M0143
Djuret i människokropp
av Martinus
1. Människornas ofärdiga epok
Vi lever i en epok där allt är ofärdigt. Människorna är ofärdiga och har därför ett ofärdigt sätt att vara. Deras samhällsorganisation eller politik är ofärdig, deras religiösa inställning är ofärdig. Deras bedömning av sin nästa och alla de övriga medväsendena är ofärdig, deras bedömning av naturen är ofärdig. Hur skall dessa väsens levnadssätt och sätt att vara kunna vara fullkomligt?
2. Det färdiga och det ofärdiga stadiet
Vad menar man då med det färdiga och med det ofärdiga? Med det färdiga i livet och tillvaron eller i naturen menar man allt det, som till hundra procent är till glädje och välsignelse för de levande väsendena, medan man känner det ofärdiga i naturen på att det är ödeläggande och nedbrytande eller till förbannelse för de levande väsendena. Vi behöver ju bara se på den mogna, ätliga frukten. Är den inte mycket välsmakande och nyttig när den är färdig, vilket vill säga är fullmogen? Och är den inte förfärligt obehaglig och besk i smaken, innan den är färdig? Frukten har alltså ett surt och beskt stadium, innan det färdiga eller mogna stadiet. På samma sätt är alla företeelser här i livet underkastade exakt samma princip. På sitt ofärdiga stadium är det surt och obehagligt för de levande väsendena, medan tingen i sitt färdiga tillstånd är till stor nytta och behag för det levande väsendet.
3. Guds modellerande av människan till sin avbild
Med avseende på människorna är dessa också under en förvandlingsprocess. De befinner sig under en skapelseprocess, som vi kan kalla: Guds modellerande av människan till sin avbild. Vi har ju lärt oss att Gud skapade Adam av lera. Denna "lera" är alla de för människan tidigare existerande medvetandeformerna såsom växternas och djurens. Utifrån djurets mentalitet skapar Gud människans mentalitet. Djurets mentalitet är alltså den sanna leran, det sanna materialet, av vilket Gud modellerar den fullkomliga människan. I denna skapelseprocess har Gud redan nått fram till att ha omvandlat människan i det grova, vilket alltså här vill säga att ha skapat "människokroppen". Något av den fysiska leran har Gud redan omvandlat till en människokropp. Men för en mängd väsens vidkommande har ännu nästan endast kroppen skapats. Medvetandet är ännu i övervägande grad djuriskt. Sådana väsen är därför i själva verket att betrakta som djur i människokroppar.
4. Djuret i människokropp
Över hela världen finner vi massor och åter massor av människor, som är djur i människokroppar. Och ju mer väsendet representerar ett djur i människokropp, desto mer ofärdigt är väsendet. Desto mer representerar det det sura stadiet före det mogna. Medan det mogna stadiet alltid är till glädje och välsignelse för de levande väsendena, är ju det sura beskt och inte ägnat att vara till glädje och välsignelse för de levande väsendena. Den ofärdiga eller mycket djuriska människan är således heller inte ägnad att vara till glädje och välsignelse för de levande väsendena i sin omgivning. En sådan människa kommer tvärtom att i allra högsta grad leva på andras bekostnad. Hon vill verkligen inte tjäna andra. Hon lever liksom djuret endast i sin egen självbevarelsedrift. Hon är det väsen som betjänar sig av makt i stället för rätt. Hon blir ett dräpande väsen i form av gangster-, rövar- och banditväsen, i form av baktaleri, ja, hon är på det hela taget mycket giftig och ödesnedbrytande för sina medväsen. Detta väsen är i allra högsta grad ett djur i människokropp. Det är ett sådant väsen som också inlåter sig på väldiga dispyter och blodiga slagsmål. Sådana väsens aura är inte alltid helt lätt att skilja från djurens aura. Auran från en rasande människa är precis likadan som auran från ett rasande djur. Och i denna situation är det endast den mänskliga kroppen, som markerar att det inte är ett djur vi har framför oss.
Manuskriptet slutar med dessa ord:
Förklara här vidare om det mänskliga sättet att vara och det djuriska.
Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Kosmos Ferieby måndagen den 4 augusti 1952. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Smärre korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 4/12 2010. Första gången infört i Kosmos nr 10/2011.
Översättning: Mona Rehn Ekeback
Från Kosmos 2011-10
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.