Varje normal människa har inom sig en medfödd längtan efter ljus, vilket här betyder ett fullkomligt lyckligt öde. Denna längtan blir den drivande faktorn i väsendets alla göranden och låtanden. Den bestämmer dess förhållande till allt och alla. Den bestämmer väsendets förhållande till omgivningen, den bestämmer dess ekonomi, den bestämmer dess allmänna sympatier och antipatier. Hela väsendets grundkaraktär färgas och formas av denna dess längtan efter ljus. Hur vi än vänder och vrider på vårt eget ödes utformning, kommer det att visa att hela vår resa fullständigt är bestämd av vår längtan efter ljus. Alla har en föreställning om ljus, vilket här betyder en bättre och lyckligare tillvaro, ett liv i ett sagoland. Alla drömmer om en framtid långt fullkomligare än den nutid de lever i. Hoppas inte alla människor världen över i dag, att de krig och lidandetillstånd som hemsöker världen och förhindrar en verklig kulturskapelse, ska avlösas av en långt bättre tillvaro, den så kallade "bestående freden"? Ja, är det inte så att alla tror sig kämpa för denna fred? Tror inte kommunister såväl som demokrater, ja, tror inte varje politiskt parti såväl som varje religiös sammanslutning just var för sig att de är på den rätta vägen mot ljuset? Är inte användningen av atombomben såväl som den primitiva stenyxan baserade på föreställningen om att vara i ljusets tjänst?

Alla slags människor, alla nationer och raser, alla politiska och religiösa sammanslutningar i världen stormar framåt och manifesterar en kolossal energi i tron på att de därmed skapar den fullkomliga världsfreden, den fullkomligt lyckliga tillvaron. Och vad är det då som sker? Har man kommit närmare den fullkomligt lyckliga tillvaron? Har hoppet blivit uppfyllt? Kan människorna nu lättade andas ut och känna sig trygga och lyckliga? Är nöd, fattigdom, sjukdom, hat och fiendskap på väg att försvinna? Nej och åter nej! Mänskligheten har aldrig någonsin i historien varit så långt inne i mörkret och därmed motsvarande borta från ljuset, som den är just nu. Till och med växter och djur är mycket mer i ljusets sfärer än den jordiska människan. Hon fortsätter att manifestera de djuriska principerna ända fram till kulmination. Den jordiska människan är det mest mördande och dräpande väsendet på jorden. Djuren mördar och dräper bara för att det är det enda sätt de kan beskydda sig själv och sin avkomma. Och då vissa av dem av naturen är skapade till att bara kunna leva av andra djurs organismer, är dessa djur också dräpande på detta område, men här är det en livsbetingelse. Det är det inte för människan, hon som aspirerar på att representera Guds avbild. Detta väsen behöver inte dräpa ett enda animaliskt väsen för att leva. Men här dräper hon ändå. Alltså mördar och dräper och berövar hon andra levande väsen deras möjlighet att uppleva livet, endast för att tillfredsställa sin egen njutning, en njutning som alltså har blivit en last.

Men de mördar och dräper inte bara för att kunna frossa i andra väsens organismer, kött och blod, de mördar och dräper också för att erövra så ringa ting som döda metallklumpar, guld, silver och pengar etc. För att kunna besitta sådana döda och livlösa företeelser, döda materier, dräper de hänsynslöst levande väsen, deras egna kosmiska bröder, saboterar själva livet. Är det inte Kainsmentalitet i renodlad form? Det är inte av naturen en livsbetingelse att äga guld, silver och pengar eller andra döda materier. Ja, människorna kan över huvud taget inte av naturen äga dessa företeelser som ren privategendom. När de inte desto mindre föreställer sig att dessa nämnda ting är en livsbetingelse, och att de kan äga dem och därigenom monopolisera dem, är det bara en illusion, en övertro eller villfarelse. Och härmed har väsendena alltså blivit kosmiskt eller andligt urspårade. De är inte längre direkt på väg mot ljuset. De har på grund av denna villfarelse varit på väg mot mörkret under hundratusenåriga epoker.

Nämnda övertro, föreställningen om att ha rätt till att tillägna sig och äga döda materier genom att undertrycka och mörda medväsen, är detsamma som Bibelns "syndafall". Att hellre tillåta sig att mörda än att ge avkall på död materia eller att mörda för att erövra samma livlösa företeelser är ett sabotage mot den raka och jämna vägen till ljuset och därmed till den fullkomliga lyckan eller verkliga kosmiska livsupplevelsen. Inget innehav, ingen monopolisering av döda materier kan uppväga eller rättfärdiggöra människans sabotage på det levande livet. Det väsen som liksom en rövare och våldsman överfaller och mördar eller lemlästar en fredlig människa, bara för att tillägna sig hans guldklocka, plånbok eller andra livlösa värdeföremål, och kan glädja sig åt detta byte, skulle få en chock av fasa om han bara för en enda sekund fick kosmisk klarsyn och därmed kunde se, vilket förfärligt sabotage han med denna missgärning har orsakat sin framtid eller sitt kommande öde. Han skulle då se hur han med sitt habegär och brist på kärlek till nästan, som är detsamma som brist på kärlek till Försynen eller Gudomen, har blottat sin egen kropp, sin egen livsupplevelse från allt skydd på mörka vägar och i farliga situationer, krigsskådeplatser och slagfält. Men nu är det dolt för hans ögon. Banditen eller rövaren, våldsmannen och mördaren är ännu så besjälad av den egoistiska eller djuriska principen, att ord, förmaningar och upplysningar utgör en värld där han ännu mer eller mindre är utan sinnen, är ett blint och dövstumt väsen. Och man tänker då på Jesu ord: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör".

Förbrytarens eller mördarens omvändelse eller tillbakavändande från sin urspårning från vägen mot ljuset låter sig inte göras med ord eller förmaningar, förrän han i tillräcklig grad har genomlevt verkningarna av det, av honom själv på sin nästas livsupplevelse, startade sabotaget av sitt eget öde. När han själv ligger blodig och misshandlad, när hans egen dräpande eller lemlästande fysiska kraft och styrka har ödelagt hans egen livsupplevelse, och när han känner sig maktlös, där har han blivit lyhörd för att lära sig, få vägledning och intellektuell hjälp. Om livet inte var så gudomligt inrättat, hur skulle mördaren eller våldsmannen, hur skulle den egoistiske och hänsynslöst lystne eller girige, ockraren och undertryckaren av andra människors öde annars kunna upptäcka sin egen primitivitet, sin egen övertro och vilsegångna situation? Nej, livet ska nog lära honom att dra lärdom av sina misstag. Det är en kosmisk-kemisk process. Om man uppfyller de här gällande kosmisk-kemiska lagarna, får man ett fullkomligt resultat, ett fullkomligt liv, en bestående fred, lycka och glädje i sitt sinne och därmed en öppen tillgång till kosmisk klarsyn. Men så länge man far runt och älskar det livlösa högre än det levande, dyrkar man ju döden i stället för livet. Och där döden dyrkas i stället för livet, måste ju denna livsform blomstra och livet vissna. Att börja dyrka livet i stället för döden är alltså målet, är vägen till fred och uppståndelse från djurrikets mörka dödssfär, primitivitet och kosmiska medvetslöshet.

Nu kanske man tänker om sig själv att man då varken är en våldsman eller bandit, man har ingen tendens att begå förbrytelser. Man betalar för sig, har en god position i samhället, är ansedd som en god och rättskaffens medborgare, då kan man väl inte drabbas av samma verkningar som banditen, förbrytaren och våldsmannen. Men är det nu verkligen så tvärsäkert att man med denna sin förment goda position alls inte kan tänkas vara urspårad från vägen till ljuset, utan är en hundra procent fredsmänniska? Se, här gör sig något mycket, mycket svårt gällande för varje människa. Att vara en ärlig, vilket vill säga en absolut opartisk domare av sig själv, är den största och svåraste förmågan för sanningssökaren att tillägna sig. Kärleken eller partiskheten inför sig själv är den absolut svåraste faktorn för varje sanningssökare att övervinna. Urspårningen från vägen mot ljuset är ju inte bara detta att vara våldsverkare, mördare och misshandlare, rövare och bandit i största allmänhet. Dessa principer har också finare nyanser, som enligt flockens eller samhällets mening inte uppfattas som omoraliska och deras upphov som banditer. Det äger rum både auktoriserat röveri, överfall och våldshandlingar, ja, till och med mord. Ja, vad är det så kallade ärans fält? Är det inte uttryck för människor, som har betjänat sig av och befordrat mordprincipen i en sådan grad, att de själva har blivit offer för samma princip? Säger inte varje nation, både den angripande och den försvarande, om sina fallna soldater att de har dött på ärans fält? I verkligheten kommer alla som använder mordprincipen och faller i denna kamp att dö på skammens och förnedringens fält. Då kan man naturligtvis komma med den vanliga parollen eller historien om, att om någon kommer och överfaller ens fru och barn, ska man då lugnt och stilla se på, utifrån Kristi ord: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"? Därtill kan det sägas att allt detta bara kan vara ren fantasi. Kosmisk klarsyn visar att den som är färdig med att bruka vapen, den som är färdig med att försvara eller beskydda sig mot våld med våld, aldrig någonsin råkar ut för situationer där det kommer att vara nödvändigt att beskydda sig genom våldshandling. Vi är alla beskyddade i förhållande till det beskydd vi ger andra, genom vårt väsens renhet eller immunitet mot livsödeläggande handlingar.