Jag har tidigare förklarat att tron på ett evigt liv behärskade hela jordens mänsklighet, var fundamentet för dess kultur, dess lagar och moralutveckling. Jag har också förklarat att denna tro ursprungligen inte kunde vara framkallad eller baserad på några yttre, fysiska företeelser, eftersom alla dessa visar födelse, död och undergång, utan att denna tro var en produkt av en medfödd talang, var något som hade sin rot i ett medfött organ, på samma sätt som både syn och hörsel, och andra av de kända funktionerna. Då naturen aldrig skapar något utan att detta är avsett för att uppfylla ett syfte, kan det också endast vara logiskt att acceptera denna i väsendenas innersta, organiskt vidmakthållna tro som något, som skall uppfylla ett syfte. Detta syfte är varken mystik eller fantasi, utan är mycket uppenbart. Det består i att få individen att omforma sin vilja och att därmed i hela sitt dagliga liv vara i kontakt med denna eviga tillvaro, till och med på bekostnad av den fysiska. När naturen således har nedlagt en organfunktion i väsendena som uteslutande har till uppgift att bringa dem i kontakt med en annan tillvaroform än den fysiska, måste denna andra tillvaroform således existera. I motsatt fall skulle naturen ju göra allt för att få jordmänniskorna att vara i kontakt med den fysiska tillvaron, som de i sådan övermått ser som ett realistiskt faktum. Om vi inte accepterar detta, går vi emot alla existerande fakta, och vår uppfattning blir därmed också emot fakta, blir abnorm.

Vår tankegång kan således endast vara normal eller i kontakt med naturen genom att vi accepterar ett evigt existerande liv bortom vårt dagliga fysiska liv. Men när vi således befinner oss mitt i ett evigt liv kan det, som vi kallar döden, ju inte vara någon verklig död. Den fysiska död vi upplever, kan således endast vara en lokalupplevelse i det eviga livet. Vad sker då under den fysiska döden? – För att förstå detta, måste vi se lite på det levande väsendets sammansättning eller organism. Vi vet, att denna består av materia. Denna materia framträder för oss i fast, flytande, luftformigt och strålformigt tillstånd. Det fysiskt levande väsendet är en kombination av materia framträdande i dessa fyra faser. Dess skelett eller benbyggnad och till en viss grad muskulaturen är fast materia. Men denna muskulatur innehåller igen en så utomordentligt stor procent vatten, att man måste räkna med att väsendet i motsvarande grad består av flytande materia. Men genom hela muskulaturen sätter andningen sin prägel, och väsendet kommer därmed att likaledes bestå av luftformig materia. Det levande väsendets fysiska organism utgör således en kombination av dessa materier. Och det är denna kombination, som förr eller senare blir till ett "lik", upplöses och förgår. Om nu denna kombination av materia var det enda som existerade i förbindelse med organismen, ja, då fanns det verkligen en absolut död. Och denna död skulle till och med ha varit så förhärskande, att organismen aldrig någonsin skulle ha blivit till eller ha blivit uttryck för liv.

Vi skall nu se att det är en utomordentligt stor sida hos det levande väsendets framträdande, som består av den strålformiga materien, ja, till och med så mycket, att det i själva verket är denna som dominerar hela väsendet. Det är denna som utgör hela dess medvetandefunktion, dvs allt som går igenom sinnena av tankar och upplevelser, det må vara både sorg och glädje, primitivitet och högintellektualitet, kort sagt allt vad som existerar hos det levande väsendet som "medvetande". Men medvetande är ju igen detsamma som förnimmelsen av livet. Utan medvetande ingen upplevelse och därmed inget liv. Medvetande och liv är identiskt. Det har härmed blivit ett faktum för oss att det levande väsendet består av två stora materiekombinationer, nämligen en fysisk och en strålformig. Den fysiska består uteslutande av underordnade organ, som utnyttjas av den strålformiga. Den första är direkt synlig, medan den andra inte kan ses, men likväl framträder som en så direkt faktor att den är ett orubbligt faktum.

Som ni säkert redan är klar över, är den här nämnda strålformiga materiekombinationen detsamma som det levande väsendets "ande". Då denna "ande" är materia, måste den också byggas upp, förnyas eller vidmakthållas lika väl som den fysiska organismen. Denna förnyelse eller näring för anden sker genom tänkandet. Tänkandet är igen en funktion i strålformig materia. Denna funktion får den strålformiga materien att förtätas, lika väl som den får den att upplösas. Förtätningsprocessen, som i verkligheten är en kristallisation, resulterar i skapandet av väsendets talangkärnor och därigenom, genom skapande av en förtätning i fysisk materia, till organ, som igen sätter anden i stånd att manövrera med fysiska materier, förtäta eller upplösa dem. Det är denna process vi kallar "fysisk skapelse". Resultatet av detta är de fysiska, skapade tingen. Men dessa ting kan anden åter genom de fysiska organen gradvis upplösa. Hela denna process, denna manövrering med fysiska organ och ting, har alltså uteslutande sitt säte i väsendets ande eller andliga kroppar. Det koncentrerade resultatet av hela denna process eller väsendets fysiska liv blir erfarenhetsskapelse. Denna erfarenhetsskapelse är igen en förtätning av strålmaterien i dess andliga materiekombination. Där väsendet har de konkreta fakta, är det ju andligt starkt. Och denna förtätningsprocess, som det dagliga fysiska livet således medför för individen, betingar alltså att dess andliga organismer förtätas eller med andra ord: blir stabiliserade. Och samtidigt som väsendets fysiska organism efter hand blir äldre, blir sliten och försvagad, och den fysiska upplevelseförmåga därmed avtagit, ser man att väsendet har blivit andligt stabiliserat. Den gamla människan har en andlig stabilitet som den helt unga människan nästan saknar, även om hon fysiskt är långt överlägsnare den gamla människan. Denna stabilisering har således sitt syfte. I samma grad som anden i det fysiska livet stabiliseras, i samma grad kan den existera självständigt oberoende av den fysiska kroppen. Och det är ju mycket viktigt, då det inte kan undgås att den fysiska kroppen förr eller senare skall gå under. Och det är denna undergång vi kallar "döden".

Förtätningen av den andliga kroppen och dess skiljande från den fysiska kroppen.