De allra flesta har säkert hört talas om begreppet att "tala med de döda", men för den breda, modernt inställda, materialistiska allmänheten framstår detta begrepp närmast som ett skämt. Den utvecklade andliga forskaren vet däremot att det verkligen existerar en möjlighet att kunna tala med de så kallade döda, vilket alltså vill säga de människor vars medvetande eller ande har lämnat deras fysiska kropp, som därigenom blev ett lik och underkastad upplösning. Jag har tidigare nämnt att ingen kan dö, men att den så kallade dödsprocessen endast är ett avskiljande av medvetandet från den fysiska kroppen. Då den fysiska kroppen är det enda som kan ses eller iakttas med hjälp av de fysiska sinnena, är det ju inte så märkligt att man tror att väsendet är dött eller tillintetgjort, när allt som man kan se av detta väsen har blivit livlöst. Men vid närmare eftertanke kommer den intellektuella människan i verkligheten snabbt att blir klar över att det väsentliga hos det levande väsendet, oavsett om detta levande väsen är en själv eller ett främmande väsen, har man i verkligheten aldrig någonsin sett med de fysiska sinnena. Med dessa sinnen kan man således till exempel varken se eller höra sina egna eller andras tankar, men ändå existerar dessa tankar som ett levande faktum. Man kan inte direkt se en annan människas medvetande eller psyke. Man kan endast se de reaktioner eller verkningar som dessa tankar eller detta psyke har på sitt upphovs fysiska kropp. Och då denna kropp hela tiden dirigeras av sitt upphovs psyke, medvetande eller tankar, blir den fysiska kroppen således synlig som ett redskap som är underkastat detta medvetande eller psyke.

Det som dirigerar detta redskap, kan vi alltså inte se och kommer aldrig någonsin att kunna se med de fysiska sinnena. Det verkliga väsendet befinner sig således inte alls på det fysiska planet. Det levande väsendets fysiska kropp är således en summa eller en mängd materia, som är kombinerad och sammanhållen av något osynligt, som använder denna kropp som ett redskap för en viss del av sin upplevelse av livet. Att detta "något" inte kan ses eller iakttas efter organismens död, är ju helt självklart. Det har ju aldrig varit synligt medan organismen var levande, varför skulle det då bli synligt på det fysiska planet när organismen är död? Vi har således i verkligheten aldrig någonsin sett varandra här på det fysiska planet. Det är en mycket stor illusion att tro att vi har sett varandras verkliga själv eller jag. Vi har endast indirekt påverkat varandra genom den mängd fysisk materia som utgör vår fysiska kropp, och därmed varit i stånd att tillkännage detta självs eller jags existens bakom den fysiska kroppen. Att denna kropp endast är ett redskap för ett osynligt dirigerande upphov har för länge sedan blivit ett slutgiltigt faktum. Det finns ju i den fysiska kroppen inte en enda företeelse som man kan framhålla eller påvisa som något som utgör det dirigerande självet eller jaget. Alla de i organismen existerande företeelserna är organ för skapelsen av en eller annan fysisk funktion, som genom fysiska organ överförs från en fysisk reaktion till en psykisk reaktion, vilket återigen betyder från en synlig till en osynlig företeelse. Det är denna osynliga företeelse som vi kallar tanke, och som just genom att överföras till tanke blir till medvetande eller livsupplevelse. Men så länge som den fysiska reaktionen inte har blivit psykisk, kan den inte bli till tanke och därmed heller inte till upplevelse eller medvetande.

Nu kommer man kanske säga att hjärnan och nerverna utgör det mystiska självet eller jaget i den fysiska kroppen, men det är likaledes en illusion. Nerverna och hjärnan utgör i lika hög grad ett redskap för ett osynligt upphov, som vilket som helst av de övriga organen i kroppen. Man kan lika gärna påstå att ögonen eller öronen är jaget eller självet. Hjärnan och nerverna är lika mycket underkastade ett dirigerande jag, som dessa båda fysiska förnimmelseorgan. Hur kan man veta det? Därför att hjärnan och nerverna utgör en materiekombination som är uppbyggd med sikte på ett speciellt ändamål. Denna kombination ska uppfylla en avsikt. Men en avsikt kan ju inte existera självständigt. Den uttrycker ett begär, och för att ett begär ska kunna existera måste det ju finnas ett jag eller själv som kan ha detta begär. Om det inte existerar ett upphov till begäret, kan ju inte begäret existera. Nu är det emellertid ett faktum att alla hjärnor och nerver blir till och byggs upp på ett sådant sätt, att de kan bli ett redskap för ett jag eller själv. Men när denna organuppbyggnad således byggs upp som ett redskap för tillfredsställande av ett begär, måste det ju finnas något som begär att dessa organ byggs upp. Vem begär att hjärnan och nerverna byggs upp? Är det inte det själv eller det jag, som, efter hand som organismen blir till, kan uppleva livet genom den? Detta kroppsbegärande jag måste således existera före kroppens tillblivelse och födelse. Det är inte huset, utan husets byggmästare som skapar huset. Och det kan inte vara möblerna som skapar snickaren, det måste vara det omvända. Vi har aldrig sett att huset blev till före dess byggmästare eller att möblerna blev till före snickaren. Då hjärnan i lika hög grad är en fysisk uppbyggnad eller skapelse som varje hus eller möblemang är en skapelse, måste också organismens och därmed hjärnans och nervernas byggmästare finnas till före dessas uppbyggnad eller skapelse.

Här kommer man kanske att säga att organismerna ju är ett resultat av våra föräldrars fortplantningsförmåga. Men är det inte ett utbrett faktum att många människor hyser en mycket stark motvilja mot denna fortplantningsförmåga och dräper fostret redan i livmodern? De har endast önskat sig den vällust som parningsakten ger. Även om föräldrarna således kan vara emot fosterutvecklingen eller ett nytt väsens tillblivelse, äger denna tillblivelse rum, om föräldrarna alltså inte, som nämnts, dräper fostret. Denna nya organisms tillblivelse eller ändamålsenliga uppbyggnad i livmodern är alltså i detta fall inte ett begär från föräldrarnas sida. Vems begär är det då som är drivkraften bakom fosterutvecklingen? Att det är ett begär blir till faktum genom den omständigheten att organismen inte är ett kaos utan byggs upp logiskt steg för steg, tills den är ett färdigt redskap för livets upplevelse för ett jag eller själv, som varken är faderns eller moderns. Det måste då vara genom detta jags begär som organismen har byggts upp.

När en funktion blir till en vana blir den automatisk, vilket innebär att den blir självständig och kan fungera på egen hand utan individens vakna, medverkande dagsmedvetande. Vi vänjer oss dagligen vid funktioner som i början endast mödosamt kan äga rum i kraft av vår vilja, men efter hand som funktionerna upprepas blir de till ett vanemedvetande. Vi behöver till exempel således inte medvetet beordra våra fötter att röra sig växelvis, när vi går på gatan eller vägen. Det lilla barnet måste ju med stor möda, och med viljan koncentrerad på båda benen, lära sig att gå. Men efter hand som det har övat tillräckligt många gånger, kan det till sist gå utan att det behöver ägna sina ben eller fötter en tanke. Är det inte precis samma sak när det gäller att cykla? Är inte förmågan att balansera något som likaledes blir till ett vanemedvetande genom upprepad övning? Allt som ett levande väsen upprepar tillräckligt många gånger, blir till sist en vanefunktion och behöver inte mer individens vakna uppmärksamhet. Individen är nu fri att utföra andra manifestationer, där denna uppmärksamhet ännu är nödvändig. På detta sätt har alla våra organfunktioner blivit till och kan därför i dag fungera utan vår medverkande, vakna vilja. Att fosterutvecklingen sker automatiskt och således inte behöver det aktuella jagets vakna, fysiska dagsmedvetna medverkan, är således tämligen självklart när man i tillräcklig grad förstår hur förmågor och anlag byggs upp i organismerna.

Varje organism som blir till, skapas alltså på initiativ av ett diskarnerat väsen, vilket vill säga ett jag eller ett väsen som inte har en fysisk organism och därför begär en sådan. Vilken roll spelar då föräldrarna? De spelar den viktiga rollen att de i kraft av sin sexuella struktur och parningslust utvecklar den anpassning av materien eller för fram den upp till den våglängd, som är nödvändig för att ett diskarnerat väsen kan få den in under sin automat- eller talangkärnefunktion. Ett diskarnerat väsen kan inte utan vidare få stenar eller klippblock eller andra fysiska mineralmaterier eller vegetabiliska materier in under sin vilja och forma en animalisk organism, som människan eller djuret uppenbarar sitt jag genom, utan att det sker genom en miljonårig påverkan. Och en så lång tid har varken djuret eller människan till sitt förfogande för sin inkarnation. Därför är det så vist inrättat, att det diskarnerade väsendet i sitt salighetstillstånd är på våglängd med den våglängd eller andliga kraft som är inkarnerad i de fysiska väsendenas sädesmaterial, och som ju endast är en förtätad salighetsenergi. Där denna sädeskraft kommer till uttryck eller får möjlighet att utvecklas, kan det diskarnerade väsendet med sin speciella våglängd överta denna utveckling, vilket i sin tur innebär att dess från en tidigare fysisk tillvaro nedärvda talangkärnor genast börjar få inflytande på det område det har tagit i besittning, alltså föräldrarnas sädeskropp, och en ny organism börjar skapas. Att detta, det diskarnerade väsendets övertagande av de fysiska väsendenas sädesprodukter, också äger rum automatiskt och utan någon särskild vaken, dagsmedveten medverkan, förändrar inte principen eller detta faktum. Föräldrarna utför i kraft av sin sexuella tillfredsställelse och sin fortplantningsstruktur det betydande förarbetet för andens inkarnerande i fysisk materia.

När det diskarnerade jaget väl har uppnått förbindelse med den fysiska materien, sker som nämnts fosterutvecklingen helt automatiskt. Och förloppet av denna process är så välkänt att det ligger helt utanför min mission att förklara det. Det tillkommer den materiella vetenskapen. Med förståelsen av denna form för hur jaget tar den fysiska materien i besittning, blir det förståeligt varför ett barn kan födas med böjelser och anlag som föräldrarna är i total avsaknad av. När ett jag har tagit fortplantningsmaterien, som tillhandahålls av fadern och modern, i besittning, innehåller den i sig en viss återverkan av dessa väsens talanger och anlag, som i någon mån kan avspegla sig i det nya väsendets organism och det genom samma organism manifesterade framträdandet. Och vi kallar dessa återspeglingar av faderns och moderns anlag i avkommans organism för nedärvda anlag och tendenser. Men dessa är endast sekundära anlag hos avkomman. De primära anlagen kan däremot endast uteslutande utgöras av de anlag som utgör avkommans absolut egna från en tidigare tillvaro nedärvda anlag. Men det händer mycket ofta att dessa anlag är så lika faderns och moderns, att det inte går att skilja dem åt. Ett väsen kan således ärva sina dryckesvanor från en tidigare tillvaro, det kan ärva sin begåvning, sin intellektualitet, som ju kan befinna sig skyhögt över föräldrarnas, liksom den naturligtvis också kan befinna sig under den. Om det levande väsendet var en hundraprocentig produkt av sin far och mor, måste det ju i motsvarande grad utgöra en hundraprocentig kopia av sina föräldrar, vilket aldrig vid något som helst tillfälle kan ske. Det kommer alltid att finnas tre ärftliga uppsättningar närvarande i det utvecklade djurets eller den jordiska människans framträdande, nämligen faderns och moderns som de sekundära, och individens egen, från en tidigare tillvaro nedärvda uppsättning som den primära.

Vi har här sett det ordinarie besättandet och den ordinarie mediumiteten mellan ande och materia. Det är detta besättande som skapar grunden för reinkarnationen. Den fysiska kroppen är således i verkligheten bara en materiekombination som är besatt eller överskyggad av en ande. Så länge denna ande är i stånd att ta kroppen i besittning, representerar denna kropp anden som ett levande väsen på det fysiska planet. Det som vi ser av levande väsen är således i realiteten endast materia som är besatt eller överskyggad av andliga eller psykiska väsen. Den fysiska världen är således inte andens värld. Därför kan ande också endast indirekt manifestera sig inför ande på det fysiska planet. När man förstår detta kommer dödsmysteriet inte längre att verka så drastiskt som ett slags utplåning av det levande väsendet. Väsendet existerar alltså innan den hade tagit den materia i besittning som för ögonblicket utgör dess fysiska kropp, och det kommer fortfarande att existera, även om det inte längre har denna fysiska kropp. Dess tanke och medvetande är fortfarande intakt, ja till och med i vaket, dagsmedvetet tillstånd. Den normala döden är således bara jagets befrielse från en organism som inte längre kan vara redskap för dess ande, såsom fallet är vid ålderdom, och likaledes när avskiljandet äger rum på grund av organismens lemlästning eller ödeläggelse genom skador. Och då det således har sitt medvetande i behåll och fortfarande är en ande, kan det återigen ta de fysiska väsendenas fortplantningsmateria i besittning och skapa en fysisk organism, såsom det har gjort tusentals gånger tidigare.