Vad menar vi med det mänskliga? – Och vad menar vi med det omänskliga? – I allmänhet betraktar vi den väsensart, som vi själva tillhör, som det förnämsta av Guds alla skapelser. Och det är naturligtvis heller inte utan grund. Människan är ju det väsen som har den största begåvningen och det härav följande största herradömet över materien. Inget annat fysiskt väsen på jorden kan mäta sig med människan i intellektualitet och det härav följande kemiska, tekniska och konstnärliga kunnandet. Men det är ju inte blott detta, att människan är överlägset djuret rent intellektuellt och tekniskt. Många av djuren är ju inbördes varandra överlägsna, och dock har de inte av den anledningen blivit människor. Den överlägsenhet, som människan besitter gentemot djuret, är av så djupgående art, att den gör människan till ett helt annat väsen än djuret. Det är en skillnad mellan människan och djuret, som motsvarar skillnaden mellan djuret och växten. Vari består då denna skillnad mellan människa och djur? – Jo, människan avviker från djuret genom att det i människan utvecklas organiska funktioner, som fullständigt motarbetar de djuriska organiska funktionerna, vilket vill säga de djuriska anlagen. Vad är då de djuriska anlagen för något? – De djuriska anlagen utgörs av alla funktioner, som kommer in under begreppet självbevarelsedriften. Självbevarelsedriften utgör i sin tur alla funktioner, som uteslutande går ut på individens beskydd av sig själv eller intresse för sig själv. Det fundamentala i djurets psyke eller medvetande är uteslutande själviska medvetenhetsfunktioner. Det är riktigt att det ibland kan förekomma exempel på osjälviskhet hos djur, men de är så sällsynta att de absolut endast kan höra till undantagen. Det allmängiltiga är att djuret så att säga är hundra procent själviskt. Det dräper allt annat för att bevara sin egen existens, om det är nödvändigt, helt bortsett från att det ju är en livsbetingelse för många arter att de just skall äta andra djur eller leva av dessas kroppar. Det säger sig självt att i ett sådant medvetande eller psyke, kan det inte vara särskilt stora områden av den känsla vi kallar kärlek, liksom det femte budet "du skall icke dräpa" här skulle betyda självmord om det efterlevdes. Det femte budet är alltså inte något bud för lejon och tigrar eller andra rovdjur.

Då djuret således ännu inte har tankar eller medvetande om annat än sin egen existens, sin egen självbevarelse, är varje ställningstagande till omgivningen uteslutande med beräkning på att det skall vara till fördel för det självt, alldeles oberoende av vad det så än må kosta andra väsens liv och hälsa. Men då det är det enda sätt på vilket djuret kan upprätthålla livet, är således denna inställning för djuret den absolut allra högsta uppfyllelsen av lagen för dess existens. Det kan, när det har vuxit utanför sina föräldrars räckvidd och har kommit till den ålder där det är vuxet och kan klara sig självt, inte vänta sig någon som helst hjälp från något väsen utöver sig självt. Blir det sjukt, kommer till skada och inte kan skaffa sig födan, måste det ömkligen dö av svält och brist på vård. För djuret gäller endast en lag, nämligen den att "var och en är sig själv närmast". Ett djur som avviker från detta (tänker här inte på föräldraprincipen, som ju betingar att avkomman blir hjälpt och får mat till dess att det är vuxet och kan själv), kommer från en djurisk ståndpunkt i allra högsta grad att vara uttryck för omoral. Om man skulle sätta upp djurets lagar eller dygder rent skriftligt, skulle nämnda lag vara dess moralbud nummer 1. Därefter skulle parollen lyda: "Dräp allt som står i vägen för ditt liv. Krossa och lemlästa överallt där det kan vara till fördel för ditt eget välbefinnande". Att vika för nästan är självmord, är den största existerande dödssynden, är det mest omoraliska beteende som över huvud taget kan uppvisas av ett djur. På alla områden måste djuret följa och befordra själviskheten. Endast genom själviskheten kan djuret uppnå den högsta form av det välbefinnande som djuret har möjlighet att uppleva som lycka. Men då det utöver sitt förhållande till avkomman och äkta maken/makan alls inte finns någon som helst form av sympatikänsla hos det vilda och av människor ännu oberörda djuret, kan det i verkligheten alls inte överträda den för djuret bestämda livslagen. Det följer sin instinkt, sin organisms krav och har absolut inte andra begär. Det kan därför aldrig bli villrådigt och komma i konflikt med sig självt. Det kan aldrig få samvetskval. Djuret är ett fullkomligt väsen i sitt rike. Här finns varken "fariséer", "syndare" eller "publikaner". Allt uttrycker den gudomliga viljan, allt är naturligt, i det att det alls inte finns någon som helst möjlighet för djuret att avvika från det naturliga. Här behövs varken påvar, biskopar eller präster. Här behövs varken profeter, vismän eller världsåterlösare. Här finns inte några av alla de utsvävningar bort från livets lagar, som man känner inom människans sfär. Och här är vi vid den stora fundamentala skillnaden mellan djuret och människan.

Vi har ju nått så långt fram i utveckling och intellektualitet att vi kan se, att alla de lagar för liv och inställning som var en livsbetingelse och största dygd för djuret, har blivit en ren och skär hundra procents olycka för alla de människor som uppfyller och praktiserar dem. Varför kan de inte vara till lycka för människorna lika väl som för djuren? – Ja, man vill kanske också hävda, att de i stor utsträckning är till lycka, är livsbetingande, och att människorna i årtusenden ju har praktiserat de djuriska metoderna och alls inte kan undvara dessa. Ja, det är riktigt, men det är också lika riktigt att det sida vid sida med denna djuriska inställning och praktik har uppstått en sida i det mänskliga psyket, som är av rakt motsatt natur och ger utslag i alla de manifestationsarter, som kommer in under begreppet osjälviskhet. Och är det inte just denna osjälviskhet, som skiljer människan från djuret? – Denna osjälviskhet är alltså det enda människan har, som djuret inte har. Det är alltså denna osjälviskhet, som är det "mänskliga" i människan. Det människan har därutöver, är alltså endast vad djuret har. Att människan kan praktisera de själviska manifestationerna i en långt högre grad än djuret, förändrar ju inte den djuriska principen eller de djuriska manifestationerna. Själviska manifestationer blir inte mindre själviska, ju genialare och i ju större omfattning de kan utvecklas. De blir inte "mänskliga" av den anledningen. Stöld upphör inte att vara en djurisk manifestation eller en djurisk princip, därför att det kan befordras diplomatiskt och kamoufleras som affär eller annan modern förevändning. Detsamma gäller bedrägeri och alla andra former av själviska manifestationer. Tjuveri, mord och dråp, bedrägeri, hat, hämnd, avundsjuka, missunnsamhet osv, upphör inte på något som helst sätt att vara själviska principer och därmed djuriska dygder, oavsett hur mycket man än kan kamouflera dessa som rättmätiga eller lagliga. De kan omöjligt bli osjälviska och kan således aldrig någonsin bli uttryck för det som skiljer människan från djuret, nämligen osjälviskheten eller den begynnande kärleken utanför köns- eller befruktningstillstånden.

Och då har den stora frågan så blivit aktuell som den över huvud taget kan bli, nämligen detta: Har de djuriska principernas praktik, upprätthållande och odlande fört till en tilltagande större och större lycka för mänskligheten? – Är det inte ett faktum, att de har fört människorna till ett större och större krigstillstånd, till större och större mord- och lemlästningsprocesser? – Ligger inte några av världens största kulturcentra i ruiner, är inte tusentals och åter tusentals människor i dag invalider på grund av de djuriska principernas praktik? – Förekommer det inte hela horder av hemlösa, föräldralösa barn som måste klara sig själva mitt i ruinhögarna och mellan människovraken? – Är inte hundratusentals inspärrade i koncentrations- eller flyktingläger långt borta från fädernesland, familj, vänner och bekanta? – Måste inte hela kulturutvecklingen vara hämmad av det ständigt stora militäruppbådet, som lamslår all ekonomi? – Vad tjänar människornas väldiga kemiska och tekniska kunnande till, när det hela tiden nästan bara används för frambringandet av mordvapen eller ödeläggelsemedel och för utplåning av kultur och människor? – Är inte alla dessa företeelser och hämningar, verkningar av alla de principer som hos djuret är dygder och livsbetingelse. Dessa principer kan alltså inte vara dygder eller livsprinciper hos människan. Detta är alltså den stora skillnaden, som visar att människan tillhör ett rike som ligger ovanför djurriket.

Men som vi har sett kan inte de djuriska principerna, vilket vill säga de själviska, vara idealet för det mänskliga samhället, liksom de heller inte kan vara idealet för den enskilde individen. Och vi kommer då till det stora problemet: Ja, men hur kan det då komma sig, att människorna inte vänder dessa djuriska principer ryggen och helt ägnar sig åt de osjälviska? – Ja, här visar livet oss att människan absolut inte är något färdigt väsen. Det är lätt att se, att människan inte är något renodlat djur, men hon är heller inte någon renodlad människa. Hon har inom sig som tusenårig tradition de djuriska tendenserna. Hon är ännu i stor utsträckning självisk och upprätthåller sin tillvaro på principen "var och en är sig själv närmast". Men hon har också den sidan inom sig, som djuret inte har, nämligen den osjälviska. Den jordiska människan avslöjar alltså sin ofärdighet genom den omständigheten, att hon är ett delat väsen. Ibland behärskas hon av den från djurriket nedärvda dräpande och själviska traditionen, och ibland behärskas hon av den osjälviska eller nya sidan i hennes struktur, som djuret inte har och som alltså är något nytt i hennes väsen. När den nya sidan behärskar väsendet, är det mänskligt; när den djuriska sidan behärskar väsendet, är det omänskligt eller djuriskt. Och det är väl ingen som vill påstå, att den djuriska eller omänskliga sidan är eftersträvansvärd, är objektet för mänsklig strävan och utveckling? – Ropar inte alla efter en verklig fred? – En verklig världskultur med alla tänkbara humana anordningar, och där allt är till gagn för allt? –

Men när naturen således visar oss humaniteten, som inte kan utlösas utan ett osjälviskt sinnelag, och när människornas psyke är sådant att de omöjligt kan bli lyckliga utan en varaktig fred, varför då håna och göra sig lustig över alla dem som har vigt sina liv i humanitetens och fredens tjänst? – Varför ropa ut att man har fått nog av det religiösa, fått nog av det och det? – "Vi skall sannerligen inte ha mer av den sorten". Sådana uttalanden och uppfattningar är ett totalt avslöjande av att dessa väsen behärskas av den sidan i sitt psyke, som är själviskt, som är djuriskt, alltså exakt samma sida som skapar förbrytaren, skapar tjuven och rövaren, skapar banditen och bedragaren. Denna sida som är det stora idealet och en livsbetingelse hos djuret, men som befordrar krig och ofred hos människan. Allt det hån och all den kritik av väsen och verksamhet, som uteslutande arbetar i osjälviskhetens eller i det verkligt mänskligas tjänst, gör sig gällande endast bland väsen som är lika dumma och immuna inför vad som verkligen är mänskligt och humant. Men dessa väsen är ju yngre väsen inom det verkligt mänskliga och kan därför inte se, hur de med sitt skryt och sin kritik blottar denna sin ofärdiga sida. Om de kunde se den skulle de skämmas. Men det kan man inte förvänta sig av ett barn, som ligger i sin linda. Och därför blir dessa väsen också förlåtna. Humaniteten eller människans utveckling går stadigt och jämnt fram oberoende av dessa andligt oförmögna väsen. De kommer att vandra runt i sitt själviska och kärlekslösa tillstånd och vinna framgång hos likasinnade människor med djuriskt medvetande och tillsammans med dem befordra den atmosfär, som skapar krig man och man emellan och som sedan i sin tur utvecklas till krig mellan folk, nationer, sekter, religioner och samfund. Vi kan således oberoende av vad vi lärde oss som barn, oberoende av Bibeln eller andra heliga böcker, oberoende av profeter och vismän, oberoende av politiska eller religiösa uppreklamerade ideal här som i livets eget tal, se vad som är det enda nödvändiga. Vi kan se vad som i människans psyke skall växa och kan ge lycka, och vad som i människans psyke skapar lidande och olycka för samma människa. Det är ingenting att ta miste på. Världen har så många bevis i dag på de själviska eller djuriska manifestationernas hämningar för människans lycka, att vi inte behöver tvivla på att humaniteten eller det tankeklimat, som har sin rot i nästakärleken, är det absolut enda som leder ut ur mörkret, bort från krigen, lemlästningen och lidandet.

Men det är en sak att kunna se detta, något annat att kunna praktisera detta det verkligt mänskliga. Ty de djuriska traditionerna är som förut nämnt tusenåriga, medan de mänskliga är av mycket nytt datum. De djuriska anlagen har människan som medfödda talanger, medan de osjälviska i hög grad är något som skall läras in eller tvingas in under viljan. Den jordiska människan är alltså som nämnt ett delat väsen. Hon utgör i själva verket ett par andligt hopväxta tvillingar. Den ena tvillingen har ett djuriskt psyke, medan den andra har ett begynnande mänskligt psyke. Den djuriska tvillingen vill tjäna de nedärvda djuriska idealen, medan den andra uteslutande vill tjäna det rent mänskliga. Dessa två tvillingar ligger i en evig kamp, ty de kan nämligen inte fortsätta med att leva båda två. Antingen skall den ena eller den andra dö. Och då deras mentalitet har vuxit samman under ett jag, utgör de båda tvillingarna således i själva verket endast ett väsen. Men detta väsen är i konflikt med sig självt, varje gång den ena eller den andra tvillingen har övertaget. När det djuriska gör sig gällande, rasar och bär sig den blivande människan åt som ett djur och kommer i konflikt med allt som tillhör den mänskliga tillvaron. Hon kommer i fängelse, hon kommer i kamp, hon blir ibland lemlästad, kommer i livsleda eller allsköns olyckliga tillstånd. Hon uppnår aldrig någonsin någon som helst varaktig glädje, även om hon stundom kan segra rent fysiskt. Segern kommer alltid att betyda själviskhetens seger, och denna seger kan endast existera på bekostnad av nästans liv och hälsa. En sådan tillvaro vilar alltså på något som inte är mänskligt, utan djuriskt. Men något som inte är mänskligt, är omänskligt. Men hur kan en människa existera och leva i det omänskliga. Det mänskliga måste uteslutande vara det element som människan kan leva i, liksom vattnet är det enda element i vilket fisken kan uppleva det för den fullkomliga livet. Varje gång den djuriska tvillingen får lov att bestämma, blir människan omänsklig, ty nämnda tvilling kan omöjligt vilja annat än det som är natur för den. Och varje gång den mänskliga tvillingen får övertaget, blir människan mänsklig. Hon kan inte bli vred, hon baktalar inte, hon förlåter all orätt. Hon är fri från all vrede och hetsighet.