Kära vänner! I dag vill jag gärna tala till er om mikrokosmos. Genom studiet av mitt arbete liksom genom den undervisning som ni fick som barn eller genom er religion har ni lärt er att man skall vara god mot sin nästa, ja, att man rent av skall älska denna nästa. Vem denna "nästa" är har ännu inte helt gått upp för alla människor. Naturligtvis har man nog visserligen varit klar över att man med detta uttryck menar våra medmänniskor och i någon grad också djuren, ja, man kan kanske till och med i nödfall hålla med om att även växter i någon grad måste behandlas humant, men att mikrokosmos hör in under samma begrepp ligger i hög grad ännu utanför de flesta människors livsinställning och dagsmedvetande.

Det stora ledande budet: "Du skall älska din nästa som dig själv" och vars uppfyllelse är "hela lagens uppfyllelse" utgör därmed fundamentet för all sann lycka eller väsendets uppnående av det högsta välbefinnande, det fullkomligaste öde som livets upplevelse över huvud kan bjuda på. Men om denna uppfyllelse inte är fullkomlig, ja, om det finns blott en enda liten brist i denna uppfyllelse, kommer ifrågavarande individs öde, hans lycka och välbefinnande i motsvarande grad orubbligt att präglas härav. Ja, det finns inte en enda form av disharmoni inom ett väsens upplevelse av livet, inte ens den svagaste lilla tendens i riktning mot ett mörkt öde utan att denna har sin rot i en eller annan brist i uppfyllelsen av det stora budet. Detta gäller vare sig väsendet lider av en organisk sjukdom eller dess välbefinnande störs av en eller annan medmänniskas personliga förföljelse.

Lagen bjuder ju: "Som man sår skall man skörda". Men här kan det kanske vara svårt för er att följa med. Medan ni möjligtvis nog kan förstå att en personlig förföljelse kan vara de yttersta konsekvenserna av en av er själva tidigare utlöst liknande förföljelse mot en medmänniska, även om denna händelse nu är utanför ert dagsmedvetna minne, ja, kanske ägde rum redan i ett tidigare liv, så torde det vara betydligt svårare för er att fatta att cancersjukdom, en lunginflammation eller helt enkelt en förkylning eller liknande beror på – bristande nästakärlek. Men detta är icke desto mindre i princip fallet.

Men detta betyder naturligtvis inte att föremålen för denna er bristande nästakärlek har varit medmänniskor, djur eller växter. Tvärtom, ni har kanske till och med i särskilt utpräglad grad talang för att visa sympati och kärlek mot de här nämnda livsformerna och är därmed vad man i dagligt tal kallar "en sympatisk, kärleksfull och god människa". Ni har kanske till och med nått så långt i denna form av uppträdande att er sympati och kärlek redan har börjat stråla tillbaka mot er från dessa väsen, så att ert öde här endast visar de allra bästa förutsättningarna för ett lyckligt välbefinnande. Om detta välbefinnande icke desto mindre störs av en eller annan mer eller mindre elakartad organisk eller kroppslig sjukdom och om denna störning också beror på bristande nästakärlek från er sida, avslöjas härmed att ni ännu inte helt uppfyller det stora kärleksbudet eller lagen för själva livets existens eller upprätthållande. Denna disharmoni i ert öde visar oss att detta att älska sina medmänniskor och att vara god mot djur och växter alls inte är tillräckligt för att garantera ett helt eller fullkomligt lyckligt öde, även om ett harmoniskt och lyckligt förhållande mellan er själva och dessa era medväsen naturligtvis är någonting mycket gott och ibland kanske kan se ut som själva kulminationen av lycka.

Vid varje sjukdom eller vid varje rent kroppsligt ont är ni alltså föremål för något obehagligt som bryter in och stör ert annars så goda välbefinnande. Detta obehagliga visar er att det finns områden i ert liv eller öde där ni inte skördar välbefinnande. Men om ni inte skördar välbefinnande, utan däremot obehag, måste det finnas områden i detta ert öde där ni har "sått" dessa obehagligheter. Var skulle de annars komma ifrån? – Man kan inte så råg och av denna sådd skörda vete. Man kan inte genom att manifestera betingelserna för obehag uppleva behag. Denna upplevelse kan naturligtvis endast utlösas genom att man manifesterar de betingelser som framkallar behag. Att ni själva har utlöst de betingelser som förorsakat er nuvarande eventuella sjukdom eller störning av ert välbefinnande, är i de flesta fall helt obekant för er. Ni är endast dagsmedvetna om att ni har blivit föremål för detta onda eller sjukdomen och vänder er i er vånda till en läkare eller till ett väsen som ni menar kan råda bot på ert lidande. Och detta är naturligtvis det enda riktiga. Där ni inte själva kan behärska er sjukdom måste ni självfallet vända er till de kapaciteter som har möjlighet att hjälpa er. Men detta betyder naturligtvis inte att dessa kapaciteter helt kan hjälpa er, även om de måste betraktas som Gudomens utsträckta hjälpande hand och i många fall kan råda bot på misären.

Dessa kapaciteter, vilket huvudsakligen vill säga läkare eller vetenskapsmän, är ännu forskare på de särskilda, speciella områden där det handlar om kroppsliga företeelser, de måste i många fall treva sig fram. Deras väg går stundom över hundratals experiment, innan de uppnår ett resultat varmed de kan bekämpa det onda. Och när de äntligen har hittat de betingelser eller det medel varmed det onda fysiskt kan bekämpas, betyder det i många fall endast en rent död yttre materiell företeelse, fullständigt grundad på en hundraprocentigt yttre fysisk syn, utan att de har någon som helst aning om vad det är som i själva verket försiggår, kosmiskt sett eller sett inifrån. De arbetar med tingen som död materia eller dött stoff. De lappar på en organism, syr och opererar på denna som en skomakare opererar på en sko. Men Gud ske lov för det. Att de har lyckats göra detta med så stor framgång som fallet är och att de genom sin kallblodighet, sina starka nerver och sin fysiska insikt i högre eller lägre grad har återgett mången trasig, lemlästad och sårad organism dess rörlighet, är ju ett av de moderna underverk för att inte säga mirakel som de i dag med sin kärleksfulla insats ger tusentals och åter tusentals människor.

Men att kunna lappa och restaurera någonting skadat är inte alltid detsamma som att ha bekämpat de orsaker som förorsakade skadan. Och så är det också här, där det gäller sjukdomsorsaker eller skada på organismen. Att en läkare botar ett brott på en arm eller ett ben, som förorsakats av ett fall i halt väglag, är ju inte en garanti för att inte också andra faller och skadar sig i halt väglag. Att bota verkan är inte alltid detsamma som botandet eller avlägsnandet av verkans orsak. Det hala väglaget måste bekämpas eller göras verkningslöst genom sand eller grus, om inte fler vägfarande skall komma till skada genom fall eller snubbling. Att en läkare har kunnat bota ett allvarligt magont hos en patient garanterar ju inte att inte andra människor får samma sjukdom. Om en sådan garanti skall kunna skapas, måste man upptäcka sjukdomsorsakens natur, så att man kan bekämpa den, innan den hinner bli sjukdom i organismen, på samma sätt som man bekämpar det hala väglaget, innan någon kommer till skada i detta.

I denna bekämpning har man vad gäller många sjukdomar nått långt genom att man har upptäckt de små mikroberna: bakterier, baciller och kocker, som med sin parasittillvaro i de levande organismerna ger upphov till ifrågavarande sjukdomar. Med upptäckten av dessa små mikrobers parasiterande, liv eller natur har man blivit i stånd att bekämpa dem med hjälp av en för var och en av dem särskild form av serum. Genom inympning av denna i organismen har man helt eller delvis kunnat göra denna immun mot motsvarande sjukdom. På detta sätt är man alltså i stånd att göra organismerna immuna mot olika farliga sjukdomar. Men även om denna människans utvidgade kunskap på detta område utifrån en viss synvinkel är en utomordentligt stor välsignelse, varigenom tusentals människor har kunnat undgå en onaturlig undergång för sin organism, ja, har varit det enda medel varigenom de har kunnat bekämpa eller få bukt med farliga epidemier, så är denna kunskap eller denna förmåga alls inte uttryck för den höjdpunkt eller den kulmination som hon efter hand kommer att uppnå på detta område. Efter hand kommer människan att kunna göra organismen immun mot sjukdomarna genom sin egen kraft och kommer därmed att ha uppnått den absolut högsta förmågan i betjäning och vård av sin organism eller detta det mest komplicerade, mest fullkomliga och underbara instrumentet eller redskapet för sin upplevelse av livet.

Visserligen är serumbehandling eller vaccination något mycket gott för mänskligheten, ja, under en viss period eller på vissa stadier av dess utveckling rent av oumbärlig, men det kan inte förnekas att dess karaktär i sig själv är något onaturligt för själva organismen och därför liksom allt annat onaturligt efter hand kommer att övervinnas eller bekämpas av den mänskliga anden. Att den används av människan är inte därför att den inte är ett "ont", utan därför att den är ett "mindre ont" än själva den sjukdom som den skall förebygga. Att den är ett "ont" kan inte förnekas. Dess framställning innebär ofta lidande och obehag för djur, liksom själva dess verkningar i den mänskliga organismen ju också till en viss grad är giftiga eller på sätt och vis innebär en brutalitet mot organismen och förorsakar den lidande, vilket tolereras endast därför att den är ett medel att bekämpa ett större ont. Till detta kommer också att det finns organismer för vilka den kan vara farlig, organismer som alls inte reagerar på samma sätt på dess verkningar som allmänt gäller för massans eller flertalets individer, utan är långt mer sårbara än dessa. Ja, det kan till och med vara fråga om livsfara. I sådana situationer kan det ju vara ett större ont att vaccineras än att alls inte vaccineras. Men då man inte kan veta detta i förväg, blir själva frågan om vaccination eller icke-vaccination ganska problematisk, eftersom många människor fruktar den eventuellt ogynnsamma utgången av behandlingen.

Men eftersom vaccination som sagt har gett mänskligheten ett utomordentligt välsignelserikt stöd i kampen mot våldsamma organismnedbrytande epidemier, har räddat tusentals människor från en alltför tidig död och alltjämt ger mänskligheten detta stora stöd, kan man inte utan vidare i dag ignorera den eller avråda människor från att låta vaccinera sig, ty man kan då komma att stå i den situationen att den människa som man avråder vaccination just är en människa som är mycket mottaglig för en av de sjukdomar som vaccinationen kan skydda henne mot. Å andra sidan kan det också vara förenat med en viss risk att tillråda en människa vaccination, ty då kan situationen ju bli den att man står inför en av de människor för vilka vaccinationen är farlig. Som ni ser här kan såväl tillrådan som avrådan vad gäller vaccination få högst ogynnsamma följder. Men det som talar för en tillrådan är alltså den omständigheten att procenttalet för närvarande är mycket mindre för dem som inte tål vaccinationen än för dem som tål den. Vaccination med ofarliga och sjukdomsförebyggande verkningar förekommer ännu i långt fler fall än vaccination med direkt farliga följder. Om man vågar tillråda vaccination på grund härav blir sålunda här en individuell samvetsfråga.

Vaccination eller serumbehandling är sålunda inte riskfritt och inte utan obehag, även om den för närvarande är oumbärlig i den jordiska människans nuvarande tillstånd. Men just på grund av att den ger obehag och kan innebära livsfara genom att användas, är det uppenbart att den inte är helt fullkomlig och därför inte heller är den absolut naturliga och slutgiltiga lösningen på problemet. Dessutom finns det ju också många sjukdomar eller kroppsliga lidanden där vaccination eller serum är helt utan verkan. Men även om man kunde skapa ett serum för varje slag av lidande, skulle problemet därmed inte vara löst. Det är visserligen gott att kunna lappa och laga eller reparera sönderslagna ting, men själva den olägliga sönderslagningen har därmed inte avlägsnats. Tingen kan alltjämt slås sönder för tidigt, så länge själva betingelserna härför inte har avlägsnats. Som jag tidigare har nämnt är det på samma sätt med organismerna. Även om läkarvetenskapen efter hand har blivit utomordentligt skicklig på att inte endast bota många sjukdomar, utan också förebygga många lidanden, så har den dock därmed inte uppnått den absolut högsta eller fullkomligaste lösningen på problemet, så länge bekämpandet och förebyggandet endast upprätthålls av medel som man bara kan framställa genom andra väsens lidande och död. Jag tänker här på de många hundratals djur som förlorat sin hälsa eller sitt liv genom vivisektion.

ropar till himlen angående detta av den jordiska mänsklighetens nöd och vånda utlösta slagfält, denna dödszon och detta helvete för myriader av väsen. Att detta tillstånd, hur oumbärligt det än måste sägas vara för närvarande och hur ändamålsenligt det än är i upprätthållandet av den jordiska mänsklighetens hälsa, kan det omöjligt var den grund för hälsans upprätthållande som Försynen har avsett som den slutliga lösningen i skapandet av det fullkomliga jordmänskliga välbefinnandet. En hälsa och ett kroppsligt välbefinnande som endast kan upprätthållas genom andra väsens plåga, död och undergång kan omöjligt utgöra det stora målet för den gudomliga skapelseplan som utlovats Hur mycket lidande och hur mycket lemlästning tror man inte att det har kostat dessa yngre medväsen i utvecklingen eller livet att ha tvingats ställa sina sunda och friska organismer inte till förfogande som material för forskarens försök, hans kniv, hans giftpreparat och serumframställning för att tala om de många andra smärtsamma och lemlästande ingrepp som i vetenskapens namn kan företagas av den auktoriserade experimentatorn? – Jag skall inte dröja vid de eventuella ohyggligheter som här kan manifesteras, om forskaren inte hör till dem som uteslutande arbetar med dessa ting som ett "nödvändigt ont", utan hör till dem för vilka vivisektion är en sann njutning, är en kamouflerad möjlighet att få en överdriven onaturlig läggning tillfredsställd: sjuklig vetgirighet och perversitet. Men även om man bortser från denna sistnämnda eventualitet och betraktar den som utesluten inom den auktoriserade forskningen, blir det ändå tillräckligt med lidanden som människorna som "himmelriket". Vad tjänar det till att människorna får slut på sina krig, får slut på hat och antipati och visar stor vänlighet mot medmänniskorna, om upprätthållandet av deras hälsa och välbefinnande kräver att de dagligen måste intaga så och så många droppar av ett eller annat preparat, måste vaccineras mot det ena eller andra onda med det eller det serumet, vars framställning endast kan ske genom sjukdom, lidande och undergång för andra väsen i kött och blod? – Att dessa andra väsen är "yngre" i utvecklingen än den jordiska människan upphäver inte det femte budet: "Du skall icke dräpa", liksom det inte heller kan förändra det eviga kosmiska facit: "Vad en människa sår, det skall hon också skörda". Ett "himmelrike" i vilket man sår och skördar lidande, mord och dråp, är inte något "himmelrike", utan en lidandets zon helt analog med den som de jordiska människorna i dag så starkt kämpar för att befrias från.

Som ni ser här är en genomförd människokärlek absolut inte tillräcklig för att leda er ut ur alla lidanden. Det stora kärleksbudet säger ju inte heller: "Du skall älska dina medmänniskor som dig själv", men däremot som bekant: "Du skall älska din nästa som dig själv". Begreppet "nästa" täcker alltså över långt mer än medmänniskorna. Det täcker över ingenting mindre än alla levande väsen och därmed över alla former av liv. Om det inte uppfattas på det sättet och lagen därför inte heller uppfylls i förhållande härtill, kan inget väsen uppleva det fullkomliga "himmelriket". Det kan genom människokärlek och kärlek till djuren och växterna visserligen uppnå ett lyckligt förhållande mellan sig och dessa livsformer, men denna sympati eller denna uppfyllelse av kärlekslagen är alltså inte tillräcklig för att den på något sätt skall kunna garantera er en fullständig organisk eller kroppslig hälsa. Er organism kan sålunda trots er stora vänlighet mot djur och människor starkt undermineras, försvagas, ja, behäftas med så mycket sjukdom att en invaliditet eller en alltför tidig död kan inträda. Att detta är ett ont som den mänskliga anden också måste övervinna, är naturligtvis en självklarhet, eftersom ett "himmelrike" eller en lycka utan denna övervinnelse endast kan vara detsamma som en sol vars strålande ljus helt eller delvis förmörkas av fläckar.

Som jag tidigare berättat för er har man uppnått förmågan att bekämpa eller förebygga många av dessa "fläckar", vilket alltså vill säga sjukdomar i organismen, med olika former av serum eller preparat som mer eller mindre framställts på bekostnad av andra väsens (djurens) hälsa och välbefinnande. Man överträder alltså här lagen om nästakärlek, eftersom djuren ju också hör till ens "nästa". Den uppfunna formen av förebyggande av sjukdomar är alltså inte fullkomlig och måste genom den mänskliga andens utveckling i kunskap och vetande till sist vika för en bekämpningsform eller ett förebyggande av sjukdomar som inte på något sätt kostar hälsa och välbefinnande för något annat väsen, men därmed skapar harmoni och lycka för alla väsen. En sådan bekämpningsmetod eller ett sådant förebyggande är inte någon kamp och därför på intet sätt krig och lemlästning eller ödeläggelse av liv och välbefinnande för andra väsen, utan är själva det fullkomliga livet, själva den totala uppfyllelsen av nästakärlekens bud. Och det är ju uteslutande på denna uppfyllelse som den högsta formen av upplevelse av liv, som i Bibeln betecknas som "den heliga anden" och i mitt huvudarbete "Livets Bog" som "kosmiskt medvetande", vilar.

För att uppnå att bli ett med en sådan fullständig uppfyllelse av nästakärlekens bud och den härmed förenade sjukdomsfria tillvaron är det nödvändigt att lära sig förstå själva livets stora huvudstruktur. Den kan från en bestämd synvinkel indelas i tre stora kosmiska huvudområden, nämligen "mikrokosmos", "mellankosmos" och "makrokosmos". Tillsammans utgör dessa tre "kosmos" hela världsalltet, universum och livet. De utgör sålunda tillsammans det enda som vi vanligtvis annars brukar beteckna med begreppet "kosmos". Att vi indelar detta "kosmos" i tre "kosmos" eller avdelningar är för att markera det perspektiviska förhållande i vilket vi med vår organism själva står inför detta omätliga världsallt. Vi förnimmer oss alla var för sig som centrum eller mittpunkt i detta världsallt, var vi än går eller står eller befinner oss. Vi är i stånd att manifestera tanke, vilja och rörelse eller utlösa krafter, liksom vi är i stånd att se en hel mängd andra väsen utrustade med liknande egenskaper och anlag. Denna syn sträcker sig alltså, förutom att omfatta oss själva och våra medmänniskor, också till djuren och i någon grad till de livsformer som vi kallar växter. Och det är alla dessa livsformer, vilka är mer eller mindre besläktade med vårt eget framträdande, som jag har gett namnet "mellankosmos".

Till mellankosmos hör också en hel del av de förekommande framskridna – självständiga, men dagsmedvetet sovande kristalliseringsformerna. Och här är den stora gränsen för den vanliga jordiska människans förmåga att direkt uppleva livsformer eller väsen utanför sitt eget framträdande. Och det har ju också i århundraden varit skick och bruk att uppfatta alla de utanför mellankosmos verkande krafterna och skapelseprocesserna som "döda" eller "livlösa" materier. Som måttstock för liv har man sålunda endast använt ting vilkas rörelseart liksom människans gav uttryck för medvetet viljemässigt handlande och framträdande. Det var därför som man inte räknade med växtformerna som verkliga uttryck för liv. De promenerade ju inte omkring eller gav uttryck åt någon särskild dagsmedveten vilja och förmåga såsom människan och djuret. Det är först genom intellektuell forskning som det börjar gå upp för den jordiska människan att växten också utgör en form av liv, även om den visserligen varken kan tala, le eller gråta i en så omfattande grad som hon. Forskningen visar alltså att växten i princip lika väl som djur och människor kräver näring, ljus och värme för sin existens. Dess tillvaro är lika nödvändig som dessa väsens. Ämnesomsättning eller omskapande av materia är "matsmältning", är växande och organismskapande. Man börjar i växtens natur eller liv igenkänna samma huvudprinciper eller företeelser som dem som är de ledande och bärande i vårt eget liv.

Man börjar förstå att skillnaden mellan detta liv och växtens liv endast är en gradskillnad, ja, i själva verket endast utgör en fråga om mental växt. Växten kommer en gång att bli djur, liksom djuret och människan endast utgör den framskridna eller mer utvecklade växten. Denna skala av växande överensstämmer ju också helt med vad jordens historia själv är uttryck för. Djuren och människorna har ju inte alltid förekommit på jorden. En gång var vegetationen eller växtlivet det fullkomligaste eller högsta existerande på dess yta. Sedan kom det en period då djuret började visa sig på den jordiska scenen och utifrån vars liv den begynnande människan, som i dag behärskar jordklotet som den högsta livsformen, härstammar. Om inte dessa två sistnämnda livsformer, djuret och människan, är växtlivets fortsättning i form av utveckling och mental växt, varifrån har de nämnda formerna då kommit? – De kan ju inte ha uppstått ur ingenting. Av "ingenting" kan det omöjligt komma "någonting", lika litet som "någonting" kan bli till "ingenting". Men om livet sålunda här visar sig ha vuxit fram från växtväsendet, varifrån har då detta väsens liv vuxit fram? – En gång fanns det ju inte heller växter på klotet. Betyder då detta att djurets och människans liv började i själva växtväsendets organism? – Finner vi i denna organism sålunda gränsen mellan liv och död? – Ruvade döden, före växtens existens, över klotet? Var det total stillhet, orörlighet eller energilöshet överallt i dess sfärer i detta avlägsna förflutna? – Nej, det var det inte, tvärtom.

Överallt i klotets sfärer härskade våldsamma rörelser, högexplosioner, larmande flodvågor av glödande materiemassor, och orkanliknande stormar rasade fram genom dess eldatmosfär. Varifrån all denna energi? – Kan själva döden, den absoluta stillheten, den totala livlösheten åstadkomma en så våldsam manifestation av rörelse? – Kan "rörelse" framträda som det livlösas orubbliga eller absoluta kännetecken? – Är det "döden" som åstadkommer "rörelse" eller är det "livet"? – Om det är döden, vilket vill säga den absoluta livlösheten eller stillheten, är det alltså denna stillhet som har åstadkommit "rörelsen". Men hur kan en absolut stillhet åstadkomma "rörelse"? – Tror man inte snarare att det är själva "livet" som åstadkommer "rörelsen" och att denna sålunda är dettas orubbliga kännetecken? – Ser ni inte var och en, kära vänner, i ert eget framträdande eller inför er egen upplevelse av livet att "rörelse" och "stillhet" är skiftande uttryck för er egen vilja och kunskap? – Att tro att rörelse kan vara uttryck för något som helst annat än liv är att vara inhöljd i den största och djupaste övertro eller villfarelse som kan finnas. Livet är "rörelse". "Döden" är "stillhet".

Men en absolut stillhet finns inte. Varje förnimmelsemässig upplevelse av "stillhet" eller "orörlighet" är endast upplevelsen av frånvaron av kontrasten mellan två rörelser av olika hastighet. Där vi inte har denna kontrast tycker vi oss uppleva stillhet. Det är ju just härigenom som vi tycker att jorden utgör en fast och stillastående företeelse för oss. Den i förhållande till jordens rörelse långsammare eller snabbare rörelse som behövs för att vi direkt skall kunna förnimma eller uppleva jordens egen rörelse, kan vi endast få av solen och de andra planeterna i det vädersträck som jorden tillhör. Men dessa himlakroppar är så långt borta i rymden, att dessa i förhållande till vår egen himlakropp blir så att säga av mikroskopisk natur. Deras rörelse blir därför i detta väldiga fysiska perspektiv, i vilket vårt öga ser dem, likaså av en mikroskopisk natur, ja, till och med i en sådan grad att de alls inte utgör någon för vårt öga direkt synlig rörelse och kan därför inte i detta perspektiv utgöra den i förhållande till jordklotets rörelse långsammare eller hastigare rörelse som är nödvändig för att vi i samma perspektiv direkt skall kunna se jordens rörelse. I vårt fysiska perspektiv ser det därför ut som om dessa avlägsna detaljer står stilla. Detta utestänger därigenom för oss den direkta åsynen av jordklotets rörelse, genom att detta klot också måste tyckas stå stilla, eftersom det ju inte uppstår några direkt synliga kontraster i förhållandet mellan detta och de avlägsna företeelserna i perspektivet.

Det är ju samma princip som vi blir vittne till bakom kupéfönstret i tåget. Medan det är lätt att konstatera tågets rörelse på de närmaste detaljerna eller omgivningen längs banan, blir det svårare och svårare att konstatera tågets rörelse på omgivningens detaljer, ju längre bort dessa befinner sig ute i horisontens periferi. Från det framrusande tågets kupéfönster kan man sålunda i en viss situation under längre tid se på avlägsna bergstoppar utan att därigenom upptäcka den platsförändring på tjogtals kilometer som eventuellt har ägt rum med ens eget själv under den tid man har njutit av utsikten. Alla för sinnena direkt framträdande "fasta punkterna" kan alltså endast finnas som jämviktspunkten mellan två rörelsearter. De utgör alltså en verkan av "rörelse". Utan "rörelse" skulle de inte kunna existera. Det vi upplever som "fasta punkter" är sålunda i själva verket endast en dold form av "rörelse". Denna dolda rörelse blir synlig i samma ögonblick som vi står inför en ny rörelseart som avviker från den jämvikt eller det stillastående i det eller det förnimmelseobjekt som vi i förväg är inställda på. Men om denna nya rörelseart inte framträder inför det nämnda förnimmelseobjektet, fortsätter detta att utgöra den jämvikt eller den "fasta punkt" som vi på förhand uppfattade det eller bedömde det.

Ämnet är naturligtvis alltför omfattande för att det fundamentalt skall kunna fördjupas här i ett föredrag. Att jag har berört detta ämne här beror på att det ju är av betydelse att lära sig förstå denna "stoffets" eller "materiens" hemlighet. Ty om man förstår denna och därmed uppfattar all skenbar stillhet eller orörlighet i materien som kamouflerad "mikrorörelse", blir det betydligt lättare att uppfatta materien som uttryck för liv och därmed som uttryck för tanke, vilja och begär. Och när man väl kommit dit, öppnar sig ju därigenom en helt ny horisont med en utblick över hittills oanade världar, befolkade med levande väsen, med vilka man vad gäller somliga befinner sig i ett hittills oanat så intimt och ödesskapande samarbete, att det inte kan övertrumfas eller överträffas av någon som helst form av det samarbete som man kan befinna sig i med väsen från vår egen sfär utöver det samarbete mellan vårt eget jag och vår moders jag som resulterade i den del av vårt liv då vi befann oss under hennes hjärta på väg mot den fysiska världen.

Mikrovärlden blir sålunda här levande för oss, framträder som en ocean av levande väsens livsfunktioner, och all materias karaktär som sur, salt, bitter eller söt liksom dess framträdande i alla färgnyanser rött, gult, grönt, blått osv. kan ledas tillbaka till dessa små mikroväsens såväl dagsmedvetna som undermedvetna viljeutveckling, deras dagliga liv och gärning, deras upplevelse av sorg och lidande, liksom deras upplevelse av lycka, glädje och välbefinnande. Det som gör vår dagliga upplevelse av livet till ett sagornas äventyr, som med sin levande realistiska verklighet överträffar all fantasi, är inte endast det förhållandet att vi själva genom detta nya panorama får uppenbarat den sida i vårt väsens framträdande och vår organisms natur som uteslutande kan vara den "avbild av Gudomen" som det blivit vår uppgift att vara med om att mer eller mindre skapa till "hans likhet".

Vad är det då som vi här blir vittne till? – Det är ingenting mindre än att vi var och en för sig i princip befinner oss som härskare över områden, riken och sfärer med ett sådant otal levande väsen under oss att allt som har funnits av jordiska härskare, påvar, kungar och kejsare, trots all deras glans och envälde, här måste blekna vid sidan av den storhet och makt som är underställd vårt jag och varmed vi dirigerar så väldiga härskarors och områdens öden, att de utgör ingenting mindre än hela universa. Till den storhet och makt som är nedlagd i det levande väsendets framträdande finns inget motstycke, inga paralleller som den kan jämföras med. Individen är suverän i sitt kosmiska välde. Endast Gudomen allena kan vara dess förebild. De levande väsendena är sfärernas återsken av Gudomens strålglans. I deras klara ögons mildhet och händers smekningar skall vi möta den direkta värmen från Gud och genom denna kärlek se dem som hans uttryckta "avbild och likhet".

Med denna vår inblick i mikrokosmos har det alltså här öppnats ett helt nytt perspektiv. Detta perspektiv innehåller inte endast ett väldigt panorama av områden befolkade med myriader av levande väsen, men dessa väsen är direkta medarbetare i skapandet av vårt eget öde, vårt eget välbefinnande och vår egen lycka, liksom vi själva är en utomordentligt framträdande faktor i upprätthållandet av dessa väsens "himmelrike" eller "helvete".

Har vi inte just i vår inblick i vår egen organisms kosmiska struktur funnit en pendang till strukturen för hela det oss omgivande yttre universum? – Blir vi inte här, kära vänner, nödsakade att använda vår egen organisms struktur som stödje- eller hållpunkt för vår undersökning eller forskning av andra kroppar, i vilka vi ser att rörelse eller livsfunktioner äger rum? – Och är inte "naturen" just en sådan kropp? Är inte naturen full av levande väsen, rörelser och funktioner? – Blir det i princip någon skillnad på en mikroindivids syn på sin omgivning från vår egen sfär? – Är inte mikroindividen i vår organism omgiven av medväsen och kända och okända funktioner och områden? Har han någon föreställning om att dessa okända funktioner och områden är organfunktioner respektive organ i det levande väsendets organism? – Måste han inte, om han tänker på jordmänskligt sätt, uppfatta dessa okända funktioner som "naturkrafter". Han kan ju inte veta att det är ett levande väsens andedräkt, blodomlopp, matsmältning osv. Och skulle inte alla de okända områdena för detta mikroväsen likaså blott vara "naturlandskap", som minst av allt kunde tänkas utgöra delar av ett levande väsens organism? – Men är det inte precis den situationen som den jordiska människan befinner sig i? – Är inte också hon omgiven av myriader av kända och okända levande väsen, funktioner och områden som detta väsen alltså kallar "naturkrafter" och "naturlandskap" eller blott och bart "naturen"? – Men om det är ett faktum att vår organism sålunda utgör sfärer eller zoner för levande väsen i vilka de kan uppleva livet, men av dessa väsen ändå endast kan uppfattas som "naturen" eller "naturkrafter", varför skulle det då inte vara samma situation som den jordiska människan befinner sig i? Varför skulle detta väsen inte lika väl kunna vara en "mikroindivid" i en jätteorganism som mikroindividerna från dess egen organism? – Och varför skulle inte alla naturens funktioner eller utlösningar av krafter lika väl kunna vara ett sådant jätteväsens organismfunktioner? – Ja, vad skulle dessa annars vara eller utgöra? –

Vi blir sålunda här nödsakade att acceptera vårt eget framträdande i "naturen" som identiskt med ett "mikroväsens" framträdande i ett "makroväsen" på samma sätt som vi måste acceptera våra egna mikroväsens framträdande i vår egen organism. Liksom vi själva befinner oss i en utanför vår organism framträdande yttre värld med vars krafter, ämnen eller materier vi måste samarbeta och av vilket samarbete resultatet åter utgör det vi kallar vårt öde, så befinner sig mikroväsendena i vårt eget inre också i en dem omgivande yttre värld, med vilken de måste samarbeta, och av vilket samarbete deras "öde" uppstår. Men då denna, dessa små väsens yttre värld, är vår organism, och då vårt blodomlopp, vår matsmältning, körtelfunktion osv. därigenom för många av de nämnda väsendena blir yttre "naturkrafter", med vilka de måste samarbeta för att kunna upprätthålla sin fysiska existens, är det här uppenbart hur väldigt vi med vår viljeutlösning och tillfredsställelse av begär och övriga kroppsliga inställning utgör en fundamental faktor i dessa väsens livsupplevelse och ödesutformning.

I ingen som helst annan situation har vi en så kolossal möjlighet att skapa lycka eller olycka för andra levande väsen som den vi här är i besittning av inför de mikroväsen som vår organism består av. Vad menar ni t.ex. om "fylleristerna"? – Har inte sådana väsen genom att gång på gång fylla alkoholhaltiga vätskor i sin organism efter hand omskapat denna till ett "helvete" för de i denna organism normalt hemmahörande mikroindividerna? – Vad är den av supandet åstadkomna försvagningen eller fördärvandet av hjärna och nerver samt av andra inre organ annat än nedbrytning av de i organismen förekommande mikroväsendenas normala livsskådeplatser? – Och tror ni inte att denna nedbrytning betyder försvagning och onaturlig död för dessa mikroväsens organismer lika väl som för "drinkarens" eller makroväsendets organism? – Och är det inte samma konsekvenser som gör sig gällande med de många andra mer eller mindre giftiga ämnesarter eller materier som det har blivit mode, skick och bruk att införliva i sitt dagliga intag? – Leder inte överdrivet bruk av tobak till "nikotinförgiftning"? – Och leder inte intagandet av alltför starkt koncentrerat kaffe till hjärtklappning? – Och hur står det till med opiumrökarna och våra egna åt narkotika hemfallna väsendena här hemma? – Slutar de inte alla mer eller mindre defekta eller rent av som fullständiga vrak vad deras fysiska organism angår och den härmed förknippade och beroende mentala manifestationen? –

Men förutom dessa yttre fysiska verkningar av narkotika har problemet också en annan och för individen mycket allvarlig natur. Det är inte detta att han genom narkotika fördärvar sin egen fysiska organism och därmed sitt eget liv och välbefinnande och blir till besvär för sina närmaste släktingar och medmänniskor som gör narkotikabruk till den största överträdelsen av nästakärleksbudet. Hans överträdelse blir till besvär för ett långt större antal individer i mikrokosmos i hans egen organism än för det antal individer i hans yttre omgivning eller mellankosmos för vilka han också är till besvär. Om hans last gör honom till besvär för blott tio eller tjugo människor eller väsen i mellankosmos, gör den honom till besvär för tusentals, ja, hundratusentals eller till och med miljontals väsen i mikrokosmos i hans egen organism. Som ni kan förstå, kära vänner, står vi här inför ett ofantligt område av väsen vilkas identitet som vår "nästa" vi inte på något som helst sätt kan komma ifrån. Att dessa myriader av levande väsen inte representerar samma format i fysiskt framträdande, utsträckning och vikt som väsendena från mellankosmos, förändrar inte något som helst i deras identitet som "levande väsen". Och eftersom de utgör "levande väsen" som till och med är så intimt förenade med oss att de utgör oumbärliga medarbetare för oss i vidmakthållandet av vår organism, kan de under inga omständigheter frånkännas att höra hemma bland de väsen som vi måste beteckna som vår "nästa", ja, till och med i uttryckets allra mest bokstavliga mening. Att de därigenom hör in under den "nästa" som livslagarna bjuder oss att "älska som oss själva" är naturligtvis självklart. Det står ju ingenting i det stora kärleksbudet om att förutsättningen för att man skall "älska sin nästa som sig själv" är att denna nästa är av den eller den storleken eller skall väga så och så mycket, skall stå på det eller det mentala steget. Det finns absolut ingenting, varken i skriften eller i själva livet, som visar oss en situation som ger någon som helst form av dispens från uppfyllelse av lagen eller visar på någon "nästa" som vi inte skall älska. Vi skall därför lära oss att betrakta vår egen organism som en boning, en värld eller uppehållsort för och bestående av "levande väsen". Dessa är vi lika skyldiga att "älska som oss själva" som våra medmänniskor. Detta visar sig alltså här som ett oumbärligt huvudvillkor för att man skall kunna vara i överensstämmelse med "hela lagens uppfyllelse" och framträda helt sund till själ och kropp eller mentalitet och organism och därigenom äga förnimmelsen eller upplevelsen av den allra högsta formen av välbefinnande, fred, lycka eller salighet. Det är denna förnimmelse som åter är detsamma som att vara "ett med kärleken" eller "den heliga anden" och i vilket tillstånd man är "ett med fadern" och är uttryck för hans "avbild och likhet".

Hur skall man då kunna älska dessa små väsen i ens egen organism som man, mentalt sett, ju alls inte kan komma på våglängd med? – Om man kunde tala med dessa små individer och därigenom utbyta ömsesidiga tankar och känslor, var det ju en helt annan sak. Men står det inte skrivet att man inte blott skall älska med ord eller med tungan, utan också i gärning och i sanning? Och här har vi just området eller den särskilda metod varigenom vi kan gagna våra små vänner i mikrovärlden. I gärning och i sanning kan vi nämligen göra livet och omgivningen ofantligt mycket lättare och behagligare, liksom vi kan göra det grymt och ödeläggande för deras tillvaro. Och det är detta skapande av ljus eller mörker som vi ombesörjer om än omedvetet genom vår näring, genom hela den övriga vården av vår fysiska organism.

Tror man inte att den människa som lever sunt, får lämplig motion och frisk luft, får den naturligt behövliga sömnen under dygnet och likaså får den för sin organisms särskilda steg lämpliga sunda födan och sunda dryckesvaror och inte införlivar något som helst slag av skadliga giftarter eller ämnen, skapar goda betingelser i sin organism för mikroindividerna? – Tror man inte att livsbetingelserna är ojämförligt svårare i situationer där väsendet intar stora mängder av stimulerande eller narkotiska medel eller dagligen får bristfällig eller felaktig näring och dessutom får för litet sömn eller vila, men kanske rent av överanstränger sig? – Det är ju verkningarna av alla dessa för organmaterierna skadliga främmande energier som direkt upplevs av mikroväsendena i organismen. Dessa små väsens omgivning blir efter hand genom all den onatur som de främmande energierna åstadkommer defekt och kan inte uppfylla de krav som är en förutsättning för mikroväsendenas liv och välbefinnande. Dessa blir sjuka och döende. Genom att införa i organismen alla sådana ämnesarter som i särskild grad är stimulerande bringar man vissa organ till ett forcerat tempo som de alls inte är anpassade för och blir därför överansträngda. Men denna överansträngning visar sig ju först när verkningarna av de stimulerande ämnena är förbi. Då visar sig organens och därmed mikroindividernas överansträngning och den härav följande lemlästningen som "dåliga nerver", "svagt hjärta", "nervöst sammanbrott" och liknande. Samma symptom gör sig naturligtvis också gällande genom en permanent allmän fysisk eller kroppslig överansträngning. Därtill kommer så de många sjukdomar som en organism kan vara belastad med. Dessa kan likaså mer eller mindre förklaras av bristande hänsyn till organismens vård och skötsel, dess kost och näring, dess beskydd mot kyla och värme, mot smitta och olycka.

Det spelar sålunda ingen roll vad en organism än har för fel, alltifrån invaliditet, sinnesslöhet till blott och bart en enkel förkylning, så kan orsaken endast vara en eller annan brist i hänsynstagandet till vår egen organism. Men eftersom denna består av levande väsen och är deras värld och livsskådeplats, blir vårt bristande hänsynstagande till vår organism sålunda identiskt med ett bristande hänsynstagande till dessa våra små bröder eller vår "nästa" i mikrovärlden. Det bristande hänsynstagandet är detsamma som kärlekslöshet. Men eftersom kärlekslöshet åter är detsamma som överträdelse av det stora budet: "Du skall älska din nästa som dig själv", kan ni, kära vänner, alltså här se vad de kroppsliga organismsjukdomarna i världen betyder. De är en realistisk påvisning av stora av den jordiska människan ännu ouppfyllda områden av kärlekslagen.