Kärlek betraktas i allmänhet som en egenskap hos de högre utvecklade väsendena i djurriket, en egenskap som befordrar väsendenas parningsdrift och säkrar artens bestånd. I denna form är den nämligen tillstädes överallt hos de nämnda väsendena som en förbindelselänk mellan det maskulina och det feminina könet. Den ligger också till grund för föräldraprincipen eller den drift i väsendena, som befordrar deras behov av att beskydda och värna sin avkomma till dess att denna blir så mogen att den kan klara sig själv. Naturligtvis är denna kärlek mellan könen långt mer nyanserad hos den jordiska människan än i det övriga djurriket. Jordmänniskan, som är ett övergångsväsen mellan det egentliga djurriket och ett högre utvecklingsplan, förmår kasta något av glansen från en högre värld in i detta område av älskogs- och befruktningsenergi. Världens alla älskogsdikter, kärleksromaner och förhärligande av kärleken mellan man och kvinna i bildkonst och musik är uttryck för en blandning av animaliska och mänskliga energier. Kärleksdramer både i det verkliga livet och i litteraturen visar emellertid, att förhållandet mellan könen hos den jordiska mänskligheten inte blott resulterar i lycka och salighet, utan också i svartsjuka, hat och ägandebegär, som kan göra livet till ett helvete för människorna.

Genom de högst utvecklade och kosmiskt invigda väsendena, som har levt på detta klot, har mänskligheten hört begreppet kärlek omtalas utan att det speciellt varit kärleken mellan man och kvinna det har rört sig om. Dessa vismän och världsåterlösare har talat om kärleken som en kulmination av osjälviskhet, en kärlek till nästan, till allt levande, som inte är beroende av ett återgäldande på samma sätt som den erotiska förälskelsen. Denna nästakärlek omtalas som det psykiska och moraliska tillstånd som varje väsen genom utvecklingen måste eftersträva för att bli den fullkomliga människan, som är lik Gudomen och är herre över sitt eget öde eller sin egen tillvaro. Kulminationen av nästakärlek är ett tillstånd som mänskligheten utvecklas fram till, ett tillstånd av osjälviskhet och självuppoffring till gagn för helheten; ju högre utvecklad en människa är, desto mer kommer detta att ge utslag i kärlek till och sympati för nästan. Gång på gång hör man talas om människor som vigt sina liv för en gärning där det handlar om att hjälpa sjuka eller nödlidande medmänniskor. En sådan gärning är av mycket stor betydelse för mänsklighetens utveckling, i synnerhet om den utförs utan tanke på att de hjälpta skall göra något i gengäld eller skall visa tacksamhet. Den verkliga människokärleken bär lön i sig själv och kräver inget i gengäld. Att den med tiden enligt lagen om orsak och verkan kommer att ge människan ett ljusare och lyckligare öde och på det sättet "ge igen", är något som den människan, som utför en verklig kärleksfull handling, inte tänker på för ögonblicket. Hon gör det, därför att hon inte kan låta bli, det är ett livsvillkor för henne, hon kan inte annat. Den robusta och primitiva människan däremot kan hata och förfölja andra människor utan skrupler, och hon kan känna hämndtörst som bara kan tillfredsställas genom våld och mord. Den erotiska kärleken kan mycket ofta vara en väsentlig beståndsdel av sådana hämnd- och morddramer, så det är inte den som befordrar den mänskliga utvecklingen. Det är uteslutande den osjälviska nästakärlekens tillväxt bland människorna som är det säkra medlet för att avlägsna krigen med dess terror och massmord, dess förtryck och maktmissbruk.

Men de stora religionerna har ju predikat kärlek och osjälviskhet genom årtusenden, och kan det se ut som om det inte har hjälpt något, eftersom världen är mer fylld av mord, terror och diktatur än någonsin förr. Är allt tal om nästakärlek blott sentimentalt drömmeri och inte något som har med verkligheten att göra? Mycket av det som går under namnet nästakärlek kan vara så ensidigt känslobetonat, att det kan karakteriseras som dumsnällhet och svärmisk känslosamhet, som till och med kan gränsa till fanatism. Men den verkliga kärleken finns, och massor av människor längtar efter den, liksom de längtar efter freden. Om den verkliga kärleken inte hade varit en realitet som en universell kosmisk kraft, livets största ljus- och värmekälla, skulle all materiell värme och allt materiellt ljus vara dödsbringande för de levande väsendena, ett hinder för livets upplevelse. Inget öga, ingen andning, inget blodomlopp, alltså inget fysiskt liv skulle ha existerat på detta klot utan kärleken som den livgivande kraften.

Den fysiska könsbetonade kärleken är också en verkan av den kosmiska eller gudomliga kärlekskraften, en verkan som är både naturlig och gudomlig på vissa stadier i utvecklingen. Det är stadier där väsendenas själviskhet under en period är en nödvändig faktor i kampen för tillvaron. Ett led i denna kamp är kampen om att "äga" en äkta make eller maka. Egendomsrätten över ett eller flera väsen av honkön är något naturligt för hanväsendet i djurriket, och den har förts vidare upp i de jordmänskliga utvecklingsstadierna inte blott till österlandets harem, utan också här i västerlandet, där många äkta män ännu tror att de besitter ett slags "egendomsrätt" över den kvinna som gift sig med dem. Omvänt kan också många kvinnor anse att de "äger" sina män; men livet kommer efter hand att lära både män och kvinnor att man inte kan äga ett annat väsen. Även föräldrakärleken kan ta sig uttryck i att föräldrarna tror, att barnen på sätt och vis är deras egendom, "deras eget kött och blod", som man säger, men liksom det i äktenskapen är så många konflikter och svårigheter i våra dagar, är det också så många missförhållanden mellan föräldrar och barn, som med tiden genom erfarenheter kommer att bli en bidragande orsak till att människorna lär känna den verkliga kärleken, den kärlek som inte kräver något för sig själv.

De stora vise, som har levt här på jorden, har var och en på sitt sätt sökt undervisa människorna om den kärlek som är alla lagars uppfyllelse, det enda nödvändiga, som Kristus kallade det. Det är den som håller såväl elektroner som planeter i sina banor i mikro- och makrokosmos, och det är den som kommer att skapa fred på jorden, om människorna gör sig till ett med den. Genom sina känslor har de kunnat förnimma något av denna kärlek, och de har kunnat gripas och känna sig entusiastiska en tid. Men känslor utan en reglerande intelligens kan lätt bringa människor på villospår. Därför ser man också hur religionerna, vilkas präster talar om kärlek, rent av kunnat användas i krigets tjänst och likaledes använts till fanatiska förföljelser, terror och maktmissbruk. Den verkliga kärleken är inte blott känsla, men intellektualiserad känsla som inte kan föras på villospår av explosiva krafter, utan ger tvärtom genom sitt harmoniska tillstånd människan möjlighet att korrespondera med intuitionsenergin, världsalltets eller Gudomens alltgenomträngande kraft, genom vilken enheten med "Fadern" och evigheten upplevs. Det är därför inte så märkligt att de mest utvecklade människorna uteslutande har gjort det till sin mission att berätta för människorna om denna kärlek, samtidigt som de har vetat att människorna endast skulle förstå en liten smula av det de sade. Icke desto mindre har den verkliga kärleken efter hand på många sätt trängt in rent praktiskt i människornas samhällen, Röda Korsets verksamhet både i krig och fred, åldringsvård, handikappstöd och många andra former av hjälp till behövande människor är en liten början till ett verkligt mänskligt samhälle. I det kommande samhället kommer man att kunna avlägsna orsakerna till allt elände i stället för att lappa på verkningarna. Men det tar sin tid, innan mänskligheten kommer så långt. Vad är då orsakerna till det mänskliga eländet, eller rättare sagt orsaken, ty det finns endast en: brist på kärlek.

Att denna kärlek inte är en dominerande faktor i det jordmänskliga samhället kan inte förebrås någon. Den måste växa fram i de enskilda människornas sinnen så småningom genom de erfarenheter av kontrasten till kärleken, som människorna upplever i så rikligt mått. Man måste längta efter kärleken, innan den växer fram. En sådan längtan finns i miljoner människors sinne i dag, ja, den kan till och med uttryckas som en hunger efter kärlek. Varje naturlig hunger som uppstår i de levande väsendenas medvetande, har också en möjlighet att efter hand mättas. Men det finns ju tusentals människor som dör av svält! Det gör det – ännu – i den här världen, och det är i själva verket kärlekshunger de dör av. Alla människor som dog i gaskamrar och koncentrationsläger, över huvud taget alla de människor som dödades under krigen, dog på grund av brist på kärlek. "Kärleksnöden" härjar i jordmänniskornas värld. Men om det finns en möjlighet att mätta denna hunger, varför sker det då inte? Därför att detta måste ske genom en gradvis utveckling, det kan inte ske på annat sätt än genom människorna själva. De döda är inte döda, och de kommer igen med erfarenheterna från tidigare liv i sitt undermedvetande, och de människor som visar störst längtan efter att hjälpa, efter att skapa fred och visa nästakärlek, är just de människor som tidigare själva har gjort stora lidandeserfarenheter. Varför gjorde de dessa erfarenheter? Därför att de måste skörda vad de själva tidigare hade sått av kärlekslöshet, hämnd, hat, avundsjuka och maktbegär. Att det till synes ser värre ut i världen i dag än någonsin förr beror på att religionerna, som tidigare med sin auktoritet och suggestion förmådde hålla de kärlekslösa krafterna i herrans tukt och förmaning, håller på att mista sin makt över människorna. Människorna lever inte längre så mycket på känslor, utan de har börjat tänka mer och mer, också över religionerna, som de finner ologiska och på många sätt inte i enlighet med den kärlek som predikas. Vetenskapen, som blivit vår tids auktoritet, befattar sig inte med kärlek, även om den på många sätt kan vara uttryck för kärlek genom den nytta den gör. Men den används ju också i den motsatta principens tjänst. Den är neutral och koncentrerad på materiens rörelser. Mänsklighetens tillstånd i vår tid är präglad av ojämvikt, av brist på balans, därför att man inte har någon fast hållpunkt i tillvaron, ingen tro, inget hopp och ingen kärlek.

Men när kärlekshungern är så utbredd, och bristen på kärlek visar sig vara det mest dödsbringande onda i världen, varför sätter man då inte in allt för att komma detta onda till livs? Man har ju dock satt i gång väldiga krafter för att bekämpa annat ont, t.ex. genom att bygga sjukhus och sanatorier, där man söker bekämpa de värsta sjukdomarna som härjar bland mänskligheten. Men hur skall man kunna råda bot på kärlekshungern? Är det hungersnöd i ett land sätts alla krafter i gång för att skaffa livsmedel från andra länder. Men vilka krafter kan sättas i gång för att bekämpa den kärlekstvinsot som är mänsklighetens värsta sjukdom, med en dödlighetsprocent som är långt större än den är inom vad vi annars kallar sjukdomar? Varifrån kan man importera den näring som kan avhjälpa kärlekshungern? Det enda som kan avhjälpa denna nöd, är upplysning om LAGEN FÖR LIVET. En sådan upplysning kan i dag ges till de människor som söker den. Den skapas som en "kärleksvetenskap", genom vilken människan kan tillägna sig en förståelse av, varför förhållandena i dag är som de är här på jorden, och hur de genom den enskilda människans insats kan bli annorlunda. Om en människa uppfyller de betingelser som krävs för att skapa ett fullkomligt liv, kommer detta fullkomliga liv att uppstå alldeles oberoende av alla andra väsen. I den fysiska vetenskapen kan man påvisa att en bestämd blandning av vissa ämnen oundvikligen ger ett alldeles bestämt resultat, helt oberoende av om en eller flera företar denna blandning.

För att man själv skall kunna få ett fullkomligt liv i fred och harmoni, fordras det inte att världens alla människor också skall uppfylla livslagen. Det är absolut nog med att man själv uppfyller denna lag. Man kan inte uppfylla den för något som helst annat väsen, var och en måste själv företa denna uppfyllelse eller kosmisk-kemiska process med de kemikalier som är vederbörandes känslor och tankar. Det är sin egen hetsighet man måste begränsa, sin egen själviskhet man måste låta utgå ur blandningen, och låta sin osjälviskhet i rikligt mått ingå i den blandning av energi, där det både är känsla och omtanke. Man kan verkligen bannlysa all ofred från sitt eget väsen. Det är dåraktigt att tro, att alla andra också skall uppfylla lagen för tillvaron för att vi själva skall kunna bli lyckliga. Människorna står inte på samma utvecklingssteg, och det kommer ännu en tid att finnas människor på jorden som inte förstår lagen för tillvaron, och därför kommer att löpa runt i krigens sfär och skapa sitt eget "helvete".

Men det finns miljoner människor som är så långt framme i utveckling, att de kan börja förstå intellektualiteten bakom livet och naturen, dvs de lagar vilkas efterlevnad det fullkomliga livet är ett resultat av. Till dessa människor ljuder det i dag: "Se, ljuset är i världen, du behöver blott studera, forska och öppna dig för detta ljus. Du kommer att se, att allt omkring människans sfär är kosmisk kärlek. Du kommer att uppleva, att kärleken är universums grundton. Du kommer efter hand att erfara, att överallt där de gudomliga lagarna uppfylls, strålar och lyser glädjen, lyckan och saligheten. Du ser den i morgon- och aftonrodnaden, du känner den i solens värme och ljus. Du ser den i sommarens blomsteräng och i det nyss utslagna lövet. Du märker den i det svalkande, doftande sommarregnet och känner Gudomens närhet i sommarnattens sagolika spel av ljus och mörker. Även mitt i vinterns mörker och kyla kommer du att kunna uppleva den i snökristallernas gnistrande spel och i isblommorna på din fönsterruta. Du kommer, när du öppnar ditt sinne, att se den i livets fundamentala kretslopp, som är ett förtimligande av evigheten och ett förevigande av timligheten. Ditt sinne kommer att bli ett med denna kärlek, och du kommer att ge den till andra genom dina tankar, känslor och handlingar".

Den andliga vetenskapen eller "kärleksvetenskapen", som ger upplysning om LAGEN FÖR LIVET, kommer med tiden att bli en hjälp till miljoner människor för att lära dem att få herravälde över sitt eget sinne, så att det kommer att vibrera i kontakt med "universums grundton" till gagn och glädje för helheten. Det kommer att ta sin tid, men det har stor betydelse att några människor börjat redan i dag.