Tidigare har jag förklarat hur vi alla är eviga väsen, ja, är identiska med själva evigheten. Vårt verkliga själv eller jag är något som överlever alla former av tid och rum. Vi vandrar alltså evigt genom tid och rum, vilket i sin tur vill säga alla existerande former av rörelse, skapelse eller alla former av skapade ting, andliga och fysiska detaljer, både behagliga och obehagliga, genom mörka såväl som ljusa världar, sfärer eller tillvaroplan. Det vill åter säga att vårt dagliga liv är en vandring. Vi går från upplevelse till upplevelse. Något av denna väg har vi tillryggalagt. Den tillryggalagda vägen kallar vi det förflutna. Något av denna väg är vi just nu i färd med att uppleva. Den delen av vägen kallar vi vår nutid. Och så har vi en större eller mindre överblick över den väg som ligger framför oss, men som ännu inte är upplevd. Denna del kallar vi framtiden. Vi vandrar alltså varje dag och natt en bit in i framtiden, där den blir till nutid och åter till förfluten tid när den är passerad. Medan nutiden är den mest konkreta delen av vägen, är det förflutna och framtiden uteslutande av abstrakt karaktär, vilket vill säga av andlig eller icke-fysisk natur. Det blir alltså bland annat genom detta till ett faktum att en del av vårt liv alls inte är av fysisk natur.

Vår upplevelse av den natt vi just har passerat är inte längre på det fysiska planet, men den existerar ändå i vårt medvetande, i vårt minne. Det samma gäller den morgonstund vi också just upplevt, för att inte tala om alla de år vi tillryggalagt. Allt det vi upplevt i det förflutna är inte längre något vi upplever med de fysiska sinnena. Vi kan i högre eller lägre grad återuppleva detta förflutna med andliga sinnen, i detta fall med minnet. Utan denna erinring skulle vi omöjligt kunna få någon större glädje av upplevelserna i nutid. Det är i kraft av vårt minne som vi t.ex. känner igen varandra. Det är på grund av vårt minne som vi ute i naturen känner till de företeelser vi möter. Det samma gäller ju alla de företeelser vi möter på gatan eller på havet, i luften eller i vattnet. I samma grad som vi har erinringar, i samma grad kan vi känna igen våra upplevelser, vilket i sin tur vill säga: veta vad det är vi ser. Om vi inte hade något minne, hur skulle vi då veta vem det är vi möter, om det är bekanta eller obekanta. Hur skulle vi veta vad en bil, ett tåg, eller ett djur av något slag är? Ja, vad skulle den skolundervisning betyda som vi i högre eller lägre grad tillägnat oss? Vi skulle vara bland de dummaste av dumma. Utan minne skulle vår livsupplevelseväg vara utan detaljer. Vår livsresa skulle vara en passage i ett transportmedel med stängda fönsterluckor. Även om vi både ser och hör, skulle det vi sett och hört eller kort sagt allt vi upplevt glida förbi oss in i förfluten tid lika okänt och oförståeligt, som när det dyker upp i framtiden för vår syn och vår hörsel. Vår livsresa skulle vara analog med en resa i flygplan, tåg eller bil med nedrullade heltäckande gardiner för fönstren.

Då vår livsresa inte har något som helst annat mål än just detta att uppleva, se och höra, känna och förnimma, kommer detta syfte endast kunna upplevas i motsvarande grad som vi har erinringar. Och här blir vi vittne till att många av passagerarna på denna kosmiska resa mer eller mindre reser med nedrullade gardiner och inte ens har ljus bakom de nedrullade gardinerna. De sitter därför i ett motsvarande mörker. De har inte utsikt över någonting utanför maskinen eller transportmedlet och känner därför inte ens i stort sett till att de är på resa. Att de reser fram genom sköna och vackra världar, kosmiska sagovärldar, har de ingen som helst föreställning om. De kommer i förhållande till de andra passagerarna som har helt öppna fönster ut mot den förbipasserande omgivningen att vara som oskäliga djur. Liksom djuren bara har till uppgift att söka föda och fortplanta sig, så har dessa kosmiska resenärer bakom de stängda fönsterluckorna heller ingen annan form av livsupplevelse. De förnekar fullständigt den farkost de reser med, vill inte alls höra talas om den kosmiska världen, den evighet, som de reser fram genom och som de i verkligheten själva är identiska med. De har inte ens förmåga att uppfatta sig själva som en dagslända i detta gigantområde. De är endast ett dammkorn som är en kastboll för slumpens stormvind, ur vilken de har uppstått och åter ska förgå. I sanning en obestridlig bekräftelse på de stängda fönsterluckorna.

Men ett stängt och mörkt rum är inte någon fullkomlig hemvist för många människor, långt mindre som ett transportmedel. Här finns alla intressesfärer inom detta rum. Alla kämpar mot alla för att få utsikt. De förstår inte att denna kamp inte tjänar något till, då rummet eller kupén är så tillbommad att det inte finns ett enda ställe där det finns utsikt till något annat än det mörka rummet. Mörker, mörker och åter mörker är det enda väsendet möter, oavsett hur mycket de fäktar runt och dräper sina medresenärer. Fönsterluckorna öppnas inte av den anledningen. Det finns ingen upplevelse av den kosmiska livsresan. Väsendena i den trånga och nattsvarta kupén tror att denna är hela tillvaron, och att deras primitiva liv i det mörka rummet är det förnämsta i universum, som de i verkligheten endast ser som små lysande stjärnor, långt från dem i rymden på omätliga astronomiska avstånd; tusentals och åter tusentals av ljusår. Självfallet tror de att dessa fjärran väldiga solar, planeter och världar är livlösa, monstruösa ting, som endast slumpmässigt seglar genom den oändliga rymden. På solarna är det för varmt och på planeterna är det för kallt. De tror att alla betingelser för liv och upplevelse utgörs av den animaliska kroppen, alldeles som den de själva är bundna av. De tror att livet är beroende av värmegrader, av luft- och syreförhållanden, av särskilda näringsförutsättningar etc. etc. och förstår inte att denna deras föreställning också är ett resultat av de stängda fönsterluckorna i deras kosmiska farkost. De förstår alltså inte att alla de former av liv som är beroende av luft, syre och värme, endast är lokala livsförhållanden eller särskilda upplevelseformer, men inget har med verklig tillintetgörelse av liv att göra. Inget liv kan dö eller vara utan upplevelse. Går en viss upplevelseform under, är väsendets medvetande redan i förväg garderat, så att det inte ens kan förlora medvetandet. Det evigt levande väsendet kan leva i den kraftigaste elden såväl som det kan uppleva i den kraftigaste kylan. Det kan lovprisa Gudomen i den fullständigt lufttomma rymden, såväl som det kan leva i denna rymds fullständiga motsats, i oceanen eller vattnet.

Jordens mest materialistiskt vetande människor, de så kallade materialistiska vetenskapsmännen, är således alltså inte de som lever i den lägsta formen av kosmiskt mörker. Och då det är de som med sitt geniala materialistiska vetande och den därigenom följande kolossala mordtekniken som medverkar till att dirigera mänskligheten, är det inte så märkligt att jordmänskligheten färdas i kosmiskt mörker. Mordtekniken är ju det material som stänger människornas kosmiska fönsterluckor. Med mordteknik menas här inte bara de tekniska mordapparaterna utan också den andliga eller psykiska mordteknik, vilket vill säga människans mordiska tankeinställning, som framträder med ett psyke som uppfattar mord och dråp som berättigade led eller detaljer i moral. Så länge det i mänskornas lag- och rättsväsen existerar dödsstraff eller andra straff i ordets verkliga bemärkelse, kommer krig inte att upphöra och världsfred inte kunna skapas. Man döljer och blockerar sin komiska organism genom vilken vi skulle kunna se ut genom vår kosmiska farkosts fönster. All mordmentalitet är verkan av okunskap. Men okunskap eller mindre begåvning är inte något man kan straffa. Okunskap kan absolut endast avlägsnas med kunskap. Vetande är en ökning av minnen. Utvidgning av minnet är ett avlägsnande av luckorna från de kosmiska fönstren. Därför blir undervisning och experimenterande eller skapande av erfarenheter det enda som kan öppna väsendenas kosmiska kupé och ge tillgång till utsikten över det liv och den död varigenom deras kosmiska resa går. Att få en upplevelse av och erinringar om att man inte kan dö avlägsnar dödsfruktan. Att få en erinring om att man endast kan skapa sitt öde ljust med ljusa färger, vilket vill säga med manifesterande av osjälvisk sympati, vänlighet eller kärlek, avlägsnar varje fientlig inställning gentemot sin nästa. En befrielse från detta förhållande är en befrielse från några av de luckor som skymmer ens kosmiska utsikt.

Det stora problemet för den olyckliga människan är endast detta att tillägna sig erfarenhet och kunskap, inte det att straffa och förfölja sin nästa. Den fullständigt fria utsikten på den eviga livsresan eller det fullständiga avlägsnandet av luckorna från de kosmiska fönstren kan uteslutande endast göras med kärlek till sin nästa. Då kärleken till sin nästa har en så kolossal makt att den avlägsnar varje form av olyckligt öde, att den öppnar väsendets kosmiska förnimmelseorgan, att den avlägsnar allt krig och varje form av fientliga tankar gentemot något eller någon och därmed skapar den orubbliga världsfreden och därmed för väsendet in i kosmiskt medvetande, ett medvetande som existerar oberoende av den fysiska organismen och därmed låter väsendet uppleva sin egen odödlighet, sitt eget själv eller jag högt höjt över tid och rum, ja, uppleva att vara ett med vägen, sanningen och livet och därmed ett med Gudomen, så måste ju ett samlande av erinringar ju här bli mer värt än gods och guld, då ingen av dessa tillgångar kan ge något som helst i den här nämnda upphöjda kosmiska riktningen. De kosmiska fönsterluckorna kan inte avlägsnas mot betalning. Man kan inte anställa någon till att utföra arbetet åt sig och därigenom komma in i ljuset. Den himmelska vägen är inte en väg som är baserad på lättja. Denna väg måste man själv vandra. Här kan man varken hyra taxi, flygplan eller tåg. Denna väg kan man endast passera i kraft av sin egen farkost, det kosmiska psyket. Därför måste man be och arbeta som Kristus säger. Man måste studera och utbilda sig i kosmisk kunskap. Kosmisk genialitet och vetande öppnar vägen till alla hjärtan, till alla former av välsignelse, till hälsa, skönhet, lycka och glädje, till odödlighet och upplevelse av evigheten.