För varje upplyst människa har det för länge sedan blivit ett faktum att allt omkring oss är i rörelse, är under omvandling, befinner sig under omskapelse. Rörelse är alltså livets förnämsta kännetecken, är helt enkelt dess sätt att yttra sig på. Vi kan på vår egen organism således konstatera att varje lem, varje organ som bringas till att vara stilla eller för en längre tid sätts ur funktion, oundvikligen kommer att bli obrukbar, vissna, för att till sist helt dö bort. Men detta gäller inte bara de enskilda delarna av vår organism, det gäller också organismen som helhet. Om vår organism inte hålls i funktion, vilket i detta fall vill säga i arbete, kommer den också att bli sjuklig och döende. Vi ser alltså att människor som i flera generationer på grund av rikedom eller furstlig börd själva inte behöver företa sig någonting som helst, utan i allt låter sig passas upp av andra, i allt lever på frukten av andras arbete, så småningom degenererar. Det är inte dessa människor som uppnår världsrekorden i sport eller andra fysiska prestationer. Det har således för länge sedan blivit ett faktum att en släkt, vars generationer lever i sysslolöshet, vid en given tidpunkt faller offer för denna sysslolöshet, blir kraftlösa, degenererade individer, som inte på någon punkt kan mäta sig med den arbetande unga kvinnan eller unge mannen av arbetarsläkt.

Det är således livets mening att alla som har en fysisk organism, måste arbeta för att hålla denna organism fri från degenerationens farliga blindskär. Arbetets art är här underordnat. Det finns i våra dagar otaliga människor som uteslutande är sysselsatta med intellektuellt arbete, alltså människor vilkas rent fysiska funktioner är ytterst reducerade, likväl som det finns många hundratusentals människor vilkas tillvaro består av enkla och enformiga rörelser bakom maskiner, vid löpande band eller på kontor. För alla dessa människor gäller att stora delar av deras organismer inte utsätts för normal användning, vilket oundvikligen medför just den kroppsliga degeneration som vi överallt är vittne till. Att sund gymnastik och sport som bedrivs under normala former här spelar en oerhört stor roll i den allmänna hälsans tjänst, är obestridligt. Men olyckligtvis har mycket sportutövande, som kunde vara av ovärderlig betydelse för hälsan i vår tid, på grund av grov spekulation i överdrivna tävlingar, lett till sin egen karikatyr, vilket en helt vanlig genomläsning av tidningarnas svällande sportreferat snabbt bekräftar. Detta förhållande kommer emellertid att reglera sig självt, efter hand som mänsklig kultur avlöser nutidens penninghungriga profitjakt. Sporten är till sin natur ett medel för att bevara en normal hälsa. I vår tid har den för många blivit ett mål, ett yrke, som utövas enbart med vinst för ögonen. Detta tillstånd utgör i själva verket ett vanhelgande av sporten, en urartning som inom sig bär fröet till sin egen undergång.

Det är alltså ett faktum att det är ett livsvillkor för varje levande väsen, att det måste hållas i funktion för att kunna bevara hälsan i både kropp och själ. Och vi ser ju också hur allt är i rörelse, alltifrån de första späda livsformerna och fram till kulturmänniskan. Vi ser hur även växten, som inte kan röra sig på det fysiska planet, inte får lov att stå stilla, utan blir bearbetad av väder och vind. När gräset och kornet vajar i sommarvinden, är det inte något slumpmässigt eller onyttigt vi är vittne till. Det är nämligen det enda sätt, på vilket växtväsendet kan väckas "till liv" för att få erfarenheter om den fysiska världens existens. Växtväsendet påverkas av ljuset och efter hand bildas ett för ljuset känsligt organ, vilket vill säga: ett begynnande "öga". Och liksom mötet med ljuset utgör villkoret för ögonorganets första späda födelse, så bildar mötet med ljuden betingelsen för skapandet av de första "hörsel"-cellerna och på så sätt fortsätter det. Det är denna påverkansprocess som gör att växtväsendet i sin utveckling en dag når fram till att först bli den köttätande växten och därefter det egentliga djuret. Här fortsätter utvecklingen vidare framåt och kulminerar för närvarande i tillkomsten av den jordiska människan. Utvecklingen står emellertid inte stilla, och den jordiska människan är på intet sätt uttryck för livets höjdpunkt eller mening med det levande väsendet, eller det dolda dirigerande "något" bakom rörelsen. Tvärtom avslöjar en djupare kunskap om den jordiska människans kosmiska struktur, att fröna till helt nya sinnesorgan nu är så långt framskridna, att det för den tillräckligt utvecklade andliga forskaren står orubbligt klart, att en helt ny kosmisk livssfär håller på att uppenbaras på de jordiska kontinenterna, en livssfär som helt uppfyller den djupa drömmen om ett liv i inbördes fred, ande och skönhet, som miljoner människor världen över hyser, en dag ska bli ett självklart faktum.

Det som emellertid i särskilt hög grad kommer att befrämja denna utveckling, ja, som är ett direkt livsvillkor för den, är att man fortgående håller sina organ i funktion, i arbete eller rörelse. Detta betyder i sin tur att det som mer än något annat befordrar hälsa och glädje över att vara till, är det levande väsendets förmåga att skapa nyttiga eller logiska ting, produkter som direkt ökar dess livslust, dess glädje över tillvaron. Därför kommer sysslolöshet efter hand att bli mänsklighetens största och mest hälsofarliga gissel.

Heter det inte i Bibeln (1 Mos 3:19): "du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett", och att "den som inte vill arbeta, får inte heller äta" (2 Thess 3:10)? Dessa ord skulle vara sanna om inte utvecklingen just visade att det i dag i världen är ett överskott på människor, en ständigt växande grupp "arbetslösa", för vilka det inte finns något arbete. Vi står här inför ett i själva verket till synes olösligt problem. Denna för hundratusentals människor ohyggliga arbetslöshet tycks inte kunna hållas nere annat än under de fruktansvärda krigsperioder, då otaliga miljoner sänds till fronterna, medan alla andra mer eller mindre fördelas i vapenindustrin. Vi står här inför det paradoxala faktum att medan det nästan är för få människor när världen är i krig, är det för många så snart fredsklockorna ringer. Med freden kommer arbetslösheten och även om fackföreningar, arbetslöshetskassor och så kallade "beredskapsarbeten" eller "nödhjälpsarbeten" naturligtvis är utmärkta hjälpinsatser, så utgör de dock i förhållande till själva problemet endast ett mer eller mindre illa dolt "lappverk". Arbetslösheten har blivit ett problem som inte något som helst politiskt parti i världen är i stånd att lösa. Det är helt enkelt en följd av en av naturens egna krafter frambringad kursändring i den jordmänskliga utvecklingen eller kulturskapelsen. Och så länge den jordmänskliga politiken eller de jordmänskliga formerna av regering inte har bringats i samklang med denna av naturen själv företagna kursändring, kommer arbetslösheten att växa och växa för att till sist bli den maktfaktor med vilken naturen kommer att välta den jordiska människans nuvarande inställning till individens egendomsrätt och medborgarskap.

Till en början hörde man människorna ge uttryck för att det är maskinerna som bär skulden till arbetslösheten, och att man bör avskaffa dem. Men denna inställning har man för länge sedan övergett såsom hopplös, eftersom den går direkt emot naturen. Vad tjänar det till att myran går emot vattenfallet? Och man kan lika gärna börja bekämpa den blå himlen eller kräva att solens bana ändrar sig som man kan börja bekämpa maskinerna, som just är en produkt av de tidigare nämnda nya förmågorna hos människan. Att bekämpa nya förmågor med vars hjälp man är i stånd att få döda naturkrafter att arbeta åt sig, skulle vara lika dåraktigt som det skulle vara om man började förstöra sin syn och hörsel därför att man inte vill se eller höra det onda som sker i världen. Inget väsen kan gå emot sin egen utveckling utan att därmed uppleva just de smärtsamma erfarenheter, som mer än något annat befordrar denna utveckling.

Det kosmiska syftet med maskinerna är endast att åstadkomma, att det grova materiella arbetet inte behöver utföras av människor. Till en början har detta naturligtvis lett till att många människor världen över har blivit arbetslösa. Förhållandet är här helt enkelt detta, att ju bättre maskinerna kan utföra det för mänsklighetens bestående nödvändiga arbete, desto fler överflödiga människor kommer det att bli. Lägger vi så därtill det faktum, att den mänskliga fortplantningsförmågan i vår tid medför inkarnationen av otaliga miljoner människor, blir perspektivet sett från en viss synpunkt mycket förfärande. Antalet arbetslösa eller summan av överflödiga människor kommer oundvikligen vid en viss tidpunkt att växa till det gigantiska. Situationen kommer att bli sådan, att bara en stadigt försvinnande liten grupp kommer att ha tillgång till ett verkligt arbete, nämligen den grupp som dels äger maskinerna och dels nödvändigtvis måste betjäna maskinerna. Endast dessa människor skulle, om inte utvecklingen tjänade ett högre syfte, då vara samhällets egentliga makthavare.

Vad är det då som i vår tid är fel i världsadministrationen? Det felaktiga i jordmänsklighetens administration av de existerande värdena är att denna administration inte värnar om dessa värden till förmån för allmänintresset, utan till förmån för privatintresset. Med privatintresset menas i det här sammanhanget ett intresse av rent egoistisk natur, vilket vill säga djurisk natur. Denna djuriska natur eller djuriska princip är gudomlig och direkt livsbetingande i det egentliga djurriket, men livsfarlig för varje kultur, i vilken krig, ofred och intolerans ska vara en absolut omöjlighet. Egoismen är alltså uttryck för en kraft som har varit och ännu en tid kommer att vara absolut nödvändig i mänsklighetens utveckling fram till en varaktig fred. Dess natur utgör en levande demonstration av hur en kultur i vilken det ska vara fred, absolut inte ska vara. Därför ser vi också att samhällsutvecklingen i form av arvsskatt, progressiva skattelagar m.m., i allt högre grad gör det omöjligt att kunna tillägna sig en privatförmögenhet. Staten, vilket vill säga allmänheten, kräver större och större andel av dessa överlåtelser och gåvor, ja, till och med också av en människas förvärvade förtjänst eller förmögenhet genom eget arbete. Att detta är obehagligt för den det drabbar, är naturligtvis en självklarhet och är så mycket värre i en värld där de flesta ännu ser pengar och förmögenhet som det enda skyddet mot allt och alla. Men om inte utvecklingen gick i denna riktning, skulle ju mänskligheten föras ännu djupare in i arbetslöshetens och diktaturens helvete än vad fallet redan är.

Jag har i korta drag berört dessa allvarliga problem för er, för att visa bakgrunden till den värld som ska bli resultatet av de lidanden, som mänskligheten i detta århundrade har genomlevt. Vi närmar oss med stor hastighet den tid då maskinerna, plus ett i själva verket mycket begränsat antal människor, kan producera de för världssamfundet nödvändiga materiella tingen. Medan denna produktion, i synnerhet förr i tiden, men fortfarande ännu i vår egen tid, är under kontroll av privatintressen, kommer utvecklingen oundvikligen att medföra att allmänheten, vilket vill säga flertalet, vid en viss tidpunkt inte bara blir medbestämmande i administrationen av tillgångarna i världen, utan direkt huvudbestämmande. Utvecklingen kommer oundvikligen att leda till skapandet av en internationell världsstat, i vilken en av majoriteten tillsatt överhet kommer att bevaka att ingen människa kommer att kunna leva på andras bekostnad, och att ingen människa kommer att sakna det för ett verkligt lyckligt liv nödvändiga arbetet.

Vad ska då alla dessa människor företa sig? Ja, när allt grövre arbete för länge sedan övertagits av maskiner och helautomatiska fabriker, återstår endast detta för den jordiska människan att syssla med — utvecklingen av sin ande. I detta sammanhang vill det säga: utvecklingen av hennes förmåga att skriva, teckna, måla, sjunga, spela eller på annat sätt ge uttryck för allt det som bor i hennes själ. Medan livet från djungeln och fram till vår tid huvudsakligen har varit ett liv i kamp mot allt och alla, kommer framtidens människor uteslutande att koncentrera sig på att bli genier i konsten att leva, konsten att tänka. Långsamt går det upp för mänskligheten att vi alla i själva verket är medborgare i en oerhört rik värld, och att orsaken till vårt nuvarande elände enbart står att finna i vårt eget sinne. När våra mentala ofullkomligheter av livet självt bringats till att upphöra, kommer vi att finna oss som medborgare i en värld där alla tjänar alla, och där den är störst som genom sina förmågor förmår sprida mest kärlek, mest skönhet och därmed mest välsignelse omkring sig. I denna värld, där anden helt har besegrat materien, existerar endast glädje och harmoni. "Himmelriket" har här blivit till verklighet, och julevangeliets djupa, rena budskap om "frid på jorden bland människor, till vilka han har behag" har här fullbordats. Gud vandrar då åter tillsammans med "Adam" och "Eva" i "Edens lustgård".