Det finns två principer som vi alla är nära förenade med, det är "upplevelse" och "skapande". Det är förmågan att uppleva och förmågan att skapa som gör att vi framträder som levande väsen. Alltifrån att vi vaknar på morgonen tills vi faller i sömn på kvällen, kan vi inte undgå att uppleva och skapa. Även om man är sjuk och ligger i sängen, strömmar det upplevelser genom hjärnan, och vi skapar oss tankar och föreställningar som vi i högre eller lägre grad överför till skapande i fysisk materia. Det är denna upplevelse- och skaparprocess som utgör vårt medvetande eller psyke. Vi utgör alltså var för sig "något" som upplever och skapar livet genom ett medvetande. Det vi ser när vi betraktar varandra är inte detta "något", som vi kan kalla jaget eller skaparen och upplevaren. Vi ser däremot varandras organismer. Är då inte en sådan organism detsamma som jaget eller det levande väsendet självt? Nej, organismen kan omöjligt vara identisk med själva det levande väsendets jag. Organismen är ju en skapad företeelse, den är en produkt av en skapare. Men skaparen kan absolut inte i sig själv utgöra någonting skapat. En skapad sak kan inte uppfinna och utföra logiskt skapande. Ett hus, en bil, en symaskin eller en kostym uppfinner inte en kamera, en flygmaskin, en elektronhjärna eller en sputnik. Detta är solklart, så klart att man tycker det är nonsens att säga det. Icke desto mindre godtar människor en sådan absurd tankegång, när de accepterar den uppfattningen att det levande väsendet är identiskt med sin organism. När en konstnär eller tekniker skapar något, är det alltså endast en skapad sak som skapar något, om han skulle vara identisk med sin organism. Detta är fullkomligt ologiskt, ty den ena skapade företeelsen kan inte skapa den andra. En skapad företeelse kan bara bli till genom egenskaper som endast "något levande" kan ha. Vad är det för egenskaper? Det är förmågan att tänka, att planera logiskt skapande. Denna förmåga brukar vi kalla "intelligens".

Intelligensen är en förmåga som är av väldigt stor betydelse för människan, men den skulle vara helt utan betydelse om inte denna människa eller det levande "något" hade en förnimmelseförmåga genom vilken hon kunde uppleva och skaffa sig kunskap och erfarenheter. Men kunskap och erfarenheter skulle också vara av föga betydelse om det "levande något" inte hade den förmåga vi kallar minnet. Hur skulle det annars kunna hopsummera och återframkalla den kunskap eller de erfarenheter i sitt vakna dagsmedvetande som det har fått genom tidigare upplevelser? Utan ett sådant återframkallande skulle varje planering av logiskt skapande vara en total omöjlighet. Men förutom sin intelligens och sitt minne äger den tänkande människan också en högre förmåga, med vars hjälp hon kan uppleva den sida av livet som ligger bortom den fysiska världen och därför är helt otillgänglig för vanlig materialistisk, intelligensmässig forskning. Det är visserligen en förmåga som den jordiska människan ännu inte i någon särskild grad är i stånd att använda. Man kallar den "intuition", och den är mer eller mindre latent i den jordiska människans medvetande, men den finns där. När en människa "får" en ljus idé som slår ner i henne som en blixt, är det intuitionen som verkar. Hon vet bara inte att den kommer från ett annat plan än det fysiska, från idéernas värld, som är bortom det fysiska planet.

Förutom denna fysiska kropp har vi också ett annat område av nämnda apparatur, som är otillgängligt för de fysiska sinnena. Det är denna del som utgör det vi kallar själen eller psyket. Medan den fysiska kroppen till en viss grad utgör en dagsmedveten apparatur för människorna, utgör själen däremot en mer undermedveten apparatur. Själva dagsmedvetandet har emellertid inte sitt säte i den fysiska kroppen. Denna kropp är uteslutande ett organ för upplevelse och skapande, och dagsmedvetandet är rotfäst i den själsliga apparaturen, som också är säte för den del av människans medvetande som jag kallar "nattmedvetandet". Den skulle också kunna kallas "det psykiska dagsmedvetandet" i motsats till "det fysiska dagsmedvetandet", men eftersom den jordiska människan för närvarande endast har en drömlik förbindelse med denna del av sitt medvetande när hon är vaken på det fysiska planet, har jag valt att kalla den "nattmedvetandet".

I ödeselementet och därmed i övermedvetandet finns också vår eviga organuppsättning för själva livsupplevelsens möjlighet. Denna organuppsättning är talangkärnorna för avgivande och mottagande av energi, två poler av vilkas inbördes förhållande allt utvecklande av liv och all upplevelse beror. Det är det levande väsendets "maskulina pol" och "feminina pol". De ligger till grund för allt kontrastskapande och därmed för all förnimmelse. Genom dessa båda poler skapas allt mörker, krig, hat, sorg och lidande alltifrån de minsta till de största förnimbara företeelserna, liksom det också är genom dessa polers konstellation som det högsta ljuset, det högsta välbefinnandet, den starkaste kärleken och den mest intensiva salighetsupplevelsen kan skapas. Utan dessa båda polers existens skulle all livsupplevelse vara totalt omöjlig. Det är alltså genom polernas olika konstellationer i de levande väsendena som dessa befinner sig på olika stadier i de kosmiska spiralkretsloppen. Konstellationerna mellan polerna avgör om det levande väsendet framträder som växt, djur eller människa eller utgör en ännu högre livsform. Det är naturligtvis också dessa båda poler som bestämmer väsendets framträdande som hankönsväsen eller honkönsväsen eller som ett väsen som har balans mellan polerna och därför framträder som ett dubbelpoligt väsen.

Eftersom det levande väsendets jag och dess övermedvetande inte utgör resultat av en skapare, kan de inte vara identiska med skapade ting, och därför kan de inte heller som andra skapade ting direkt förnimmas och upplevas av den jordiska människan. Men genom de för sinnena tillgängliga skapade tingen, såsom väsendenas fysiska organismer med deras invecklade men geniala struktur, kan övermedvetandets och jagets eller skaparens existens teoretiskt erkännas av den utvecklade jordiska människan. Den verkliga, absoluta upplevelsen av jagets och övermedvetandets eviga existens kan endast ske genom den högsta förnimmelseförmågan, intuitionen, men den kommer inte till verkligt dagsmedveten funktion hos den jordiska människan förrän denna har nått en långt högre kapacitet av mänsklig moral och humant uppträdande i sitt dagliga liv än vad hon nu representerar.

Bakom den del av det levande väsendet som vi direkt eller indirekt upplever med våra fysiska sinnen finns en för sinnen och intelligens otillgänglig del. Vi kan också säga att det bakom den tids- och rumsdimensionella organismen och själen (ty själen är också tids- och rumsdimensionell, om än på ett annat sätt än den fysiska kroppen) finns en icke tids- och rumsdimensionell del av väsendet: dess jag och dess övermedvetandeapparatur. Om övermedvetandet kan man utifrån den högsta analysen inte säga annat än att det är "något som är". Det är en evig, oföränderlig kosmisk princip. Det har alltså samma analys som jaget, och därför är jaget och övermedvetandet tillsammans en oskiljaktig enhet. Det är denna enhet som utgör det verkliga levande väsendet bakom organismens själsliga och fysiska områden. Det är det levande väsendets absolut fasta punkt, och det är utifrån denna fasta punkt som det åter och åter kan bygga upp nya organismer i psykisk (strålformig) och fysisk materia.

Både det vi kallar "befruktning" och det vi kallar "död" är verkningar av jagets förvandlingar av materien. Men jaget skapar naturligtvis inte bara förvandlingar i fysisk materia. De fysiska förvandlingarna är i själva verket sekundära i förhållande till jagets förvandling av psykisk eller strålformig materia. Det levande väsendets själsliv är ju ständigt i rörelse. Tankar, känslor, minne och intuition är alltsammans former av rörelse. Och det är samtidigt förvandling. Hur mycket förvandlas inte en människa rent psykiskt från barndom till mogen ålder? Denna förvandling beror på jagets rörelse av den psykiska materien. Att de själsliga organen är underkastade början och slut, upplevs inte av det levande väsendet som någon "död", utan just som vad det verkligen är, en förvandling, där det är början och slut, men där varenda avslutning avlöses av en ny början.

Varje skapad företeelse måste byggas upp av något material, vare sig den är psykisk eller fysisk. Man kan inte skapa något av ingenting. Men arbets- och skaparmaterialet finns ju också som tidigare omtalats som en evig realitet. Moderenergin finns i sex grundvariationer av energi, vilka jag kallar: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Dessa sex grundvibrationer av moderenergin eller som jag kallar dem "sex grundenergier" står i all evighet till de levande väsendenas förfogande, därför att alla levande väsen i sitt ödeselement äger permanenta talangkärnor eller som jag kallar dem "spiralcentra", utifrån vilka det ständigt är möjligt att kombinera dessa energier i nya materie- eller ämnesvariationer, som dels bildar psykiska och fysiska organ och kroppar, dels, med organ och kroppar som apparatur, framträder som en skaparprocess utanför det levande väsendets eget psykiska och fysiska område.

All materia, antingen den sedd i den jordiska människans perspektiv är fast, flytande, gasformig eller strålformig eller den kallas organisk eller oorganisk, består av levande mikroväsens organismer och kraftcentrum. Allt är levande, därför att universum består av levande väsen inuti levande väsen, som skapar universum och materier för varandra. Den jordiska människan är på samma gång både makro- och mikroväsen, eftersom dess organism, såväl den fysiska som den psykiska delen, bildar ett fysiskt och strålformigt universum för myriader av levande mikroväsen, som lever, rör sig och är till, än som fysiska celler, molekyler, atomer osv., än när de är "döda", som strålformiga partiklar i den jordiska människans psykiska organstruktur. Samma betingelser gör sig gällande i den jordiska människans förhållande som mikroväsen i jordklotets, solsystemets och vintergatsystemets fysiska och strålformiga organismer, ty också dessa himlakroppar med sin utstrålning är bärare av levande väsens skapar- och upplevelseförmåga. När vi är fysiskt inkarnerade, är vi fysiska partiklar i dessa makroindividers fysiska kroppar, när vi är "döda" är vi strålformiga partiklar i deras psykiska kroppar och har alltjämt individuellt medvetande, om än inte fysiskt dagsmedvetande, innan vi åter skapar en organism i fysisk materia med hjälp av det material som ett par blivande föräldrar ställer till vårt förfogande.

Som tidigare nämnts utför läkare och sjuksköterskor ett stort och skickligt arbete, men det är som regel endast fysiska reparationer och lagningar som de kan göra. Det verkliga botandet är förebyggande, och det är något som endast väsendet självt kan göra. Det kan försöka undgå mentala kortslutningar. Mentala kortslutningar är som tidigare nämnts ett resultat av att utstrålningar från vissa talangkärnor i övermedvetandet via de psykiska och fysiska organen motarbetar varandra i stället för att samarbeta. Detta ger mentala konflikter, genom att motstridande tankar och känslor så att säga försöker dräpa, underminera eller avlägsna varandra. Det är naturligt att det är på det sättet, eftersom den jordiska människan är ett övergångsväsen från djur till riktig människa och hon ännu besitter en hel del talangkärnor som utvecklats genom djurriket och primitiva naturmänniskotillstånd, samtidigt som hon har begynnande mänskliga eller humana talanger, av vilka en del kanske ännu endast är på A-stadiet eller önske- och begärstadiet, medan enstaka har blivit till en begynnande förmåga eller B-stadiet. Men eftersom de djuriska talangerna ska degenerera från ett C-stadium eller ett genialt stadium, där de fungerar som automatfunktion, är det rimligt som Paulus sa, att det goda han ville, det gjorde han inte, och det onda han inte ville, det gjorde han. Men hur kan ett naturligt tillstånd, det förhållandet att vi är övergångsväsen, leda till något onaturligt: mentala kortslutningar, stress, nervsammanbrott, sinnessjukdom, magsår, hjärtsjukdomar, cancer och mycket annat? Därför att människan skapar alltför stora spänningar i sitt nervsystem, antingen genom att fanatiskt kräva alltför mycket av sig själv på en gång eller också genom att ge efter – också i alltför stark grad – för svartsjuka, avund, vrede, irritation, besvikelse och liknande mentala tankeklimat, som är en så grov tankemateria, att det ämne som människornas nervtrådar och vissa andra organ består av och som nu är vana att vibrera på våglängd med människans konstruktiva idéer och humana känslor, bryts ned av de grova vibrationerna. Från den ena inkarnationen till nästa är det också möjligt att så ett nedbrytande öde genom att fördärva sina talangkärnor för uppbyggnad av en ny fysisk kropp genom storkonsumtion av alkohol, tobak och narkotika. Detta kan i värsta fall leda till att man föds utvecklingsstörd i nästa liv, ett tillstånd som dock också endast är tillfälligt, även om det kan dröja flera inkarnationer innan man åter har förmåga att bygga upp ett normalt nervsystem och en normal kropp. Det viktiga i livet är alltså att försöka att inte tänka illa om andra, utan tvärtom att förlåta dem. Att försöka se det positiva i varje situation, bland annat vad man kan lära av den. Att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv, det är hela lagens uppfyllelse, heter det, och det är den bästa mentalhygien som finns, det mest ofelbara medlet mot mentala kortslutningar. Gud är hela det levande universum, vars skapande kärlekskrafter finns överallt och kan ge människan kraft, idéer och tålamod, om hon i bön öppnar sig för dessa krafter. Och då vår nästa är Gudomens organ, älskar vi också Gud genom att älska vår nästa. Sig själv älskar man genom att rena sig från mörka känslor och tankar, liksom man tvättar sin kropp. Det är av allra största betydelse att människan lär sig att hon i själva verket är herre över tid och rum, att hon kan förvandla sitt eget och efter hand hela mänsklighetens öde genom att övervinna de animaliska krafterna i sitt sinne, som när de intellektualiseras blir till "djävulsmedvetande", som skapar sådana spänningar i ett annars förfinat nervsystem, att resultatet kan bli inte blott små kortslutningar, utan katastrofala mentala tillstånd som det kan ta flera liv att bygga upp igen.