I universum finns det många former av liv. Alla dessa livsformer kan i sin tur delas in i sex särskilda grundformer efter de särskilda grundenergier, som bär livsformen. Då det är sex grundenergier, är det likaledes sex grundformer för liv. Det är således instinktliv, tyngdliv, känsloliv, intelligensliv, intuitionsliv och minnes- eller salighetsliv. Dessa livsformer tar sig uttryck i några för var och en särskilt därtill ägnade kroppar eller organismer. Instinktlivets organismer kallar vi växter, tyngdlivets organismer kallar vi djur och känslolivets organismer kallar vi människor. Och därmed har vi nått fram till den högsta livsform, som kan uppnås på det materiella eller fysiska tillvaroplanet. Att bli till människan som Guds avbild är det största målet och därmed den högsta meningen med livet för vilken människa som helst, helt likgiltigt hur denna människa än måtte framträda i dag. Om hon är rövare, mördare eller utgör en annan form av banditväsen eller brutalitet, är helt likgiltigt. De skall alla en gång komma att uppfylla livets mening och bli till en verklig människa som Guds avbild.

Allt tal om "evig förtappelse" är rena kulminationen av övertro. En evig förtappelse kan endast existera i kraft av att Försynen eller Gudomen då måste vara ett perverst väsen, ja, vara själva kulminationen av sadism. Vi har lärt oss i den kyrkliga kristna läran att den stora breda vägen leder till den eviga förtappelsen, vilket alltså vill säga att merparten av människorna går till evig förtappelse. Och då är det alltså endast en mycket liten skara utvalda som blir frälsta. När Gudomen inte utnyttjar den allmakt, som man tillskriver honom, på annat sätt än att den övervägande delen av de människor han skapar, går till en evig pina, till ett helvete som de aldrig någonsin kan befrias ifrån, och i kraft av vilket denna förtappelse blir totalt meningslös, är denne Gudom till ett evigt fördärv. Det vore då långt bättre om han inte fanns till, ty då skulle inga människor hamna i denna eviga pina. Och det skulle då absolut vara bättre för en människa att aldrig bli född eller bli till, när denna födelse eller tillblivelse endast är en ingång till en evig tortyr. Att denna gudoms- och livsuppfattning måste vara hednisk, blir efter hand uppenbart för varje intellektuell människa.

En sådan ohygglighet som detta gigantiska helvete förekommer inte i någon som helst av naturens andra stora skaparprocesser. Där slutar dessa processer alltid som en uppfyllelse av en fullkomligt logisk plan, vilket vill säga i uppfyllelsen av ett ändamål som är till glädje och välsignelse för levande väsen. Att denna hedniska helveteslära inte längre kan skapa kultur, utan måste degenerera och upplösas, torde vara en självklarhet. Vad är de många tomma stolarna under kyrkogudstjänsten uttryck för? Orsaken till att så många går den breda vägen, alltså går utanför kyrkan och dyrkar logiken i stället för tron, och endast så få accepterar helvetes- eller förtappelseläran, torde väl också här vara uppenbart. Måste det inte till en stark tro på att man naturligtvis själv tillhör den utvalda lilla skaran av Gudomens favoriter som är "frälsta", för att kunna förkunna detta helvetes hot inför alla andra människor? Verkligt kärleksfulla människor kan i alla fall inte förkunna en sådan dom över andra människor, en dom för vilken ett verkligt och absolut dödsstraff måste vara en salighetsförnimmelse.

För att komma i kontakt med en högre livsuppfattning, blir vi således nödsakade att lämna de traderade, stagnerande hämningar som denna förtappelselära innebär för alla de människor som börjat känna en högre och värdigare livsförnimmelse, känna att ett större livsljus börjat gry i deras inre. Vi måste då börja se på själva livet, som ju i sig självt är ett långt högre uttryck för livets mening än alla de olika mer eller mindre med hednisk övertro insprängda traderade religiösa dogmerna, som på grund av denna inblandade hedendom blir mer och mer värdelösa som kulturfaktorer. Om vi ser på själva livet, ser vi här tydligt framför oss hur detta liv växer från en mycket späd början i form av mineralmateria, varifrån det utvecklas vidare fram till vegetabilisk materia och därefter till animalisk materia, som är själva kulminationen av materia på det fysiska planet. Och det är denna materieförvandling som visar oss växtens utveckling till djur och djurets utveckling till människa.

Ser vi på människan, ser vi lätt hur denna utveckling inte är färdig. I människan finns det just fortfarande mentala skikt nedärvt från djuret och mentala skikt, som kommit till först senare. Det är alltså mentala skikt som man inte finner hos djuret. Det är dessa mentala lager, som har gjort människan så oerhört överlägsen i förhållande till djuret. Den högt utvecklade intellektuella förmågan − som uppenbaras genom de mänskliga manifestationerna på så många områden − har djuret antingen alls inte eller endast inom ett mycket, mycket litet elementärt område. Det som gör att människan kan göra naturens krafter sig underdåniga, är mänsklig mentalitet. Det är i kraft av sitt väsen som människa som hon kan bygga de stora ingenjörsarbetena, byggnadsverken, kraftmaskinerna osv. Det är genom samma mänskliga mentala skikt som jordmänniskan skapar konst och vetenskap, litteratur och musik osv, liksom det också är de mänskliga förmågorna som har satt väsendena i stånd att skapa fruktansvärda mordvapen och ödeläggelsemedel. Men önskan om att skapa dessa geniala mordvapen eller dräpande medel är absolut inte mänskliga. Dessa önskningar kan aldrig någonsin frikännas från att vara annat än en förlängning av djurets självbevarelsedrift. Och det är denna förlängning av den djuriska självbevarelsedriften, som efter hand blir människans värsta fiende.

De nya mentala skikten som börjar växa fram i jordmänniskan, och som är verkligt mänskliga medvetandetendenser, är avsedda för en helt annan livsnivå än den djuriska. De är alla avsedda för en tillvaroform där det inte är någon kamp för att existera. De är avsedda för en tillvaro mellan verkliga människor. Och den verkliga eller fullkomliga människan är inte i något som helst avseende dräpande, utan livgivande. I ett verkligt människorike behöver man inte ha en automatisk självbevarelsedrift, som är avsedd för att mobilisera dräpande försvars- eller angreppsenergier eller -krafter. Här är det inte längre någon kamp för livet eller tillvaron. Alla älskar alla, och därför vill alla här tjäna alla. Alla lever endast för att glädja sin nästa, vilket ju är den djuriska mentalitetens absoluta motsats. Här förekommer inte våldsamma ekonomiska krav eller förpliktelser. Det riktiga människoriket är en värld fri från vår tids pengar och invecklade ekonomiska system, vilket liksom ett utspänt, osynligt spindelnät infiltrerar många människor både i kroppsligt och andligt slaveri och hämmar därigenom all kultur och utveckling, ja, är i regel också den djupaste orsaken till krig och erövringar och dyrkan av guldkalven.

Medan den djuriska sidan ännu utvecklar självbevarelsetendenser, utvecklar den mänskliga sidan i människan rent mänskliga tendenser och underminerar de djuriska. Många människor har kommit så långt i mänsklig utveckling och har inom sig stora mänskliga mentala skikt, medan de djuriska mentala skikten i motsvarande grad är degenererade. Men dessa människor är i motsvarande grad därför degenererade som blodiga självförsvarare. De blir vapenvägrare. De har inte längre väldiga militaristiska tendenser inom sig; man kan se att dessa människor redan som barn avskyr den annars av många barn så omtyckta leken "rymmare och fasttagare". De kan absolut heller inte vara åskådare till tjurfäktning och hästkapplöpning eller annan auktoriserad spelform av lidande och djurplågeri, precis som boxningsmatcher också är avskyvärda för dem. Sådana sadistiska mordförlustelser är inte längre något för dem. De växer mer och mer i riktning mot att hellre tjäna än att låta sig tjänas. De vill allteftersom de är framskridet utvecklade i mänsklig mentalitet hellre själva lida än att bli orsak till att andra skall lida. Det är också i kraft av detta som de blir vegetarianer.

Då alla människor mer eller mindre har dessa mänskliga mentala skikt inom sig, och ännu också har vissa rester inom sig av de djuriska tendenserna, har de alltså två naturer inom sig: den djuriska och den mänskliga. Då dessa två naturer bekämpar varandra, finns det således i människan en viss form av kamp eller krig som inte finns i den fullkomliga människan, som inte längre har rester av djurisk mentalitet inom sig. Denna kamp förekommer heller inte i djuret som ännu inte har mänskliga tendenser inom sig. Den ofärdiga människan har således inom sig denna konflikt i sin mentala struktur. Det är denna konflikt som Paulus ger uttryck för när han säger: "Det goda jag vill, det gör jag inte, det onda jag inte vill, det gör jag". Denna konflikt är den absolut djupaste och första orsaken till alla mänskliga vedermödor och olyckliga öden såväl som alla sjukdomar.

Detta människans varande i konflikt eller krig med sig själv har två fronter. Det förekommer en yttre front och en inre front. De djuriska tendenserna i andra människor skapar en svår yttre front för människan. Den medför mycket ofta att människan får sina egna djuriska tendenser mobiliserade. Och det kan hon inte tåla. Därigenom sårar och lemlästar hon sina mänskliga tendenser inom sig. Hon kan således bli sårad eller lemlästad invändigt, precis som hon kan bli sårad och lemlästad utvändigt. Medan människan mycket lätt kan konstatera de utvändiga skadorna, vare sig det är lemlästningar på grund av krig och slagsmål eller skador på organismen på grund av olycka, och därför här är mer van vid att ta sig i akt och mer van vid att förebygga eller gardera sig, är hon på långt när inte lika bekant med att förebygga eller van vid att kunna undvika de inre skadorna. Liksom de yttre skadorna inte bara drabbar människans organism på ett eller annat sätt, utan också drabbar samma människas mentalitet eller tankesfär, gör henne nedtryckt och förtvivlad, skapar vrede, bitterhet, livsleda och förföljelsetendenser gentemot den eller de som till synes är orsak till väsendets olycka, så kan inre skador också spridas från mentalitetens innersta lager till organismen och här skapa skador och lidande. En massa sjukdomar i den fysiska organismen beror alltså på skador som vållas av samma väsens egen mentalitet eller tankesfär.

Sålunda skapar en permanent hetsighetstendens en mycket stark förgiftning av blodet. Men stark hetsighet avlöses gärna av ånger över den förlöpning emot en annan människa som den i regel utlöser. Denna våldsamma mentala skiftning är också i högsta grad skadlig för mentaliteten och sprider sig vidare till organismen och skapar här störning i dess funktioner. En sådan förstörelse betyder i sin tur sjukdom. Sjukdom framkallar ofta fruktan för att mista arbete eller ställning i livet, som återigen betyder skador på mentaliteten. Denna skada kallar vi depression, som i sin tur kan leda till livsleda och självmord, som är kulminationen av våld på organismen. Detta våld på organismen betyder i sin tur en kulmination av våld på mentaliteten. Efter sin död kan våldsamma själskval nu uppstå för självmördaren på det andliga planet, där han kommer att vara en hjälplös, sjuk stackare till dess att han kan komma på våglängd med sin skyddsängel och tillfälligt bli fri från minnena kring den tankesfär, som han så huvudlöst och oförstående kastade sig in i. Om han inte begår självmord kan depressionen, fruktan och själskvalen orsaka magsår och virrvarr i de övriga organen i organismen; cancersvulster och liknande kan också uppstå.

Man måste alltså framför allt sköta och vårda sina mänskliga tendenser och bekämpa sina djuriska tendenser. Vad är då de djuriska tendenserna? Det är allt som kommer in under principen av att ha stark antipati eller vrede i sin mentalitet. Den måste till varje pris bekämpas, oavsett vad man än måtte råka ut för. Vrede, hat och bitterhet skapar inre skador, även om man nog kan få en yttre tillfredsställelse genom att komma åt den eller den. Så länge man har vreden och bitterheten inom sig, måste man ju leva i det element som är avsett för sådana väsen. Fisken kan endast leva i vattnet, liksom vi endast kan leva ovan vattnet. Om man önskar leva i ett högre element än det djuriska, måste man utveckla de egenskaper som betingar att man kan leva i detta element. Vill människan bli en fullkomlig människa som Guds avbild, måste hon vänja sig av med de mentala tendenser som hindrar henne från att bli den fullkomliga människan. Och det kan hon endast göra genom att kort och gott ha ett enda stort mål till uppgift, nämligen detta att lära sig att "älska sin nästa som sig själv" och därmed bli ett med Försynen, Gudomen eller Fadern.