Det levande väsendets organism och därmed dess öde upprätthålls och regleras genom en stor huvudprincip som vi känner till under begreppet "hunger och mättnad". När denna princips talangkärnor inte är skadade, vet dess upphov med hjälp av principen vad det ska äta och dricka. Det förmår då att urskilja precis vad dess organism behöver av vitaminer eller särskilda näringsämnen. Hos djuret är denna princip fortfarande renodlad. Men hos människan är denna princips talangkärnor i utomordentligt stor utsträckning defekta.

Men liksom människorna kan odla upp en konstlad törst, kan de också odla upp en konstlad hunger. De kan komma att hungra efter produkter som inte utgör den helt riktiga födan, liksom de också kan överdimensionera hungern efter de normala produkterna så att de vänjer sig vid att behöva bli övermätta. Denna övermättnad har också blivit en kulturfaktor. Liksom man i särskild grad ska dricka vid festliga tillfällen, ska man också i särskild grad festa genom att äta. Därigenom har människan i stor utsträckning kommit in i en urspårning som gör att hon lever för att äta, i stället för att äta för att leva.

Vad menas med att man gör födan raffinerat välsmakande? Det betyder att den goda smak som ett vanligt hälsosamt näringsämne har från naturens hand, och som är tillfredsställande för den naturliga smakförmågan, ibland görs ännu sötare eller ännu starkare i riktning mot den smak som produkten ursprungligen har. Och på så sätt gör man sin ursprungliga smakförmåga urspårad. Den smak som den annars så sunda näringsprodukten har, är i sig själv alltför svag. Man har vant sig vid att den ska göras mycket starkare.

Denna skrattretande företeelse kallas festmåltid, och personerna blir också skrattretande. De är karikatyrer av den mänskliga organismens konstruktion. Vid sådana festmåltider eller sinnesförstörande sammankomster har stora, avgörande beslut i människornas kulturskapande fattats och fattas fortfarande. Men kan människor som så lättsinnigt ropar hurra åt dessa sinnesförstörande fester eller fördummande njutningar vara de rättmätigt klarseende kulturskaparna? Och hurdan är då kulturen? Kan man inte här finna samma urspårningar? När karaktären kan låta sig ledas på avvägar i en situation, kan den väl det också i en annan situation, bara situationerna är vanliga, bara det är något alla andra också gör. Har man inte också här tendenser till att vilja överdimensionera njutningen? Också till vardags vill man helst njuta av desserter eller festmåltider. Det vill alltså säga att den dagliga, normala livsförnimmelsen, som skulle vara tillräcklig för att ge väsendet glädje och lust över att finnas till, för länge sedan är överflyglad av starkare begär. I länder med hög levnadsstandard förekommer det att både fadern och modern, sönerna och döttrarna har var sin lyxbil plus motsvarande överdimensionerade begärstillfredsställelser på en mängd andra områden. Och deras begär utvidgas ständigt. De hungrar ständigt efter mer och mer lyx. Deras livssmak eller livsbegär är således i allra högsta grad urspårad.

När man betänker att livets mening är att varje människa kommer till världen för att tjäna andra, inte för att snylta på andra eller för att låta sig tjänas, inser man att det förr eller senare måste komma en besvärlig avvänjningskur för dessa lyxhungrande människor. Här ser man tydligt att reinkarnationen är nödvändig. Hur skulle dessa väsen annars få sina sjuka livsbegär läkta och åter komma tillbaka till det naturliga livsbegäret?

När den normala livstillfredsställelsen inte blir normalt tillfredsställd, kommer ju människan att hungra efter den, och denna hunger är sund. Men om människan får sin normala livshunger överdimensionerat tillfredsställd, vänjer hon sig vid denna överdimensionering och blir alldeles olycklig om hon plötsligt tvingas att enbart få den normala tillfredsställelsen. Att vara olycklig och missnöjd med tillvaron eller att vara deprimerad, kan utmärkt väl vara framkallat av ett överdimensionerat mättnadstillstånd.

Men det kan också finnas rika människor som för länge sedan har blivit avvanda, och för vilka en förlust av rikedomen inte skulle vålla några särskilda kval. Det är ju just fördelen med naturens avvänjningsmetoder, att när man har övervunnit dessa kval, är man inte längre bunden till ett onaturligt begär på de angivna områdena. Man kan njuta av behagligheter om de erbjuder sig, men de betyder inte livet för en. Man blir inte olycklig av att mista dem.