Mänskligheten befinner sig inne i ett mycket stort lidande. Dess mentalitet är full av sorger och bekymmer, skrik och plåga. Därför är fruktan en allt dominerande faktor i varje enskild individs öde. Denna fruktan får individen att söka beskydd eller försvar mot det man fruktar. Vad är det då som den jordiska människan fruktar? Hon fruktar fattigdom, nöd och elände och härmed förenad nedvärdering, spott och spe samt träldom för andra människor. Hon begär därför i stor utsträckning pengar eller förmögenhet, därför att hon tror att därmed kunna gardera sig. Den jordiska människans dagliga liv har därför i hög grad blivit en jakt efter pengar, guld eller förmögenhet. Då detta begär efter guld eller förmögenhet är långt större än kärleken till nästan, vilket vill säga till medmänniskorna och djuren, försöker människan tillfredsställa sin guldtörst eller penninghunger på sina medväsens bekostnad. Därigenom har människan kommit att ha en livsform som starkt avviker från den livsform som är bestämd av naturen, nämligen den som ger trygghet, fred och harmoni. Hon har kommit in i en livsföring som ger just otrygghet, ofred och disharmoni. Hon värderar guldet eller materien högre än sin nästa eller medväsendet. Och hon drar sig i värsta fall inte för att mörda sin nästa, om det är nödvändigt för att komma åt dennes materiella ägodelar.

Vi har här kommit till grunden för allt krig i världen, inte bara inbördes mellan personer, utan också mellan alla stater och nationer. Det är denna princip som har bestämt alla nationers landgränser i dag. De har alla bestämts av den starkares rätt och fastställts med hjälp av den överlägsne segerherrens makt efter dennes godtycke. Därför har en del folk blivit storägare av jordens guld och gröna skogar, medan andra folk i högre eller lägre grad är underkastade dessa storägares eller stormakters diktatur med hänsyn till militär, varupriser, valutafrågor, handelsförbindelser etc., företeelser eller snärjande band som inte har lösgjorts eller mildrats för de små nationerna genom de två stora världskrigen. I dag är människan, trots att hennes tekniska möjligheter och förutsättningar att resa världen runt är större än någonsin, fängslad, kuvad och bunden till den en gång av ett krigsmässigt överlägset folk dikterade landgränsen för hennes eget folk. Det är riktigt att åren i många fall har låtit vänskapens gräs växa över den, inte genom folks egna frivilliga överenskommelser, utan genom en överlägsen krigsmakts med vapen dikterade landgräns, så att det på sin tid besegrade folket har funnit sig i sitt lands gräns och nu betraktar den som självklar, även om det i dag bor miljontals människor av detta folk på andra sidan den dikterade gränsen och således har berövats sitt rättmätiga hemland eller fädernesland. Gångna tiders och många av världskrigen uppsatta landgränser betyder alltså för dessa människor i verkligheten en babylonisk fångenskap. De uppsatta landgränserna framhäver alltså i stor utsträckning endast att folk befinner sig i landsflykt. Det är således inte så märkligt att de små nationerna fruktar de stora nationerna och att de svaga individerna i samhället fruktar de starka.

Men att detta tillstånd inte kan vara det fullkomliga eller slutgiltiga i Gudomens eller Försynens stora världsplan är självklart. Ett tillstånd i vilket de små nationerna ska frukta de stora nationerna, och de svaga individerna ska frukta de starka, är ju detsamma som rövarmentalitet. Gentemot rövarmentalitet har man inom de enskilda staterna eller samhällena upprättat det så kallade polis- och rättsväsendet. Ett sådant rättsväsens uppgift är att beskydda de svaga individerna i samhället gentemot de starka. Att nationer inte kommer att få någon som helst materiell fred eller harmoni, så länge det inte finns ett rättsväsen till beskydd för de små försvarslösa nationerna mot de stora nationerna är absolut givet. Krigsmentaliteten och dess helvetesatmosfär kommer ständigt att besudla människors och nationers dagliga liv, så länge beslutsfattandet inte är en fråga om rättvisa, men däremot i allra högsta grad en fråga om de mest geniala mordvapnen, dödsmaskinerna, avrättningsapparaterna och den mest omfattande förstörelsetekniken. Så länge det inte finns beskydd för den svage gentemot den starke i utövandet av denna helvetesatmosfär, då är det solklart att mänsklighetens mentala och kroppsliga skådeplats endast kan bli ragnarök eller domedag.

Vad eller vem är då roten till hela denna helvetesatmosfär eller dödsdans. Vem eller vad är det som människorna har att frukta? Ja, kan man inte här lätt se att människornas största onda eller domedagen endast beror på människornas förföljelse av människor, eller det som i den religiösa terminologin heter "allas krig mot alla"? Att världsutvecklingen nu mer än någonsin kommer att gå i riktning mot en bekämpning av denna människans förföljelse av människan är självklart. Att det till sist kommer att bli ett rättsväsen som ska göra alla nationer till ett rike och upphäva de rövaraktiga gränserna och befria de landsflyktiga folken ur den moderna babyloniska fångenskapen är lika självklart. Det är inte Guds vilja att landgränser ska vara en markering av egendomsrätt över internationella tillgångar, krigsbyten eller makterövringar. De kan aldrig vara eller bli annat än det som de är av naturen, nämligen en hemtraktsmarkering. Människan är alltså människans värsta fiende. Den mest primitiva föreställningen om bekämpandet av denna fiende är alltså den som hyllar den starkares rätt, vilket alltså vill säga maktprincipen, genom vilken man kan göra denna fiende till sin slav eller träl. Och även om man för in denna maktprincip under en modern struktur i form av polismyndighet eller rättsväsen, där man med makten framtvingar människans respekt för människan, har man inte avlägsnat det ondas eller människohatets verkliga rot. Att man i form av lag och rätt har satt ett mentalt taggtrådsstängsel kring sin nästas onatur, så att denna inte kan komma att besvära, betyder ju inte att den inte finns, eller att man i verkligheten har kommit i harmoni med denna nästa, har fått fred med honom. Man har endast säkrat sig mot honom, som man säkrar sig mot vilda djur. Och så länge människan måste säkra sig mot människan, som man säkrar sig mot vilda djur, finns fruktan fortfarande där.

Människan är ännu inte Guds avbild, hon har inte övervunnit det så kallade onda. Vad är det då som saknas? Om människan har skapat rättsväsen och därmed ordnade förhållanden i samhället, vad har hon då att frukta? Hon har fortfarande en fiende att frukta. Hon vet att människan fortfarande är hennes fiende och att hon är beskyddad endast genom rättsväsendet. Rättsväsendet är åter detsamma som en mur kring en stad. Fienden ligger på andra sidan denna mur och väntar bara på ett tillfälle att komma över muren. Och varje dag bryter tusentals människor, vilket vill säga människans fiender, igenom rättsväsendets mentala mur och avspärrningar och manifesterar här den starkares rätt, mördar, dräper, rånar, plundrar, stjäl och lemlästar. Och den moderna civilisationen har en hel sfär av fiender som brutit sig igenom muren. Det är denna sfär som vi kallar förbrytarvärlden eller civilisationens undre värld. Det moderna rättsväsendet kan alltså inte skapa den helt fundamentala säkerheten mot människans fiende, människan, och det är inte heller dess kosmiska bestämmelse. Det ska endast skapa ett någorlunda lugn, så att individerna kan hejdas något i sin dödsdans och tänka sig för lite.

Det verkliga bekämpandet av fienden kan ske först där människan står inför sin verkliga fiende. Är människan då inte människans verkliga fiende? Jo, bara vi räknar med att fienden inte är vår nästa, utan vi själva. Det är inte vår nästa som är vår största fiende, utan vårt eget själv. Vi är vår egen absolut enda fiende. Vi är nämligen upphovet till all fiendskap, vilken medmänniska som än måtte vara vänd mot oss. Denna vår egen förföljelse av oss själva kan inget polis- eller rättsväsen, ingen överlägsen makt, intelligens eller list i längden skydda sig mot. Det finns endast ett enda realistiskt beskydd, och det består i att göra sig ett med alla levande väsen, att komma att älska dem man tror är ens fiender. När människan älskar människan, upphör fiendskapen. Och med detta upphörande börjar den nya himmel och jord där rättfärdighet bor, inte som en tvångsmässig företeelse som upprätthålls genom polis och rättsväsen, utan som ett naturligt anlag i individen. Alla kommer då att älska alla, liksom alla i dag för krig mot alla.