorade sonen i livets mentala svinstior i hopplöshetens nattsvarta skuggor. Man är i det stora Getsemane där människor ropar efter en varaktig fred. Vad är detta rop annat än ropet efter kärlek, ropet efter den förlorade livsglädjen? Men detta rop måste bli ropet efter Fadern, vilket vill säga efter omgivningens liv. Man måste alltså förstå att omgivningen är ett levande väsen, och att man måste öppna sig för detta levande väsen och genom förnimmelsen "du som är i himlen" leva för att tjäna allt och alla. Och då kommer omgivningen eller den eviga Fadern, som ju är världssjälen, att öppna sig för individerna och kärlekselementet att genomströmma individen. Då har gudasonen återfunnit sin Fader och Fadern sin son, och alla hinder för glädjen över att vara till har avlägsnats.