De drivande krafterna bakom all livsupplevelse är begär, önskningar och längtan. Utan begär skulle den tillvaroform som i dag präglar mänskligheten aldrig ha kunnat uppstå, och likaså skulle det inte finnas någon framtid för människorna, om inte deras medvetande uppfylldes av önskningar och längtan. Att varje normal, naturlig önskan blir uppfylld tror människorna visserligen inte, därför att de inte känner till livets lagar och inte vet att varje önskan orsakar ett kretslopp som har sin början i en längtan efter ett eller annat och inte upphör förrän denna längtan har tillfredsställts. De känner dock till det från sitt förhållande till födan. De blir hungriga efter mat och detta begär tillfredsställs genom att de får något att äta. De blir mätta, ja, kanske ibland så övermätta att de rent av känner vämjelse mot det som de tidigare längtade så starkt efter. Hunger och mättnad är emellertid inte något som bara har med den fysiska födan att göra. Alla former av begär, önskningar och längtan är i princip exakt detsamma. Liksom hungern efter mat inte kan upphöra förrän den på ett eller annat sätt blir tillfredsställd, så gäller detta också alla övriga former av begär, längtan och önskningar inom vårt medvetandeliv.

Många människor skulle protestera mot en sådan tankegång med den motiveringen att de har många önskningar och mycket längtan som aldrig uppfyllts. De är besvikna och känner sig kanske till och med bedragna av livet, därför att de nu har blivit gamla utan att deras önskningar har gått i uppfyllelse. Att människor kan bli gamla utan att deras längtan och önskningar går i uppfyllelse, stämmer ju till synes inte heller med den tanken att alla önskningar och all längtan ska uppfyllas. Men det är endast skenbart att det är på det sättet. Det beror på att människorna ännu bara ser sitt liv i ett litet lokalt perspektiv som börjar med konceptionen och födelsen och slutar med döden. De tror att deras liv är som en rät linje med en början och ett slut. Men denna "räta linje" är som alla andra räta linjer endast en illusion. Den räta linjen finns i verkligheten inte. Vilken som helst linje är uttryck för kraft eller energi, och all energi i världsalltet går i kretslopp. En relativt liten del av en stor cirkelbåge uppfattar vi som en rät linje; tänk bara på havets horisontlinje som av vårt fysiska öga uppfattas som en rät linje, även om vårt förstånd säger oss att den är en del av en stor cirkelbåge. Också vårt liv är en del av ett kretslopp. Det finns något före konceptionen och det finns något efter döden och detta "något" eller denna livsutveckling före och efter den fysiska tillvaron grundar sig liksom denna på hunger- och mättnadsprincipen, på det levande väsendets begär, önskningar och längtan. Alla dessa begär och önskningar och all denna längtan befinner sig på ett eller annat stadium i hunger- och mättnadskretsloppet, och de fortsätter, oftast genom flera inkarnationer, tills de har fullföljt sin bana. Mättnaden eller tillfredsställelsen som infunnit sig ger då upphov till en längtan efter något som på ett eller annat sätt är en kontrast till det man nu är mätt på, och ett nytt kretslopp, en ny variation av hunger- och mättnadsprincipen påbörjas därmed för det levande väsendet.

Hur kommer det sig att människorna i dag har fått naturens krafter att arbeta åt sig? Varför bor vi i sköna hus som ger skydd för vind och regn, som på vintern kan värmas upp och där vi kan tända ljus när det blir mörkt? Varför kan vi flyga genom luften och fara med båt såväl på som under vattnets yta och på många andra sätt röra oss snabbt genom rummet? Därför att vi har önskat det, vi har längtat efter att uppnå ett sådant herravälde över naturkrafterna. Men när har vi kunnat hysa denna längtan och ha dessa önskningar? Naturligtvis när vi inte hade de tekniska och vetenskapliga erfarenheter som vi har nu. Då vi var primitiva stenåldersmänniskor som måste leva i mörka grottor och kämpa en förtvivlad kamp för att upprätthålla livet, uppstod den första längtan efter en mer oberoende tillvaro där man inte så lätt dukade under för naturens övermakt.

Många inkarnationers lidanden och erfarenheter ligger bakom hela den moderna civilisationen och kulturen. Men inte tillräckligt med lidanden och erfarenheter, för i så fall skulle vår tids kultur och civilisation vara betydligt mer human och vara baserad på kärlek till nästan och en annan fördelning av tillgångarna än den är. Stenåldersmänniskans djuriskt präglade mentalitet råder fortfarande också i vår nuvarande kultur. Vad är alla de stora krigen med sina gigantiska manifestationer av raffinerade tekniska vapen annat än en förlängning av stenåldersmänniskans primitiva stenyxa, hans kastspjut, båge och pil? Det är en intellektualiserad stenåldersvärld som människorna i dag lever i. De har fått mycket av sin längtan och många önskningar uppfyllda, och alla dessa kretslopp av hunger och mättnad har varit liktydiga med en utveckling från ett mer djuriskt till ett mer mänskligt tillstånd, men för att verkligen bli vad de kallar sig, nämligen människor, måste jordmänniskorna påbörja nya kretslopp av längtan som kan färdas i sin bana för att uppfyllas i kommande tider, och det har många människor över hela jorden redan gjort. Det de längtar efter, är fred på jorden.

Längtan efter fred blir allt starkare i fler och fler människors medvetande. Men hur har denna längtan kunnat uppstå? Uteslutande för att de jordiska människorna håller på att bli mätta på fredens motsats, kriget. För stenåldersfolken, för de gamla vikingarna och för andra av forna tiders krigarfolk var kriget ett ideal; de kämpade mot naturen och de kämpade mot andra människor. Enligt deras religiösa inställning var döden på slagfältet en hjältegärning som förde krigaren direkt till paradiset. Männen ville vara stora hjältar och krigsmän, och kvinnorna beundrade endast sådana män. Dessa önskningar och begär har satt i gång en mängd kretslopp, och miljoner män har fått lov att bli krigshjältar och både segra och lida nederlag som hjältar, och miljoner kvinnor har upplevt att dessa hjältar kämpat för dem och om dem, men nu håller en mycket stor del av dessa det förgångnas hjältar och hjältinnor på att bli mätta på denna form av tillvaro, så övermätta att de kallar den "krigets helvete", och detta är början på en helt ny epok i mänsklighetens historia.

Denna nya epok kan man i motsats till krigets helvete kalla "himmelriket", som är detsamma som en fredens värld. När Kristus sade: "Guds rike är inom er", var det för att han med sitt kosmiska medvetande kände till hela detta utvecklingsförlopp och såg hur det mänskliga i människan långsamt växte, och det var hans mission att ge näring åt denna lilla fredens grodd som växte som en längtan i många människors sinne. Under de ca 2 000 år som gått sedan Kristus levde på jorden har allt större och mer omfattande krig, ja, hela världskrig rasat bland människorna. Jorden har blivit ett helvete där människor kan uppleva mer förfärliga saker än de helvetesfantasier som skapats av religiösa fanatiker. Men detta är ju det enda som kan få människorna att vända sig bort från kriget. Nu är manifestationen av den dräpande principen så gigantisk att det hos de allra flesta människor i dag finns en oerhörd längtan efter fred på jorden. Denna längtan finns också hos de krigare som i dag kämpar på slagfälten. De har ingen önskan att vara krigshjältar. Att de i dag befinner sig på slagfälten beror på önskningar som de tidigare haft. Det är ett kretslopp som de själva har satt i gång och nu upplever de sista konsekvenserna av. En gammal världskultur, uppbyggd av människornas längtan i forna tider håller på att gå under, och en ny kultur spirar fram bland dess ruiner. Denna nya kultur ska också skapas av de väsen som en gång var stenåldersmänniskor, och den kommer att stråla av skönhet och ande, av genial konstnärlig och teknisk verksamhet som inte är lyx för en överklass, utan naturligt livsuttryck och naturlig livsupplevelse för alla jordens människor.

Jag vill avsluta med att tala om hur den enskilda människan med sin längtan och sina önskningar kan få inflytande på denna stora förvandlingsprocess som håller på att ske med hela mänskligheten. Man kan ofta höra att människor tror att det betyder så litet vad den enskilda människan tänker, säger och utför i vardagen, att det ändå bara är "de stora och starka" som har inflytande. Men detta är inte riktigt. Det beror i alla fall på vad man menar med att vara "stor och stark". Varenda människa och hennes längtan och önskningar betyder något för helheten. Jag har tidigare berättat att jordklotet är ett levande väsen i vars fysiska organism den samlade mänskligheten bildar det organ som kan jämföras med hjärnan i vår egen organism. De enskilda människorna utgör alltså ett slags hjärnceller i jordklotets fysiska organism, och det är absolut inte oväsentligt för helheten vilka energivibrationer som utgår från de enskilda delarna av denna helhet. Det är inte oväsentligt vad de enskilda människorna längtar efter och inte heller vad de gör för att deras längtan efter hand ska gå i uppfyllelse. Att människor nu har möjlighet att få en teoretisk överblick över sitt liv när det gäller tidigare och kommande inkarnationer, ger dem tillfälle att se att det är de själva som har skapat de villkor de lever under i dag, genom de begär, önskningar och den längtan som fick dem att tänka och handla som de gjorde i det förflutna. Tankar och handlingar är kraft och energi, och all energi i världsalltet går i kretslopp och skapar orsak och verkan eller öde. Det är forna tiders längtan, önskningar och begär som har skapat människornas nuvarande öde. Men människorna är fortfarande i stånd att skapa öde, för i dag skapar de sin framtid vad gäller det som de ska uppleva i livet efter döden liksom i kommande fysiska inkarnationer. Vad de längtar efter kommer de att få uppleva så snart deras ödesmönster ger plats för dessa upplevelser. Ingen människa kommer i det stora kosmiska kretsloppet att uppleva mer lycka eller mer lidande och olycka än någon annan. Försynen har inga favoriter, och det finns inte heller någon som ska vara syndabock. Det är de levande väsendenas egen längtan som driver dem fram i utvecklingen, det vill säga genom erfarenheternas många olika tankeklimat, mot ny längtan och nya upplevelser.

Bakom all denna längtan och uppfyllelse av längtan finns det levande väsendets eviga jag med sitt urbegär efter att skapa och uppleva i ständigt nya variationer av materiens kretslopp. Det var ett uttryck för kosmisk klarsyn när Kristus sade till människorna "ni är gudar", för människan rymmer inom sig gudomliga möjligheter när hon lär sig förmå sin längtan och sina önskningar att överensstämma med universums eviga lagar, det vill säga med den kärlek till allt och alla som evigt hyses av den Gudom som vi genom vårt jag, vår skaparförmåga och den materia vi skapar i, är ett med. Först när människan genom sin längtan, och den skapande manifestation som kommer ur denna, inte längre skapar krig och helvete kring sig, utan utstrålar fred från sitt inre genom allt hon säger, tänker och gör, kommer hon att dagsmedvetet kunna uppleva sin enhet med universum och den eviga Gudomen. Den längtan som då uppstår i hennes kosmiska medvetande, kommer att göra henne till en gudomlig konstnär och tekniker av ett format som den jordmänskliga fantasin knappt kan föreställa sig. Och detta gäller för alla jordens människor, att de en gång kommer att hysa en sådan längtan.