M1529
Materialism, vapenmakt och världsfred
av Martinus
1. Materialism
Vi lever i en tidsepok som är uttryck för vår världskulturs undergång. Religionerna har tappat sin makt över den härskande delen av mänskligheten. Den kristna världsreligionen, så som vi har lärt känna den i vår barndom och genom kyrkan, innehåller vid en intellektuell analys så mycket hedendom att denna hedendom i dag i själva verket är den ledande. "Öga för öga och tand för tand" är i dag den förhärskande inställningen och makt i stället för den sanna kristendomen: Vänd den högra kinden till, när du blir slagen på den vänstra. Därför är den nu döende världskulturen inte kristendom. Den är hednisk, och därför är den döende. Det blir fler och fler tomma stolar i kyrkorna. Men i samma grad som religionerna tappar sin makt över sinnena och dör, måste människorna skaffa sig ett annat livsfundament för sitt sinnelag och sätt att vara. När de inte kan tro på en försyn och därmed heller inte på någon logisk och rättfärdig världsstyrelse, kan de endast ersätta den förlorade tron, det förlorade livsfundamentet, med tron på "tillfällighet". Allt är således tillfällighet, det levande väsendets egen tillvaro, dess öde, ja, hela klotskapelsen och livsbetingelserna för de levande väsendena är tillfällighet. Medan den förlorade tron och religionernas ideala facit gav människorna anvisningar eller vägledning för moral och sätt att vara, ger tron på tillfällighet inte någon som helst vägledning eller anvisning på hur man skall leva eller vara i förhållandet till sin omgivning eller sin nästa. Det absolut enda som här kan träda in i stället är maktprincipen eller den starkares rätt.
2. Människornas dråpförmåga
Men den starkares rätt är detsamma som djungelns lag eller lagen för de vilda djuren. Denna lag är av ett långt större format och täcker ett långt större område hos människorna än hos djuren. Det mest betydelsefulla för människan av i dag är att bli den starkaste, bli överlägsen alla andra i materiellt och intellektuellt kunnande. Hos djuren gäller kampen mest bekämpandet av andra arter, medan det hos människorna inte bara gäller kampen emot djuren, utan också kampen emot människor. Människorna bekämpar sin egen art. Människorna har kommit längre i den djuriska eller dräpande principen än djuren själva. Människorna för krig emot människor. De bekämpar och utrotar sin egen art. En större manifestation av den dräpande principen existerar inte. Detta blir ytterligare till ett faktum genom den omständigheten att människorna har mångfaldigat sin mord-, dråp- och ödeläggelseförmåga med hjälp av naturens krafter. De nöjer sig inte med att mörda med hjälp av sin blotta fysiska organism, så som djuren. På sekunder kan de utplåna hela städer eller allt levande inom flera kilometers radie.
3. Polis- och rättsväsende som en första motvikt mot människans djuriska sidor
Som en första motvikt mot denna människornas tendens att mörda sin egen art, har de humana världsreligionerna skapat det system vi kallar överhet, polis- och rättsväsende. Det är således en första motvikt till människornas dräpande och ödeläggande tendenser emot människor. Men det är endast i sitt första späda vardande. Och detta system är ju också huvudsakligen avhängigt graden av makt. Det försöker att med denna makt skapa rätt, vilket vill säga rättvisa för alla människor. Men uppfyllelsen av denna dess mission är då i allra högsta grad avhängig dess kunskap om vad som är rättvisa. Detta system är i dag samhällets eller nationens starkaste maktfaktor och behärskar alltså människorna i kraft av denna makt. Där denna makt har en felaktig uppfattning om rätt, driver den allt ned i orättfärdighet. Där begår den orättfärdighet. Men var skall överheten eller rätten få kunskap om verklig rättfärdighet och därmed bli i stånd att undvika orättvisa, när det blir mer och mer allmänt gällande att allt är tillfällighet? Det finns ingenting utanför mänskligheten som visar vad som är verklig moral eller rätt. Därför måste människorna ständigt ty sig till maktprincipen. Det är denna maktprincip som har utvecklats till det vi kallar "politik".
4. Religion och politik
I dag är det således mer världspolitiken som behärskar människorna, än det är världsreligionen. Politik är därför i själva verket endast en annan form av religion. Skillnaden är blott den att medan religionen talar till människans högsta känslor för att bringa dessa i en människokärleksfull riktning, talar politiken endast till människans intelligens. Men då människan med intelligensen inte kan acceptera religionens dogmer och lärosatser, blir det inget annat kvar för intelligensen att acceptera än makt. Politik måste således i sin egen natur utgå från detta att tillägna sig makt. En politik utan makt betyder inget. Därför måste en politik ständigt försöka tillägna sig en majoritet. Den måste i anhängarantal bli alla andra politiska partier överlägsen. Det är det absolut första villkoret för en ny uppdykande politik. De medel med vilka den kan få majoritet, blir således maktpåliggande eller absolut nödvändiga. Ett av dessa medel är den så kallade "propagandan". Med propagandan kan man förhärliga den politik man själv tillhör, och svärta ner och förtala varje annan form av existerande politik. Då det inte är religion och tro bakom en politik, utan kall intelligens, blir det primära inte rättvisa för de enskilda människorna, men däremot ett tillägnande av överlägsen makt för sitt parti gentemot de andra partierna. Efter hand som ett parti får majoritet, får det motsvarande överlägsen makt och bestämmanderätt över de andra politiska partierna i staten.
5. Kampen för egna intressen
Det farligaste med detta system är att det ibland kan gå så långt att det för ett parti alls inte är statens eller medborgarnas väl det rör sig om, utan i långt högre grad är själva partiets väl och ve på andras bekostnad. Partierna uppstår i själva verket på samma sätt som fackföreningarna efter hand har uppstått. Fackföreningsrörelserna har uppstått som en organiserad kamp emot den härskande överklassens missbruk och orättfärdiga utnyttjande av människors arbetskraft. Det primära i intresset för en fackföreningsrörelse kan därför lika lite som i ett annat krig vara motpartens eller fiendens väl och ve, utan dennes totala kapitulation eller ödeläggelse. Fackföreningsrörelserna måste komma, det måste leda till den utveckling som de representerar i dag, men det är inte den slutliga lösningen. Så länge något är en kamp eller ett krig, är problemet inte löst. Men nationernas politik har uppstått på liknande sätt. När ett eller annat i samhällets lagar är till nackdel för en viss klass människor, kommer fler och fler av dessa människor att förenas för att få det avskaffat eller ändrat. Genom att sluta sig samman och få fler och fler anhängare eller helst majoritet för sin idé, så utgör de ett politiskt parti. Detta parti utgör alltså en front emot ett eller annat i samhällslagarna, som anhängarna vill få avskaffat. De befinner sig alltså i krig. Det övriga samhället är således den andra fronten. Då samhället i regel är uppdelat i olika partier, varav några kanske önskar bevara just de principer som de förra kämpar för att få avskaffat, kommer nationens invånare således i krig med varandra. Sålunda kämpar arbetare och arbetsgivare mot varandra. Det finns politiska partier som kämpar för att bevara kapitalismen, det finns partier som kämpar för att avlägsna kapitalismen. Det finns partier som kämpar för att lösa skatteproblemen på ett sätt, och andra partier som vill lösa dem på det rakt motsatta sättet. Därtill kommer så intoleransen mellan de ännu existerande religiösa sekterna, som ju också är ett slags partier som kämpar för fördelar som de har tillägnat sig eller vill erövra. Vi ser här att människosamfundet befinner sig i ett "allas krig mot alla".
6. Nationernas inbördes kamp
Men det är inte bara mellan nationens medborgare eller invånare detta krig existerar. Det existerar i en ännu värre form mellan nationerna. Dessa kämpar också för redan tillägnade fördelar och för fördelar de vill ta från andra nationer, liksom de själva måste skydda sig mot liknande överfall från andra och större nationers sida. Här är det också uteslutande maktprincipen som har avgjort och likaså för närvarande avgör nationernas öde. Här är djungelns lag, den starkares rätt, i ännu högre grad det primära än mellan nationens invånare. Invånarna i nationen har för länge sedan fått ett polis- och rättsväsen, som i stora drag kan ge väsendena skydd. Men nationerna har ännu inte ett sådant rättsväsen. Vi har sett de begynnande tendenserna i riktning mot att få världens stater förenade i en organisation genom olika uppkomna och döende institutioner och fredsrörelser. Men alla dessa företeelser är ännu mycket maktlösa och utan andlig näring. Dessa kan inte bli kraftfulla förrän de kan baseras på vetenskap. Därför finns det, sida vid sida med dessa, andra tendenser i nationerna genom vilka de menar sig kunna skapa fred i världen. Dessa tendenser är åter samma princip som i den fackliga rörelsen. Man sluter sig samman i försvars- eller militärpakter. Man försöker också här skapa en majoritet av nationer, förenade i skapandet av en gemensam krigs- eller försvarsberedskap. Den helt dominerande tendensen här i detta syfte är att skapa de mest geniala mordvapnen, dödsmaskinerna och ödeläggelsemedlen av ett sådant format att de totalt kan utplåna motpartens försvar och eventuella åberopanden av det ena eller det andra. Och precis samma tendens manifesteras naturligtvis hos motparten. Det är uteslutande makt, makt och åter makt det rör sig om. Att detta för tillfället kräver så mycket av den mänskliga skapar- och prestationsförmågan att det inte kan bli särskilt mycket tid för att skapa mer allmänmänskliga kulturvärden, är redan tydligt för alla som ett faktum. Det måste därför bli varubrist, dyrtid och därmed en sänkning av den allmänna redan invanda levnadsstandarden; kollektiv fattigdom och ruin kommer att göra sig gällande.
7. Människorna i kamp om livets värden
Människan, som i själva verket är avsedd att bli väsendet som Guds avbild, måste upprätthålla sin tillvaro på precis samma princip som djuren, nämligen genom makt och mordöverlägsenhet. Människan som kan väga och mäta solen, planeter och stjärnor, människan som kan tvinga miljoner och åter miljoner av naturens hästkrafter in under sitt herradöme och därmed kan låta naturen utföra både det grova och fina arbetet i det dagliga upprätthållandet av livet och på detta område har alla förutsättningar för att kunna göra jorden till ett paradis, är stagnerad och bunden i världens största villfarelse eller övertro, nämligen den att makten i stället för rätten är vägen till freden. Allt rör sig således om att skapa makt. Uppfostran och undervisning går ut på att göra barnet andra barn så överlägset som möjligt, så att det på detta sätt lättare får tillgång till livets goda än dessa. Det har således blivit ett livsvillkor för alla föräldrar att utrusta sina barn med intellektuella vapen. Skolundervisningen och uppfostran är således baserad på att utrusta barnet med vapen. När det sedan blir vuxet måste det använda dessa sina inlärda kunskaper, sitt materiella vetande och kunnande för att tillägna sig värdena i livet. Och alla individer i samhället kämpar och konkurrerar således med varandra i kampen om värdena. Men de minst begåvade kan inte klara sig i denna kamp och blir de andras trälar. De mer begåvade utnyttjar de mindre begåvade, liksom de starkare utnyttjar de mindre starka. Livet fordrar och tvingar alla att skapa vapen. Och människan blir således en sorts levande väsen som avviker från alla andra arter av levande väsen genom att hon upprätthåller sitt liv, inte genom något frivilligt samarbete, utan i en levande kamp med varandra. Det fundamentala i individernas tillvaro är att skapa vapen och därmed underkuva alla underlägsna. Den jordmänskliga tillvaron är och kan endast vara krig. Och den samlade jordmänskligheten blir en syn av besegrare och betvingade. Vi ser människor i överdådig lyx, vällevnad och frosseri och människor i stort elände, fattigdom och svält. Människor i lyxpalats och människor utan hem och bostad. Vi ser grevar och baroner, fattiglappar och tiggare. Vi ser människor i guld och silke och människor i paltor.
8. Tankegångens inflytande på hälsan
Men det är inte bara på det rent ekonomiska, materiella området som människorna skapar nöd och elände. När människorna inte kan leva glada och någorlunda sorglösa, utan måste leva i en permanent fruktan för att inte kunna klara de dagliga livsförnödenheterna, berör det också deras psyke. Tankekraften utgör blodets magnetism eller livskraft. När tankegången är glädje är blodet totalt sunt. När tankegången är fruktan, sorg och melankoli är blodet osunt, och organismen blir därmed predestinerad till sjukdom och undergång. Lasarett och sjukhus är överfyllda, fastän de är hela städer. Endast en mycket liten procent av människorna dör av ålderdom. De flesta dör en onaturlig och alltför tidig död genom sjukdom. Och läkarnas skicklighet kan omöjligt skapa en sund mänsklighet. De kan lindra, hjälpa i en utomordentligt hög grad, och här måste man beundra alla dessa människor, läkare och sjuksköterskor för deras stora arbete, men de kan inte befria människorna från lasarett och sjukhus. Inte förrän de yttre materiella förhållandena människorna emellan blir fred och inte krig, kommer man att börja kunna skapa hälsa.
9. När tillfälligheten är i högsätet
Varför kan den materialistiska vetenskapen inte befria människorna från deras lidanden? Den materialistiska forskningen och erfarenhetsskapelsen ger inte kunskap om annat än ämnen och materia. Men ämnen och materia utgör endast uppställda eller skapade former och ting, vilket igen vill säga ting som har börjat och åter skall upphöra, ting som upptar tid och rum. Den kan inte ge några upplysningar om det som ligger utanför tid och rum. Existerar det då något utanför tid och rum? Ja, då tid och rum är något som blir till, är något som skapas, måste det, som skapade tiden och rummet, vara utanför. Om vi ser på ett hus vet vi att detta hus har skapats av en byggmästare. Men denne byggmästare är absolut inte identisk med huset. Ser vi på ett annat skapat ting, ett konstverk, vet vi att denna bild är skapad av en konstnär utan att vi behöver se konstnären. Vi vet att inom det mänskliga skaparområdet kan ingen som helst logisk skapelse äga rum av sig själv. Det skall till ett tänkande upphov. I det dagliga livet blir vi vittne till en mängd logiska skapelseprocesser som inte har skapats av människor, nämligen alla de processer som naturen utlöser. Vi ser att dessa processer inte har skapats av människor. Och det har blivit allmänt vedertaget att inte betrakta dessa processer som uttryck för ett tänkande, levande upphov. Det är här man har satt tillfälligheten i högsätet, fastän processerna ibland är ännu mer logiskt dirigerade än de processer eller skapelser som människorna utför.
10. Människan är inte i kontakt med naturens skapande kraft
Genom att således ställa in sig på att det här inte finns något upphov, kan man heller inte bli medveten om vad som kan vara avsikten eller syftet med dessa logiska skapelser i förhållande till människan. Och människan kan inte komma i kontakt med denna logik och kommer i disharmoni med denna skapelse. Hon underminerar sin egen skapelse. Mänskligheten utgör en oerhörd mängd levande väsen, som skall leva sida vid sida med varandra i en och samma natur. Men när de inte känner avsikten eller målet med denna natur och avsikten med sin egen placering i denna natur, sida vid sida med andra människor, och tror att hela denna sida av livet är en tillfällighet, kan de omöjligt komma i besittning av den kunskap genom vilken de skulle kunna forma sina liv i kontakt med denna natur eller den i naturen existerande världsplanen. Den kunskap som de med intelligensen tillägnar sig, är endast kunskap om former och ting, och här ser de endast början och slut. Inga som helst skapade former eller ting existerar evigt, utan är underkastade början och slut. De ser därför endast dödlighet, dödlighet och åter dödlighet. Och med avseende på iakttagelsen av sig själva ser de också endast formen, sin organism eller det skapade. Den materialistiska filosofin ger inget som helst hopp om odödlighet eller evig tillvaro för något väsen. De förstår alltså inte att de bygger sin livsfilosofi eller snarare dödsfilosofi på något förgängligt.
11. Världens frälsning måste baseras på en andlig vetenskap
Överallt ser människorna endast förgängliga ting, alltså det skapade, men inte skaparen. Men när de inte kan ge upplysningar om skaparen, kanske till och med förnekar denne skapare, kan de ju alls inte ge någon kunskap om denne skapares livsbetingelse eller sanna väsen, vilket vill säga den verkliga och sanna världsmoralen. En moral kan endast angå det levande, inte det döda. Den materialistiska vetenskapen, som uteslutande är baserad på materiereaktioner och inte på livsreaktioner, och således förkastar uppfattningen om levande och tänkande väsen bakom naturens skapelse, kan omöjligt åstadkomma en anvisning på hur vi kan komma i kontakt med det levande och tänkande väsendets planer, som är upphov till den värld som är skådeplatsen för vår upplevelse av livet. Att det är nödvändigt att komma till klarhet om det logiska tänkandet i naturen för att därmed bringa vårt eget logiska sinne och tänkande i kontakt med denna natur, är lika självklart som det är självklart att vi måste tänka i logisk kontakt med de villkor, som utgör grundval för vår fysiska organisms hälsa och välbefinnande, vilket vill säga utgör hälsa och välbefinnande för de mikroväsen vi har i vår organism. Människorna saknar logisk kontakt med den skapelseprocess som existerar i naturen, och som har gjort klotet till en beboelig värld. Det är denna bristande kontakt som i dag är världens största onda, och inte Stalin eller Truman eller något politiskt parti eller religiös sekt ledd av människor. Människorna har blivit skapande centrum och har börjat kunna skapa. I denna skapelse skall de naturligtvis uppfostras och undervisas, men av vem? Är det inte naturligt att de blir undervisade av den skapare som är upphovet till den skapelseprocess som har skapat jorden, och ur vilken de är födda? Det är en vetenskap om detta som kommer att bli världens frälsning.
Manuskript av Martinus till det andra föredraget i serien "Den eviga världsbilden", som hölls i Studenterforeningens festsal, Köpenhamn, måndagen den 1 oktober 1951. Styckerubrik 1 av Martinus. Styckerubriker 2−11 av Ole Therkelsen. Godkänd av rådet 5/12 2009. Första gången införd i Kosmos nr 7 2010.
Från Kosmos 2010-07
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.