De kosmiska analyserna visar att det levande väsendet är ett odödligt väsen som befinner sig i kretslopp, och genom att dessa kretslopp gång på gång upprepas, förs det till slut fram till en ovillkorlig förståelse av att dess eget liv likaså är ett kretslopp innehållande de fyra årstiderna: vintern i form av barndomen, våren i form av ungdomen, sommaren i form av den mogna åldern och hösten i form av ålderdomen. Det är omöjligt att finna livet logiskt, om inte detta kretslopp liksom dygns- och årskretsloppet är en fortsatt upprepning. Det är denna upprepning vi kallar reinkarnation. Detta betyder alltså att vi lever i en evig fortsatt upprepning av upplevelse av liv. Det liv som vi för närvarande befinner oss i är sålunda endast ett led i en oändlig kedja av liv som vi är i färd med att uppleva. Genom att acceptera denna uppfattning kan den utvecklade forskaren med vakna psykiska och fysiska sinnen uppleva odödligheten eller det eviga livet som andra människor upplever vardagen. Eftersom han förstår att de levande väsendenas nuvarande liv är en fortsättning på tidigare liv, förstår han också hur deras nuvarande öde, deras lycka eller olycka är en fortsättning på några av dem själva i tidigare liv igångsatta orsaker, vars verkningar nödvändigtvis måste göra det nuvarande livet lyckligt eller olyckligt allteftersom dessa orsaker var uttryck för verklig livsvisdom eller okunnighet om livet, som är detsamma som primitivitet. Om människor i sitt nuvarande liv föds till en eller annan olycklig form av öde, beror detta alltså på att väsendet i tidigare liv inte har förstått att handla riktigt eller i fullkomlig kontakt med livets lagar.

Om man inte handlar i kontakt med livets lagar, uppstår det disharmoni, som i sin tur utlöser smärta och lidande. Men lidande och smärta ger erfarenheter, erfarenheter är detsamma som visdom eller klokhet. Genom denna fortsatta kedja av liv får man sålunda fler och fler erfarenheter som utvecklar klokhet, vilket är detsamma som utveckling av intelligens. Det är denna känslo- och intelligenstillväxt som vi kallar "utveckling". Nu kan man här undra varför väsendena inte är klokare än de är. Om de jordiska människorna har levat i all evighet, varför har de då inte för länge sedan blivit fullkomliga och upplevt så många erfarenheter att de nu kunde skapa sig ett fullkomligt liv eller den så länge önskade varaktiga freden? Man skulle ju tro att eftersom de bakom sig har ett evigt förflutet och ännu inte har lärt sig att leva fullkomligt, så är det inte troligt att de någonsin blir fullkomligare än de är. Men just här är det nödvändigt att förstå kretsloppsprincipen, ty i analysen av denna princip ligger svaret på ovanstående fråga.

Varje levande väsen finns på två existensplan. Det lever på ett kosmiskt plan, är ett kosmiskt väsen, och här har det ingen ålder. Här befinner det sig bortom tiden och rummet och framträder som dessa företeelsers skapare. Det finns alltså innan det över huvud taget finns ålder eller tid och innan det finns rum, och här kan dess analys i kulminerande enkelhet endast utgöra ett "något som är". Någon annan analys kan väsendet här omöjligt ha. Denna analys är alltså uttryck för en sida hos det levande väsendet som vi inte på något som helst sätt kan komma ifrån.

När vi säger om en människa att hon är arton år, så är det inte denna människas jag, alltså det väsentliga i denna människa som har ålder, utan det är hennes kropp eller fysiska organism. Eftersom denna kropp har skapats, måste den ha en ålder. Men jaget fanns tidigare och kommer alltjämt att finnas, när organismen har upphört att existera. Och det är i denna fortsatta existens som detta jag eller väsen kan skapa en ny kropp, som också kommer att vara timlig, kommer att ha början och slut för att åter avlösas av ett nytt skapande av kropp eller organism. Vi förstår sålunda att när en människa i dag betecknas som tjugo år gammal, så är denna ålder något som väsendet i fråga har upplevt ett otal gånger. Det har varit tjugo år i en mängd liv. De nämnda tjugo åren eller vilken som helst annan ålder som väsendet för närvarande betecknas med, är inte uttryck för väsendets existens, utan endast uttryck för något som väsendet har frambringat. Ett evigt väsen kan sålunda åter och åter visa sig som tjugoåring eller som sjuttioåring eller med vilken som helst annan ålder inom dess organisms livstid inom reinkarnationen. Ålder är alltså endast ett existensmått för det skapade, men för det eviga finns inte något existensmått. En oändlig ålder kan inte i absolut mening vara något ändligt. Det levande väsendets ålder är alltså endast en tillfällig företeelse liksom dess organism och dennas utseende, färg och volym. Tid är något som är skapat liksom ett hus, en bil eller flygmaskin. När vi alltså förstår att ålder endast är en tillfällig skapad företeelse hos det levande väsendet liksom dess hjärta, lungor och lever, förstår man att det "eviga" väsendet utmärkt kan visa sig med en ålder, likaväl som det kan visa sig med blå eller bruna ögon. Ålder eller tid är alltså något som ligger helt utanför det verkliga evigas existens.

Den eviga tillvaron markeras alltså genom lokala eller tillfälliga skapade företeelser som betecknas som tid och rum. Tid och rum uppstår genom upprepningar. Dessa upprepningar visar sig som kretslopp. Kretsloppen består av de fyra principerna eller årstiderna med sommar och vinter eller ljus och mörker, som i sin tur ligger till grund för kontrastprincipen. För att något ska kunna inverka på sinnena, måste det vara av en annan natur än sinnena. Det måste vara av konträr natur. Det vi är ett med förnimmer eller upplever vi inte. Endast det som vi är i motsats till märker eller upplever vi. Därför är vi tvungna att uppleva att skapa mörker, uppleva att vara ett med mörkret för att ljuset ska kunna bli en motsats till vår upplevelseförmåga. Ty annars skulle denna inte reagera, och vi skulle vara utan upplevelse. Nu då människorna har upplevt så ovanligt mycket mörker, ja, har gjort sig till ett med mörkret, har ljuset blivit en utomordentligt stor motsats som människan därför börjar kunna uppleva som något behagligt och skönt. Hon lever i ett kosmiskt kretslopps stränga och kalla vinterzon och längtar därför efter samma kretslopps vår och sommar, som det kan värdesätta just på grund av den stora motsats till denna sommars natur som hon själv har blivit.

Det som ett väsen längtar efter strävar det mot, uppövar sig i och kommer därigenom efter hand att självt bli ljus, ja, det blir rent av ett med detta. Men ju mer det blir ett med ljuset, desto mer självklart blir detta ljus. Och när detta ljus har blivit självklart, går det ut ur det vakna dagsmedvetandet och får säte i ett självständigt organ som vanemedvetande eller automatfunktion, som något väsendet inte längre behöver skänka någon tanke. Men eftersom det inte längre intresserar väsendet, kan det inte längre sporra det med glädje och inspiration. Det kan nämligen inte självklara saker, ty när de väl har blivit självklara, kan de inte inspirera längre, utan verkar tråkiga. Så tonar tingen efter hand bort mer och mer, därför att intresset då har vänt sig mot motsatsen. Detta betyder alltså i detta fall att ljuset så småningom i en högre tillvarosfär blir tråkigt, och dess motsats blir därför intressant. Och det var ju just denna situation som Adam och Eva befann sig i under det så kallade syndafallet.

Men nu har Adam och Eva, vilket vill säga den jordiska människan, så till den grad blivit ett med mörkret att detta börjar bli ointressant, ja, det har för länge sedan blivit till vanemedvetande eller automatfunktion i en sådan grad att människan alls inte behöver tänka på det onda, det bor i hennes viljeföring och handlingssätt. Men nu måste hon rent av bekämpa det, just därför att hon känner motsatsen som behaglig, och hon håller därför på att gå in i en ny epok där hon tillägnar sig nya och motsatta vanor. I sitt vakna dagsmedvetande ägnar hon sig mycket åt ljus eller förmodat ljus, och kommer att fortsätta med det tills hon verkligen åter uppnår att bli ett med ljuset i en sådan grad att detta på nytt blir tråkigt och så vidare. Och det är genom denna upprepningsprocess som kretsloppet finns. Och för varje nytt kretslopp uppstår det en ny ålder, liksom det inom årskretsloppet uppstår en ny januari, en februari osv. och inom dygnet uppstår en ny upprepning av dygnets 24 timmar. Det eviga väsendet kan därför liknas vid ett evigt ur. Dess nuvarande liv, dess nuvarande karaktär och framträdande och utseende är endast en upprepning av ett klockslag. Detta klockslag kan vara midnattens täta mörker eller middagens klara solsken, det kan vara vinterns dödsbringande frost, och det kan vara sommarens strålande och livgivande värme och färgprakt. Och liksom dessa företeelser endast är upprepningar i den gudomliga viljeföring eller uppenbarelse som vi kallar naturen, så är vårt eget liv en evigt skiftande sådd och skörd, kyla och värme, sommar och vinter, dag och natt, som inte kan avstanna eller någonsin upphöra att finnas till.