Med osviklig säkerhet passerar vi vartenda år ett vintersolstånd och ett sommarsolstånd, som på våra breddgrader i sin tur betyder en kulmination av vinter respektive en kulmination av sommar. Vintern är en mörkrets epok, medan sommaren är en ljusets epok. Mellan dessa två epoker är det en vår- och en höstepok. Under vårepoken är det en kamp mellan den tilltagande sommaren och den döende vintern. Under höstepoken är det en kamp mellan den tilltagande vintern och den döende sommaren. Hösten är således livets dödskamp, medan våren är livets födelsekamp. Vintern är alltså dödens domän, medan sommaren är livets domän. Varje år är på så sätt ett kretslopp, där ljuset och mörkret och dess mellanstadier var och en för sig kulminerar eller utlöses.

Vi har därför under ett år en strålande uppenbarelse av själva livets huvudstruktur. Denna struktur är alltså en upprepning av samma kretslopp, inom vilket de fyra årstiderna manifesteras. Dessa kretslopp går igen i mindre och mindre format i mikrokosmos och i större och större format i makrokosmos. Är inte dygnet precis detsamma? Här har vi natt och dag, som återigen var och en för sig är en mörker- respektive en ljusepok, liksom vi här har morgon och afton som utgör vår- respektive höstepoken. Vårt jordeliv är också ett sådant kretslopp. Här har vi barndom och mogen ålder, som är vinter- respektive sommarepoken, medan ungdomen och ålderdomen är en vår- respektive höstepok.

Detta sista kretslopp, jordelivskretsloppet, är det största av de kretslopp som vi helt kan överblicka med våra fysiska sinnen. Därför har den övertron kommit att existera, att vårt liv upphör i och med detta kretslopps avslutning, alltså där vår ande skiljs från den fysiska kroppen. Och vi kallar därför den processen för döden. Här berättar Gud något mycket intressant för oss genom att visa, att i alla de kretslopp som vi är i stånd att helt överblicka, förekommer inte i något enda fall den situationen att ett kretslopp inte upprepar sig. Vi ser här att varje kretslopp är ett led i en kedja av kretslopp. Därför nödsakas vi resonera som så, att när det inte i ett enda fall av de kretslopp vi kan överblicka, inte existerar något som inte upprepar sig, varför skulle det då vara annorlunda i de kretslopp som är så stora att vi inte kan överblicka dem? Vi har inte i något annat fall någon som helst logisk motivering till att säga, att kretslopp inte är en upprepning av ett tidigare kretslopp och på så sätt inte är ett led i en kedja av kretslopp.

Vi nödsakas därför att erkänna, att vårt jordeliv är ett sådant kretslopp och därför i verkligheten på samma sätt utgör ett led i en kedja av liknande kretslopp som vi har upplevt. Men liksom vårt jordeliv innehåller mindre kretslopp, som vi kallar årskretslopp och årskretsloppet i sin tur innehåller dygnskretslopp, så nödsakas vi också att anta att vårt jordeliv måste vara ett mindre kretslopp i ett större kretslopp. Även om vi inte kan se dessa större kretslopp, måste det ändå finnas några symptom på att sådana existerar. Men kretsloppens kännetecken är ju årstiderna. Människornas tillvaro måste alltså uttrycka en årstid i detta större kretslopp. Då den största energimanifestationen i människornas nuvarande livsepok är den dräpande principen, alltså vinterns princip, vill detta alltså säga att de lever i ett stort kosmiskt kretslopps vinterzon eller dödsdomän.

Men i varje dödszon existerar livet i en latent form, så att det åter kan manifestera sig som en ny kulmination. Vi ser här på våra breddgraders natthimmel måne och stjärnor, vilket vill säga ljusmanifestationer. Vi har till och med på våra breddgrader under en period tillfälle att uppleva ljuset så starkt under natten, att vi kallar dessa nätter för de "ljusa nätterna". Dessa ljusmanifestationer vittnar för oss om att även om det är natt, så har ljuset likväl inte upphört. Det finns alltjämt och förebådar en ny morgon, en ny dag. Detta ljussken från de nordliga trakternas midnattssol är "dygnskretsloppets julevangelium". Det berättar att solen eller livskällan alltjämt existerar och åter kommer att skapa en ny morgon, en ny dag för oss.

När sommaren och hösten har gått, och vi har kommit in i vinterns kalla dagar och nätter med mörker, köld och snöslask, då fungerar minnena om den kommande ljusa sommaren med sol och värme, med växter, djur och människor i full livsutstrålning, som en väldigt upplivande faktor. Alla dessa sommarens ljusa minnen är årskretsloppets mentala midnattssolsken. De förebådar en ny kommande sommarepok och är på så sätt årskretsloppets mentala "julevangelium".

Nästa kosmiska kretslopp är jordelivskretsloppet. Det har också sina årstider, sin vinter och sommar. Barnstadiet är vinterns stadium. Här är livsverksamheten latent. Men denna vinterepok har också sitt julevangelium, sina ljusenergier, som påminner om ett kommande sommartillstånd: "den mogna åldern". Ett tillstånd, där väsendet står i sin fulla och suveräna fysiska manifestation. Är inte hela skolgången, all uppfostran och undervisning, ljusenergier som syftar till att skapa en ljus och lycklig mogen ålder för väsendet? Alltså hela skolundervisningen och uppfostran är "jordelivskretsloppets julevangelium".

Men vi kan alltså se ett ännu större kretslopp. Det är det stora kosmiska spiralkretsloppet. I detta kretslopp är våra jordeliv endast att beteckna som dagar och nätter. Eftersom mänsklighetens största energimanifestation baseras på att skapa mordvapen och därmed mångfaldiga den dräpande principen, befinner vi oss ju här i detta kretslopps vinterzon. Och också här existerar ljusenergier som vittnar om en kommande sommar. Dessa ljusenergier koncentreras i den princip vi kallar världsåterlösningen. I kraft av denna princip föds de väsen som betecknas som messiasväsen eller världsåterlösare. Dessa väsens sätt att vara är midnattssolsken, är ljusenergier i det kosmiska kretsloppets vinterzon. Utifrån dem strålar visdom och kärlek eller intellektualiserad humanitet eller fullständig kärlek till nästan.

Det är denna kärlek som utstrålar det kristna julevangeliet och som med oerhörd kraft gör vintersolståndstiden till en strålande högtid med en förhöjd benägenhet att glädja andra med gåvor och hälsningar, med fred och glädje. Är inte det primära i julevangeliet historien om ett barn som föddes i Betlehem och som skulle bli hela världens frälsning? Detta är inte endast en fysisk begivenhet; barnet är kristusmedvetandet, den begynnande tillblivelsen av kosmiskt medvetande i människan. Utan detta barns födelse i människans egen mentalitet och sätt att vara skulle ingen människa kunna räddas. Utan kristusmedvetandet skulle ingen människa kunna komma ut ur den kosmiska vinterepoken eller den dräpande principens zon. Detta barn föddes i ett stall och lades i en krubba. Det föddes under enkla förhållanden. Betlehem är uttryck för de enkla förhållanden, som är det enda som människorna har att ge det kristusbarn som ska födas inom dem. Men efterhand ska de genom detta barn segra över allt mörker, så att de varken fruktar mental eller kroppslig korsfästelse, utan segerrikt upp över mörkret, upp över alla gravar med en fullt utvecklad röst som vibrerar genom hela universum, kan utbrista: Jag är uppståndelsen och livet – jag och Fadern är ett. Det är dessa toner från himlen som nu om några få dagar ger julen änglaljud. Det är dessa eviga ord som nu får julklockorna att ringa och får människorna att sända kärleksfulla hälsningar och gåvor till när och fjärran. Och julevangeliet är på så sätt den eviga midnattssolen i nattens mörker och den eviga sommarsolens ljussken bakom varje mental vinters dräpande isregioner. Och julbudskapet är således fred på jorden och välbehag bland alla människor.