Den jordiska mänskligheten befinner sig mellan två stora världsepoker, och man kommer därför från vår tid och framöver att kunna skilja mellan dessa två epoker. Vad är det som gör att det således blir två epoker? – Det är en förändring i mänsklighetens uppfattning av och inställning till världsbilden. Det har redan länge varit ett faktum att tron på den "kristna världsuppfattningen" är i förfall. Ja, det har till och med bland "moderna människor" blivit tecken på naivitet att vara så kallat "religiöst" inställd. Det är alltså något man inte riktigt vill kännas vid. Men när man inte kan "tro" är man ju "vantroende". Och mänskligheten representeras ju också av miljoner och åter miljoner människor som i själva verket är "vantroende", även om de är "döpta" eller på annat sätt har en religions välsignelse. Dessa "vantroende" känner vi igen under begreppet "materialister".

Iakttar vi dessa materialisters psyke visar det sig att de egentligen är "vantroende" gentemot själva de traderade religiösa dogmerna och berättelserna om en Försyn, en Gudom eller gudomar. På andra områden kan de vara så "troende" att de nästan i total blindhet kan vara glödande fanatiska anhängare av t.ex. ett "politiskt parti". Vi lever i en tid då miljoner människor oberoende av intellektualitet låter sig ryckas med av propaganda, reklam och övertalningar när det gäller en eller annan "politik". Vad är då "politik"? – "Politik" är väsendets övergångsstadium från "andlig religiositet" till "materiell religiositet". Medan den "andliga religiositeten" är buren av tron på en överjordisk eller andlig makt (Gudomen eller en Försyn) är den "materiella religiositeten" buren av tron på "statsmakten". Liksom den "andliga religiositeten" har en mängd olika uppfattningar där var och en är inkapslad i sekter eller samfund, så har den "materiella religiositeten" också en rad olika från varandra avvikande uppfattningar, likaledes inkapslade i "sekter" eller sammanslutningar. Men dessa sammanslutningar kallar man inte "sekter". Det är ett alltför gammaldags och omodernt uttryck för dessa nya och moderna och i deras egen uppfattning absolut ofelbara "rättroendes" organisationer. Dessa uttrycks därför med de moderna orden: "politiska partier".

Världen är således full av religiösa sekter, både materiella och andliga. Vad gäller de materiella sekterna (de politiska partierna), så är de lika intoleranta och glödande fanatiska som deras äldre syskon (de religiösa sekterna). Har vi inte sett att de materiella sekterna i vissa fall kan vara lika inkvisitoriska som de religiösa sekterna har varit. Har vi inte under de senaste årtiondena sett hur de materiella sekterna betjänar sig av tortyr- och gaskamrar, koncentrationsläger och slavarbete, när det gäller de av sekten eller partiet misstänkta "vantroende"? – Och har vi inte i vissa fall ytterligare sett hur den materiella religiositeten i tendenser och anlag till och med blivit en exakt kopia av sin äldre broder: den "andliga religiositeten". Den har mer och mer gått i riktning mot att få "tillbedjansobjektet" koncentrerat i något levande, i en gestalt, i ett "upphöjt" väsen av kött och blod. Man kan inte nöja sig med blott och bart vedertagna lagar, och ämbetsmän som kan avskedas. Det religiösa behovet hos den "materiellt religiöse" fordrar något upphöjt, fordrar ett väsen som är något enastående, ett väsen som avviker från andra genom att inte kunna avskedas eller dömas av någon, ett väsen som är suveränt och utan något ansvar kan bestämma över liv och död för varje undersåte. Man måste alltså ha något storslaget, något överjordiskt eller gudomligt att se upp till. Och då man ju inte längre har förmåga att tro på någon verklig, överjordisk Försyn eller en Gudom måste man finna sin gudom bland de jordiska väsendena. Och vi finner här detta dyrkade och tillbedda väsen i form av – "diktatorn". Diktatorn är det materiellt religiösa väsendets gudom, liksom den överjordiske Försynen är det andligt religiösa väsendets Gudom.

Denna materiella religiositet avslöjar alltså precis samma anlag eller tendenser som den andliga religiositeten, nämligen tillfredsställandet av ett tillbedjansbehov. Ser vi tillbaka i historien ser vi hur de invigda faraonerna och konungarna utgjorde sådana tillbedjansobjekt för folken. Men skillnaden mellan dessa konungar och diktatorn av i dag är mycket stor. Dessa forna tiders konungar var väsen som i allra högsta grad var invigda. De var själsligt och psykiskt formade till en personlighet, hos vilka alla förmågor att tjäna, vägleda och styra det folk som hade givits honom som undersåtar var prövade och därmed garanterade genom en mycket djupgående och genomgripande själslig eller psykisk process. På den tiden kunde man omöjligt bli kung av maktlystnad, genom erövring, propaganda eller genom röstning. Endast den själsliga processen kunde garantera att väsendet satt inne med den absoluta värdigheten för att vara folkets konung eller härskare och därmed vara det mellanled mellan folket och Gudomen som folket just hade psyke att uppfatta. Forna tiders diktator, den sanne konungen var alltså ett heligt väsen, var en befordrare av väsendenas förhållande mellan Gudomen och dem själva. Han var Gudomens jordiske representant. Han blev senare avlöst av de stora världsåterlösarna. Därför degenererade kungavärdigheten, och vi har nu endast några få kungar och påvar kvar som också i snabb takt tappar mark på grund av vantron. Hela denna religiösa form har spelat ut sin roll, håller på att degenerera, är i förfall. Och varje försök att förhindra detta förfall är lika förgäves som det skulle vara att förändra kretsloppet och låta solen gå upp över horisonten på kvällen i stället för på morgonen.

Men som vi redan har sett kan väsendena ändå inte undvara ett levande tillbedjansobjekt, även om de för närvarande har sagt adjö till den andlige Gudomen. Och denna deras hunger efter ett tillbedjanscentrum, denna deras religiösa längtan är alltså för vissa folk så stark att de till varje pris måste få denna tillfredsställd. Och därför har vi i våra dagar sett detta säregna, att ett vanligt, primitivt och kosmiskt sett totalt obegåvat väsen, ja, ett väsen som uppenbarligen inte ens var normalt, utan till och med tycks ha varit sadistiskt, varit psykopat och med ett rasande hat mot annorlunda tänkande människor, bli satt i högsätet som folkets gunstling och med suverän fullmakt gjort sig till herre över varje undersåtes liv och död, ja, totalt ensam bestämmande vad undersåten skulle tänka, veta och vilja. Och man ropade till himlen av glädje. Man skrek och jublade över att ha fått en "gud". Och med liv, själ och ande försvarade man denne sadistiske, psykopatiske uppkomling. I sanning det utsvultna väsendet ratar inte maten. Den i öknen av törst halvdöende individen är nästan beredd att dricka sin egen urin bara för att få fukta sin tunga och sina slemhinnor. Men urin är giftigt och inte ägnat att släcka törst. Och en "diktator" kan således heller inte ersätta den moderna människans materiella religiositet eller dolda och omedvetna längtan efter Gud.

Vi lever alltså i en tid som alls inte är ofarlig. Den materiella religiositeten griper omkring sig ständigt och kan alltså hos vissa folk ta sig uttryck i ett sådant religiöst begär, ett sådant tillbedjansbehov, att varken demokrati eller kommunism i sig själva är nog, oavsett hur fantastiska dessa politiska former samhälleligt sett än må sägas vara. Deras längtan kan inte tillfredsställas genom att blott skapa lagar. Den kan inte tillfredsställas genom att blott se ämbetsmän, som kan avskedas. De måste se ett väsen som är höjt över vanliga dödliga. De är den vattentörstande ökenvandraren som bara ropar på vätska, oavsett vad denna vätska än innehåller. Och därför tar de till och med en gangster och hivar upp honom i högsätet, ger honom suveränitet och faller ned och tillber honom som den nye guden. Och de mördar, torterar och dödar ohämmat endast för att tillfredsställa detta sjuka, storhetsvansinniga väsen.

Om den andliga vetenskapens nödvändighet, läs t.ex. artikeln "Den andliga vetenskapens nödvändighet" i boken De levande väsendenas odödlighet.